Man kan tro att Tim Burton opererat bort både blindtarmen och hälsporren för WÄHÄÄÄÄÄJ, här kommer en ny film från honom utan vare sig Johnny Depp eller Helena Bonham Carter. Bara den grejen gör att jag liksom kan andas lite lättare, det känns fräscht och det känns fräscht på riktigt, inte som att spraya såndär antibajsluktsspray när man varit på muggen utan ordentligt rentvättat.
Jag känner mig glad och när jag googlar efter lämplig posterbild blir jag dessutom kär. Vilka härligt grafiskt snygga bilder! Han är så jäkla duktig, Tim Burton, han verkligen sin grej och han är så konsekvent vad gäller sin ”värld”.
Frankenweenie handlar alltså om en hund, Sparky, som blir överkörd och dör. Hans ägare, killen Victor, bestämmer sig för att använda sig av kunskaper han lärt sig på fysiken och tänker försöka återuppliva sin gamle vän.
Jag märker att jag tittar så mycket på filmen att jag nästan försvinner in i den. Det negativa med detta är att själva handlingen blir sekundär. Jag skiter helt enkelt i den, ytan är tillräckligt snygg för att hålla mitt intresse vid liv. Även om jag njuter under själva visningen så blir det en stor skillnad efteråt, jag glömmer nämligen filmen i ett huj. Jag tror inte den satt fast i mitt medvetande längre än det tog för mig att säga: ”JagtroddedetvarZooeyDechanelsomvarröstenmendetvardetinte, detvarWinonaRyder!”.
