Etikett: Francisco Rabal

Publicerat

Back to the 70´s: FRUKTANS LÖN (1977)

Det här är urtypen av en film jag känner att jag ”borde” ha sett för länge sedan men av diverse orsaker struntat i, typ att det alltid dykt upp någon film som verkat mer intressant, viktigare och roligare att ta sig an. Men NU är det gjort, nu är Exorsisten-regissören William Friedkins remake av det franska originalet från 1953 sedd.

Filmen handlar om fyra män som tvingas göra nån form av självmordsuppdrag när dom ska köra en skraltig lastbil från A till B genom skog, mark, berg och rangliga träbroar. Bara DET är otäckt nog men som grädde på moset består lasten av nitroglycerin!

Filmens stora plus är att det är väldigt autentiskt filmat. Blodigt, svettigt, närgånget, ja köttigt nervöst nästan. Filmens minus är att plusset jag nämnde är det enda plusset. Jag tror att om jag hade sett filmen på bio så hade jag varit där, filmen hade nått in i mig på ett helt annat sätt än den gjorde när jag satt i soffan med kaffe och filt och beskådade helvetet på behagligt avstånd. Jag tyckte helt enkelt inte att det var nåt vidarevärst spännande. Däremot känns det som att jag sett en ”Film-film”, alltså en film gjort PÅ RIKTIGT med autentiskt filmade scener och filmen kan inte få annat än godkänt även om jag saknade nerver.

Ja precis, JAG saknade MINA nerver, jag saknade inte filmens. Big difference.

Nästa tisdag kommer en film som både jag och Sofia har sett. En riktig klassiker. Ojoj.

 

Publicerat

Almodovar-helg: BIND MIG, ÄLSKA MIG

Ricky (Antonio Banderas) är en nyligen utsläppt mentalpatient som inte känns direkt frisk nånstans. När han kommer ut i friheten kidnappar han din gamla kk, porrstjärnan Marina (Victoria Abril). Han låser in henne i lägenheten och binder fast henne, allt för att hon ska gifta sig med honom vilket är ett beprövat trick som väldigt sällan fungerar.

Bind mig, älska mig är ingen ”normal” film. Jag kan knappt beskriva den. För mig är den mer som en massa uppradade scener som visserligen har en röd tråd men som fungerar både ensamma och i grupp.

Marina blir uppvaktad av en gammal man i rullstol som blir så till sig att han börjar åka runt-runt med rullstolen, Ricky ikläder sig hårdrocksperuk och headbangar alldeles oförhappandes, Marina onanerar i badkaret med hjälp av nån slags Scuba Steve, en barnleksak som man drar upp med ett vred i ryggen som plaskar runt med simfötter och cyklop, mannen i rullstol ”dansar” med en kvinna på en fest men blir lämnad ensam på dansgolvet men verkar lika glad för det (han känns som en gammal spansk version av Torsk på Tallinn-Roland), Ricky klistar på sig en lösmustasch som gör att han i profil blir porträttlik Tom Selleck (alternativt pizzabagaren i Fruängens centrum 1993). Det finns hur många scener som helst att beskriva men dom gör sig bättre i bild än i text.

Kulörmässigt är denna lite annorlunda än Almodovars andra filmer som mest kretsar kring starka toner av rött och gult. Här är det istället orange som är basen men med många andra kulörer inblandade. Såklart, det är ju Almodovar vi snackar om här. Ennio Morricone har komponerat den fina, glada och ibland lite knäppa filmmusiken och den förhöjer hela filmen.

Jag tycker det här är en bra film, underhållande och mysigt underlig, utflippad men utan att bli alltför weird, vardaglig men färgglad och udda, lite som jag hoppas att livet är för alla.