Etikett: Franka Potente

Publicerat

THE CONJURING 2

Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!

För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.

Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.

Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.

Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.

Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).

Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm?  Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.

Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE SUPREMACY

Jason Bourne har gömt sig för sina forna arbetsgivare på andra sidan jorden. Han försöker analysera sina jobbiga minnen och drömmar, skriver ner dom på papper, försöker bli hel genom att leva ett lugnt och spartanskt liv med sin Marie (Franka Potente).

Men – såklart – verkligheten kommer ikapp dom. En snubbe som Jason Bourne blir inte ointressant bara för att han själv vill det. En yrkesmördare letar upp honom för att tysta honom en gång för alla och det blir inte sin egen död Bourne tvingas hantera, det blir livet på ett nytt sätt.

The Bourne Supremacy förvånar mig. Mitt minne av filmen från när jag såg den första gången är att den var på´t ungefär som första filmen. Samma historia, samma känsla, samma tempo. Okej, mycket av filmerna ÄR stöpta i samma form men här tycker jag att det brummas bra mycket coolare när det trycks på gaspendalen. Musiken som funkade ypperligt även i första filmen har fått ett bättre tryck och blir som en pulshöjande ljudmatta genom hela filmen. Matt Damon har växt in i rollen och är inte alls den pojkspoling han var i The Bourne Identity. Nu är han actionkille. Tuff liksom. Stenhård. Funktionell.

Joan Allen spelar Pamela Landy, kvinnan i chefsposition som ska se till att Bourne hittas. Jag tycker hon är jättebra här, både i genussamspelet med Brian Cox och som målinriktad intelligent kvinna. Chris Cooper hade lite av samma roll i första filmen och ingen skugga över honom men Joan Allen känns som ett fräscht inslag, idiotmän i maktposition ser man överallt.

Det här var helt klart en energiboost. Jag känner mig glad, upprymd och sugen på mer. Matt Damon och The Bourne Ultimatum – here I come!

Publicerat

Måndagar med Matt: THE BOURNE IDENTITY

Jag har sett The Bourne Identity förut, jag tror till och med att jag sett den två gånger. Andra gången var för att överbevisa mig om att jag faktiskt inte tyckte den var särskilt bra vad än alla andra sa och ja, jag tyckte att jag hade rätt.

The Bourne Identity, actionfilmen som kretsar kring Jason Bourne (Matt Damon) som hittas med minnesförlust ute på havet, är en remake på The Bourne Identity (Identitet okänd)  från 1988, då med Richard Chamberlain i huvudrollen. Robert Ludlums roman ligger till grund för manuset och plotten fungerar även om liknande män-utan-minne-historier dykt upp i tidningsartiklar och kanske gör att fictionen känns onödigt trolig. Ett bankfack med pistol, pengar och allsköns pass är kanske det enda överdrivna jämfört med verkligheten.

Jason Bourne hittas och med hjälp av minnesfragment, plötsliga språkkunskaper och ett aggressivt självförsvarslynne som verkar sitta i ryggraden bestämmer han sig för att ta reda på vem han är – och varför han beter sig som han gör. Av en slump träffar han på en kvinna med bil, Marie (Franka Potente), som även hon verkar lida brist på sammanhang och nära relationer och hon blir hans partner-in-crime på resan.

Nu har jag alltså sett filmen en tredje gång och nu endast för att jag sett Matt Damon med helt nya ögon. Såg jag då filmen med nya ögon också? Blev den bättre? Nix. Jag tycker precis som förut. Jag tycker filmen är tittbar men inte så mycket mer. Jag tycker actionsekvenserna är hattiga och det blir fånigt med superlååååå*gäsp*ååånga biljakten med den minimala bilen i trånga europeiska gränder (vet inte vilken stad dom var i, har ingen koll, dom åker runt så dant men jag fattar aldrig riktigt varför). Kärlekshistorien biter inte heller på mig.

Det är fullt möjligt att jag är en iskall jävel utan minsta koll men jag ser inte det extraordinära i den här filmen som så många andra verkar göra. För mig är den väldigt basic som actionfilm och Matt Damon som då såg ut som en i-princip-pojkvasker (fast han var 32!) hjälper inte upp den till varken nya höjder eller högre betyg.

Jag tror jag struntar i att se filmen en fjärde gång. Jag ser om The Bourne Supremacy istället.

Publicerat

Tre om en: Tom Tykwer

PRINSESSAN + KRIGAREN (2000)

Ibland snubblar jag över filmer på lite konstiga vis.

Efter att ha varit på en träff med Filmspanarna och hört Jojjenito säga Tom Tykwer med kärlek i rösten en sisådär sjuttiofem gånger loggade jag in på Lovefilm och klickade på första bästa film regisserad av denne tyske man. Det blev Prinsessan + Krigaren. Det hade kunnat bli Spring Lola men det blev det inte. Det blev ett spontanklick och sen låg filmen i brevlådan en dag.

