Movies-Noir-Christian är inte den typen av filmbloggare som gjort sig känd för sina mustiga, sprudlande och personligt utlämnande texter. Tvärtom skulle jag vilja säga. Det här är en mycket korrekt man med klara former för bloggens uppbyggnad, betygens kulörer och recensionernas utformning och det är väldigt sällan det bjuds på utflippade ord eller svulstiga känsloyttringar.
Christian är även väldigt sparsmakad vad gäller att dela ut bloggens högsta betyg och som han skriver själv, endast 1% av filmerna han sett har fått 5/5. Därför blir jag inte bara handsvettig när jag läser Christians recension av It´s a wonderful life, jag blir banne mig euforisk. Tänk att små små ord på i rätt ställe i rätt sammanhang kan göra sån skillnad.
”Vad kan man säga? När man ser en sån här film är det nästan så tårarna kommer fram. Man är lycklig, sorgsen för att bli lycklig igen.”
Så börjar hans text om denna romantiska klassiker. Det tog tre meningar för mig att förstå att det här är en film jag bara måste sätta tänderna i. Vad är det för film som lyckas med konststycket att få den annars så luttrade Movies-Noir att känna sig lycklig, sorgsen och nästan gråta på en och samma gång? Vad har den som så många andra filmer – dom flesta filmer – inte har? Ja…. framförallt har den James Stewart.
Okej, jag erkänner, att James Stewart innehar en huvudroll ger mig inte per automatik hjärtklappning men när eftertexterna rullar och filmen är slut är jag så betuttad i snubben att jag funderar på att tatuera in namnet George Bailey i svanken. Det är nästan löjligt hur bra han är här. Om det är skådespeleri han sysslar med borde ordet i det här fallet ha en prefix som påvisar något utomjordiskt, något extraordinärt, något….magiskt.
”Filmen växlar på ett mästerligt sätt mellan romantiskt drama och sorgligt drama, där James Stewart är så bra att man nästan gråter med honom och hans känslor. Varje gång han kramar sin kvinna får man rysningar, varje gång han är sorgsen känner man samma känslor. Det är inte många filmer som lyckas med det, men den här gör det.”
Jag förstår att Christian åker berg-och-dalbana med Baileys (Stewarts) känslolägen, jag gör nämligen detsamma. Han är så tveklöst mänsklig filmen igenom, det går inte att värja sig, JAG kan inte värja mig. Det är som att dra på duschen, ställa sig under den och behöva ett såntdär pensionärshandtag i metall fastsatt på väggen att hålla sig i för att inte riskera att spolas ut i avloppet. Och handtaget behövs. Det är över två timmar film vi snackar om och även om tiden går fort så hinner det hända mycket grejer.
Här är Christians recension av Livet är underbart i sin helhet, fina ord om en fin film. Ett högt betyg för en film som verkligen förtjänar det. För mig är det väldigt nära en femma, det är bara millimeter ifrån.
Men den som får högsta betyg av mig är du Christian för att du visar att du kan, att det personliga och känslosamma lyser igenom bokstäverna och mellan raderna bara filmen är bra nog. Jag håller tummen att jag får läsa fler såna recensioner från dig, att fler fullfjädrade femmor passerar dina ögon.
Det är tio år sedan du gav ut en femma senast och det sällsynta är ibland värt att vänta på (även för en icke tålmodig människa som jag) men jag väntar verkligen med spänning på vilken film som blir den första från 2010-talet att kamma hem full pott hos dig.
Till exempel.
Jag vet ju att du inte sett Movie 43.
Än.
Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.
För det första, är det inte en svinäcklig poster här bredvid? Samtliga skådespelare är sminkade så dom ser ut som buktalardockor och hade jag inte sett filmen innan jag såg affischen hade jag nog backat en mil eller två. James Stewart ser ut som Bela Lugosi, han ser ut som en vampyr.
