Etikett: Frank Langella

Publicerat

CAPTAIN FANTASTIC – EN ANNORLUNDA PAPPA

Som förälder händer det ofta att jag tänker ”det spelar ingen roll hur jag gör så blir det fel”. För så är det. Det blir fel, det är bara att hacka i sig.

Sen får man liksom resonera med sig själv och försöka tänka logiskt. Hur vill jag göra som förälder? Vad är det bästa för mitt barn? Känner jag mig trygg med mitt beslut även om barnet ifrågasätter det? Även om omvärlden ifrågasätter det? Är det här nåt som blir bra även i framtiden?

Svaren är ofta superenkla när jag pratar med mig själv men kanske aningens klurigare när dom ska förankras i en småtting. Ben (Viggo Mortensen) vet garanterat vad jag pratar om. Hans och hans frus vision av barnuppfostran är nämligen att bo i skogen, långt ifrån civilisationen och hemskola sina barn till att bli kloka, vetgiriga, vältränade och funktionella individer som klarar sig galant i skog och mark. Han har en stor buss som han kan forsla hela barnaskaran i när dom måste ner till stan men annars håller dom till i det välorganiserade skogshemmet.

Utan att spoila handlingen för mycket så är Bens fru, barnens mamma, inte med dom i skogen. Man förstår att något hänt men till en början inte vad och det är ingenting jag kommer skriva om här, ingenting mer än att Ben på väldigt många olika sätt får erfara det jag skrev i textens början, hur man än gör så gör man fel.

Filmen är 1.58 lång och den känns lång, men på ett bra sätt. Det hinns med osannolikt mycket i filmen, det är en känslomässig berg-och-dalbana och även om filmen stundtals är jättejobbig så mår jag väldigt bra av den. Den får mig att börja tänka efter, den får mig att börja ifrågasätta mig själv och mina idéer om vad en bra förälder är. Det är inte så dumt faktiskt.

Det känns som att jag svalt en luftrenare. Det här är mys!

Publicerat

5 TO 7

En film kan bygga upp nästan vilken värld den vill och jag köper den så länge den är konsekvent inom dess egna ramar.

Låter det flummigt? Ja, kanske, men jag tror att du förstår. Om inte, låt mig förklara.

I den här filmen spelar Anton Yelchin Brian. I filmens inledande minuter presenteras Brian av en berättarröst – hans egen – som förklarar att Brian är en enstöring, en ung man som föredrar sitt eget sällskap framför vänner, som egentligen är ointresserad av allt bortom böckernas och skrivandets värld. Han drömmer om att bli publicerad i en tidning, skickar in texter, blir ständigt refuserad men ger inte upp. Däremot har han frivilligt gett upp ett socialt liv med allt vad det innebär då han är helt dedikerad tills sitt ”kall” och i det stora hela endast håller sig inom hemmets fyra väggar.

Allt är fine så långt. Jag förstår vem Brian är, inga problem.

Men en dag är Brian ute och går. På andra sidan gatan ser han den vackraste kvinna han någonsin sett. Brian själv är ingen skönhet och knappast någon van flirtare men han går i alla fall över gatan och ställer sig bredvid den rökande mörka kvinnan och vips halar han fram en cigarett ur jackfickan och röker den som om han aldrig gjort annat.

Berättarrösten förklarar att kvinnans cigarett doftar av ett spanskt eller franskt märke och eftersom han inte kan spanska så tilltalar han kvinnan på franska. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT. Och kvinnan svarar. Och flirtar tillbaka. Åmar sig och kråmar sig och ser man till personkemin så känns Brian som en tonåring och kvinnan Arielle (Bérénice Marlohe) som en världsvan och mogen dam, ändå klickar det – tydligen – och Brian känns helt….lugn. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT.

Själv sitter jag i soffan med en pinne i röven och väser app-app-aaaaaapppp! ALDRIG I LIVET att jag köper det här!! Hela historien står och faller med att den värld filmen utgav sig för att vara inte är konsekvent. Det är helt olika vintergator här. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre, eller vad det nu är, för dom pratar mest, det är inte så väldans mycket action, inte framför kameran i alla fall.

E.T är mer trovärdig som film än denna.

Publicerat

GRACE OF MONACO

Grace Kelly, hollywoodskådisen och Alfred Hitchcocks musa, gifter sig 1956 med furst Rainier av Monaco och blir furstinnan Grace. En jämförelse med något i nutid skulle väl kunna vara om Emma Watson gifte sig med prins Harry och blev prinsessan Emma? Men det skulle aldrig kunna hända, eller?

Det finns många delar av Grace Kellys liv som känns intressanta nog att ha med om det ska göras en BOATS om hennes liv. Livet som firad skådespelerska i USA som i ett huj byts ut mot ett liv som adlig kändis i det lilla furstendömet i Europa. Hur hon fick ihop livet som mamma med att vara gift med en iskall och ständigt frånvarande man som hon inte verkade tycka särskilt bra om med att längta efter att arbeta men inte få. Och hennes död naturligtvis, bilolyckan, chocken, vad hände egentligen?