Jag bestämde mig för att inte läsa en enda mening om filmen innan jag stoppade den i spelaren och såhär i efterhand var det kanske dumt. Eller inte. Vem vet inte jag, vem vet inte du, jag vet iiiiingenting nuuuuu.

Prinsessan + Krigaren fungerade på mig på samma sätt som en timme i en floatingtank. Jag blev helt lugn. Avslappnad och ostressad och fick en mysig känsla i kroppen fast jag förstod rätt snart att dessa känslor inte berodde på filmen utan på musiken. Jag kom på mig själv med att ligga och blunda, jag liksom flög iväg både i tid och rum och jag somnade till både en och två gånger, både första och andra kvällen när jag skulle se filmen. Jag ville så gärna se filmen men musiken försatte mig i trans. Givetvis ska Reinhold Heil, Johnny Klimek OCH Tom Tykwer creddas för denna fantastiska filmmusik men ändå….hallå….filmen då? Hur var den?

Den var helt okej. Det blev tredje gången gillt och då lyckades jag se den från början till slut, dock med tändstickor i ögonen. Suggestiv och drömlik, oengagerande och ganska gullig. Jag gillade den men kunde inte ta den till mig, inte ända in i hjärteroten, inte in alls. Men musiken var bra.

 

 

 

 

 

 

SPRING LOLA (1999)

Som av en händelse dök den upp, den andra filmen av Tom Tykwer, den jag inte klickade på först. Det är jag glad för. Det enda jag inte är glad för med den här filmen är att jag såg den i sängen när jag egentligen borde sova.

Det här är ingen lugn film. Det här är ingen film med soft soundtrack och fejdade bilder, det här är fullt ös från början till slut och jag hade fan hjärtklappning när filmen var slut och var tvungen att dricka varm choklad för att komma ner i varv.

Lola (Franka Potente) springer värre än Forrest Gump i den här filmen. Hon springer och springer och hon blir inte ens svettig jäkla lyllo. Hon bara springer och det ser så enkelt ut, inga onödigt guppande tuttar eller skoskav som blöder eller LP-skivor under armarna. Ingenting sånt alls. Men med knallrött hår och gröna byxor syns hon varthelst hon älgar på och det är tacksamma färger i bild. Jag blir glad på nåt sätt. Glad, upprymd och lite rädd att hon inte ska hinna.

Lola behöver alltså få ihop 100000 tyska mark på tjugo minuter och hur ska hon lyckas med det? Jadu, hur ska det gå. Vill du ha ett tips? Titta på filmen. Jag lovar att du får svaret. Nåt utav dom.

Här finns filmen.

 

 

 

 

PARFYMEN (2006)

När jag ändå hade tyskångan uppe klickade jag på hyr en tredje gång. Parfymen, filmen min kollega pratat sig så varm om, dök ner i brevlådan och med den instoppad i DVD-spelaren fick jag en filmkväll jag sent ska glömma.

Dottern och jag skulle ha filmmyskväll och äta hemgjorda köttbullar och makaroner framför TV:n. Det gick åt helvete direkt. Filmen börjar och Jean-Baptiste Grenouille föds i den smutsiga rännstenen, det säger bara SPLOOOFFFS och där klafsar han ut ur sin arma moder och ner bland fiskrens, kräks, inälvor, blod och smuts och dottern skriker ”VAD FAAN ÄR DET VI TITTAR PÅ? STÄNG AV! STÄNG AV!” och sen går hon iväg med tallriken och jag sitter kvar. Själv. Och tittar på smutskräksblod och tänker ”även ett misslyckat fredagsmys är ett fredagsmys. Väl?”.

Grenouille (Ben Whishaw) växer upp och visar sig ha en enastående välutvecklad näsa. Han är doftsäker som ingen annan och kan blanda ihop parfymer på en höft som mästare inte kan klara på en livstid. Man kan säga att han är besatt av dofter. Han upptäcker att dom mest fantastiska dofter av dom alla utsöndras av unga flickor och han mördar dom, utvinner essensen och tillverkar parfymer. Inte speciellt friskt kan tyckas.

Nej, friskt är inget ord som är synonymt med den här filmen, inte på något sätt. Det här är doft-TV, lukt-TV, stank-TV när det är som mest exklusivt och Tom Tykwer har med fingertoppskänsla styrt upp Patrick Süskinds roman och gjort en vackert äcklig udda film som jag är förvånad över att jag inte sett förrän nu. Däremot har jag en nära relation med Rammstein och deras låt Du riechst so gut som är inspirerad av Süskinds bok.

Jag tror att det här är en film jag kommer återvända till och jag tror jag kommer göra det och känna mig som en upptäcksresande. Det finns mycket att studera med den här filmen, det finns massor jag missat, en hel del att zooma in och känna äckelpäckel inför och jag kommer INTE äta middag i samband med filmen igen. Varken själv eller med barnen.

 

Här finns filmen.