Etikett: Frankrike

Publicerat

Fredagsfemman #231

5. Tyck till om SF:s app

Jag vet att vi är många som spottat och svurit åt SF:s app, att det saknas många funktioner (som att kunna köpa biljetter med bioklubbspoäng till exempel och även att kunna boka biljetter dygnet runt) men nu har både jag och du chansen att tycka till FOR REAL! Klicka här och fyll i enkäten och hjälp SF bli det användarvänliga biografbolag dom verkar önska bli. Att knyta handen i fickan och muttra på kammaren hjälper inte. Okej…det kanske inte hjälper att fylla i enkäten heller men chansen finns ju att nån lyssnar om vi är tillräckligt många.

.

.

.

4. Pernilla Anderssons debattartikel i DN

Kan vara det bästa jag läst på år och dar!

 

.

.

.

3. Dags för EM-final!

På söndag är det dags för den allra sista matchen i årets fotbolls-EM. Suck, vad tråkigt att det redan är slut. Hemmanationen Frankrike är i final mot dramatenskådisarna i Portugal och jag har väl aldrig hejat så mycket på Frankrike som jag gör nu. Att jag tippade dom som EM-vinnare redan från början hör inte hit, portugiserna MÅSTE helt enkelt få spö!

.

.

.

2. Margot Robbie

Undrar om det är för rollen som Tarzans fru Jane hon kommer bli ihågkommen i årtionden framöver? Undrar om Jane kommer bli för Margot vad Cleopatra var för Elizabeth Taylor? Eller kommer alla minnas henne som Harley Quinn? Eller fru Leo i Wolf of Wall Street? Att Margot Robbie kommer bli en av denna generations allra största är jag hur som helst helt övertygad om.

.

.

.

1. Alexander Skarsgård

På biograferna pumpas trailern för nya Tarzan-filmen och Alexander Skarsgård presenterar trailern med att säga att det blir ”kalas” i Stockholm nästa vecka när det vankas galapremiär. Kalas!! Ett av världens gulligaste ord, alltför sällan använt. Extra fint av Tarzan att använda detta ord. Det krockar liksom. Själv är jag alldeles precis lagom pepp på denna film men det känns kaxigt att det blev just Alexander som fick rollen. Stort och coolt. Kalas, helt enkelt!

.

.

Publicerat

SMÅ VITA LÖGNER

Det är lätt att tro att små vita lögner inte kan göra nån verklig skada, dom är ju så små och så vita liksom. Människan som hasplar ur sig lögnen menar inget illa, den enda egentliga baktanken med den lilla vita är att på enklast möjliga sätt ta sig ur en jobbig situation.

Efter att Maries (Marion Cotillard) pojkvän Ludo (Jean Dejardin) råkat illa ut i en trafikolycka och ligger helgipsad på sjukhuset bestämmer sig hela bekantskapskretsen att hur ledsna dom än är, hur överjävligt det än är för Ludo, hur mycket dom än vill hjälpa och stötta honom så ska dom ändå åka på den årliga semesterresan tillsammans. Han blir inte friskare av att dom stannar hemma. Så dom packar sina väskor, lämnar Ludo på intensiven och reser till semesterhuset där dom ska bo tillsammans.

Om små vita lögner har någon som helst inverkan på människor så är det att dom skaver. Dom gör inte ont men dom finns där och dom ligger som osynliga häftstift på rad mellan människor om dom inte kommer upp till ytan, luftas och reds ut. Stora livslögner kan förpackas ner i vadderade lådor, grävas ner och gömmas långt ner i det undermedvetna men små vita hamnar aldrig där. Dom är för obetydliga för det. Oftast för larviga. Ändå finns dom, ändå skaver dom, ändå gör dom illa, speciellt om dom läggs på hög och blir fler och fler.

På nåt twistat sätt hade jag hoppats att den här filmen skulle bjuda på riktigt härligt franska ont-i-magen-lögner men det gör den inte, däremot fick jag en hel del sorgliga beteenden till livs. Samtliga roller är fint tillsatta även om det är Marion Cotillard och François Cluzet (från Intouchables) som gör mest intryck på mig förutom dom första minutrarna av filmen då Jean Dejardin (från The artist) är i fokus. Dom minutrarna är magiska i all sin enkelhet. Vilken utstrålning den karln har! Vilket filmstjärneämne han är! Att se honom sådär-lite-på-en-höft göra nåt så simpelt som att vira en halsduk om halsen, alltså, det är världsklass på det men be mig inte förklara varför.

Små vita lögner är som ett hyggligt nedstamp i den vanliga franska vardagen, gärna med marint randiga tygskor på fötterna. Det är dryga två timmars relationsdrama, inga bomber och granater, inga blodbad eller 3D-effekter. Rätt soft faktiskt.

Filmen finns på Voddler.