Olivier Dahan har gjort en film baserad på Arash Amels manus, ett manus som är ”fiktion men inspirerad av verkliga händelser”. En boats fast alltså inte en boats alltså. Vad är sant och vad är påhittat? Hela grejen med en film som denna (ja alla biopics förresten) försvinner om man känner att det man ser inte är sant. Varför då berätta om det, varför förvanska verkliga personers liv för att ”piffa till” historien, speciellt när det handlar om döda människor som inte kan försvara sig. Eftersom denna information står direkt i förtexterna kan man säga att det är med mild skepticism jag sätter mig ned för att se filmen.

Nicole Kidman, denna filmiska gudinna, finns det någon nu levande person som kan skrida som hon. Tänk att någon så full av plast ändå kan vara så enormt uttrycksfull. Hon upphör aldrig att förvåna mig. Fantastisk är hon, Nicole, enastående, supervacker, otroligt bra på sitt jobb. Hela hon är full av superlativer och tänka sig, hon lyckas gestalta Grace Kelly trots att hon inte är det minsta lik henne utseendemässigt. Det tar ett tag innan jag kommer in i känslan att det inte är Nicole jag tittar på men efter en stund ÄR hon Grace. Snyggt gjort, det borde vara en omöjlighet.

Filmen är filmad som en film om du förstår hur jag menar? Den är inte filmad för att kännas dokumentärt realistisk, den är filmad som att kännas som en 50-talsfilm. Förstärkta färger, dimmiga filter, perfekt scenografi från början till slut. Det är det som gör att jag, trots det bristfälliga manuset, ändå kan känna att filmen har ett värde rent ”titt-mässigt”. Den är snygg. Oklanderlig. Som en saga på nåt vis.

Betygsmässigt blir det en trea men det är ingen stark sådan. En tvåa för filmen och en extra fiffilura för furstinnan Nicole.

Sofia har också sett filmen.

Publicerat

DRAFT DAY

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas ”drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

Publicerat

All good things

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.

Publicerat

Unknown

Det är samma visa i februari-mars varje år. Schlagerfestivalen drar igång och i soffan sitter mängder av oss, nynnar med och säger samma sak: ”Meeeeh, den här har jag hört förut. Det här är ju ingen NY låt!” Och precis så är det. Att skriva en låt som känns egen och aldrig-förut-hörd är ingen enkel match.

Att skriva ett filmmanus som sticker ut i mängden är inte heller så lätt och där kan man göra på två sätt som manusförfattare. 1. Vrida sin hjärna ut och in och försöka sätta sitt personliga bomärke i filmhistorien. 2. Agera kleptoman och snatta friskt från redan gjorda – och framgångsrika – filmer.

Bakgrunden till filmen Unknown är Didier Van Cauwelaerts roman Out of My Head. Vad han tycker om filmen har jag ingen aning om men om det var jag som hittat på denna historia skulle jag slå mig själv i ansiktet med en såndär elektrisk getingsmällare. Jag skulle inte göra det för att boken/filmen är urbota jättedålig, jag skulle göra det av rent självhat för hade jag inte bättre fantasi än att laga middag på gamla sopor så skulle jag nog göra nåt annat med min fritid.

Historien kretsar kring den snygge doktorn (Liam Neeson) och hans unga vackra fru (January Jones) på besök i en europeisk huvudstad (Berlin) där invecklade turer avlöser varandra och det tjoffas på med spänningsmoment i form av ajaj, nu glömde han portföljen på flygplatsen och shit, vad jobbigt, han är PASSLÖS, hur ska han nu komma hem?

Det är jättemycket Frantic över Unknown och det är en hel del Jagad men det dom båda filmerna har som Unknown saknar är Harrison Ford. Liam Neeson har i mina ögon helt klart passerat bäst-före-datumet och han känns bara gammal och väldigt väldigt trött och har ett rörelsemönster som påminner väldigt mycket om Peter Habers Martin Beck.

Nu låter det som att jag torrkör motorsågen i väntan på den stora stubben men nejdå, inte idag. Unknown må vara en ganska hjärndöd film men även hjärndöda filmer kan vara underhållande ibland.  Den är alldeles på tok för lång (113 minuter), det är en konstig och ganska korkad plot men hey, det funkar. Unknown är helt okej som tidsfördriv. Jag glömde bort den direkt när eftertexterna började rulla men jag tänkte å andra sidan inte på all världens elände under tiden, jag tänkte inte ens på jobbmöten och semesterplaner. Hjärnan dog en stund och det var skönt men nån repris blir det inte. Unknown är ett once-in-a-lifetime experience som jag redan sett många många gånger förut.

Filmen har biopremiär på fredag (17 juni).