Etikett: Frank Grillo

Publicerat

DISCONNECT

Finns det någon riktigt bra svensk översättning på ordet disconnect? Stänga av, koppla ur känns inte ens nästan rätt, i alla fall inte i sammanhanget som denna film åsyftar till.

Om man istället ser till ordet connect – ansluta, förena, förknippa, anknyta – och tänker sig motsatsen så hamnar man mer rätt. Man kan nämligen ”disconnecta” på många sätt och det är precis vad denna films karaktärer gör.

Den gifta kvinnan (Paula Patton) som förlorat en son och har en man som vägrar prata om det (Alexander Skarsgård). Hon går med i en stödgrupp på nätet och lättar sitt hjärta för en man vars fru gått bort (Michael Nyqvist).

Ben, en ung musikskapande kille utan vänner (Jonah Bobo) får plötsligt en Facebook-kompis vid namn Jessica. Det han inte vet är att Jessica inte finns, att hon är skapad av två klasskompisar enbart i syfte att driva med honom.

Nina (Andrea Riseborough) jobbar på en TV-kanal och drömmer om ett scoop. När hon får kontakt med en ung kille (Max Thieriot) som tjänar sitt levebröd på att utföra sexuella tjänster via webkamera är lyckan gjord. Tror hon.

Det här är bara exempel på vad filmen handlar om. Det är många fler karaktärer inblandade, till exempel Jason Bateman som spelar Bens pappa så otroligt fint och Haley Ramm som Bens syster, hon får en lysande guldstjärna för en av filmens allra bästa scener (som utspelar sig vid ett bord vid skolans lunchmatsal).

Den röda tråden filmen igenom är datorer. Den handlar om att vara uppkopplad, vad man kan göra, vad som kan hända, vilka livsavgörande laviner som kan startas via en enkel knapptryckning. Datorerna är dock alltid i bakgrunden, dom är reagenter och inte centralfigurer. Jag kan tänka mig att det är som för dom flesta av oss, vi lever med datorer och uppkopplade mobiler som en del av livet, det är inget vi direkt tänker på, inte förrän det möjligtvis går överstyr.

Disconnect är en film som börjar bra men som sakta men säkert jobbar sig uppåt och när den är slut blir jag lite ledsen, jag vill se mer. Det är ett solklart filmtips för en regnig sommardag!

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.

Publicerat

GANGSTER SQUAD

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyer,  Jojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.

Publicerat

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.