Etikett: fransk film

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

IN MY SKIN

Jooowsa! Nu snackar vi skräck-klegg!

Min önskan om att tjonga in lite mer skräckfilm i mitt ”dramatiska” liv blev uppfylld på en gång. Jag läste om den här franska filmen hos Filmitch och  blev nyfiken. Läste recensionerna på Imdb och blev ännu mer nyfiken.

”I found it difficult to watch this movie all the way through without a break. Some of my friends have not even managed to watch it past the first twenty minutes. If you do manage to sit through this movie, I am pretty sure that not only will you thereafter remember it vividly, you will also find it hard to stop talking about it.”

”You’d think a cult audience would be able to stomach depictions of self-inflicted violence, but several people walked out. I can’t really blame them.”

”It was all extremely, painfully real. I’m sure that people will ascribe various kinds of meaning to the self- mutilation in the film.”

Efter att ha läst dessa (och många fler) exempel så är det klart att förväntningarna är skyhöga på filmen. Filmitch gav den 8/10, bara en sån sak. Själv tänker jag att enbart ordet självamputation är så äckligt att det räcker och blir över och jag känner mig ganska rädd och på min vakt när filmen börjar. Vad håller jag på med? Vad fan är det jag sa få se? Hur groteskt kan det bli?

Nittiotre minuter senare vet jag. Det blev inte så farligt. Eftertexterna rullar och jag känner mig om inte lurad så i alla fall ganska tom. Skärande och karvande i sin egen kropp, att äta av sin egen arm, dricka sitt eget blod är skitäckligt men då filmen inte är särskilt grafisk, i alla fall inte i dom värsta scenerna, så blir det bara jätteotäckt om man har fantasin ordentligt påslagen. Det hade inte jag.

Filmens manusförfattare och regissör Marina de Van spelar även huvudrollen som Esther. Esther är en kvinna med skinn på näsan och bra koll på alla sidor av sitt liv men en kväll när hon är på fest skadar hon benet rätt svårt och blir som besatt av såret. Hon vill inte att det ska läka, hon vill göra det värre, djupare, blodigare. Det är som att hon känner sig levande av detta karvande, klippande, skärande och handarbetande, som om huden är en egen varelse. Det blir liksom bara värre och värre och hon är förvånadsvärt bra på att dölja detta ”beroende” för andra.

Psyket är förunderligt, fascinerande och läskigt, både mitt och Esthers om jag tänker efter. Esthers för att såret blev en trigger som förändrade hela hennes liv, nåt hon säkerligen aldrig trott kunde hända innan skadan. Mitt för att  när jag sitter uppkrupen i soffan i mitt eget hem med full kontroll över det mesta – inklusive en fjärrkontroll som kan stänga av filmen om det blir too much – så klarar jag av läskiga scener jag antagligen hade reagerat mycket starkare på om jag sett filmen på bio. Det är lätt att vara kaxig och säga ”det va väl inget” för jag tyckte inte att det var nåt speciellt jag såg men samtidigt – klart som fan det var speciellt. Det är en rätt sjuk film. I en annan sinnesstämning hade jag säkert tyckt den var tung att se, nu gick det bra, jag kände mig knappt berörd.

Det jag gillade allra mest med filmen var Marina de Van själv. En spännande kvinna. Det känns som hon borde ha mycket häftigt framför sig både som skådespelare och regissör.

Publicerat

SMÅ VITA LÖGNER

Det är lätt att tro att små vita lögner inte kan göra nån verklig skada, dom är ju så små och så vita liksom. Människan som hasplar ur sig lögnen menar inget illa, den enda egentliga baktanken med den lilla vita är att på enklast möjliga sätt ta sig ur en jobbig situation.

Efter att Maries (Marion Cotillard) pojkvän Ludo (Jean Dejardin) råkat illa ut i en trafikolycka och ligger helgipsad på sjukhuset bestämmer sig hela bekantskapskretsen att hur ledsna dom än är, hur överjävligt det än är för Ludo, hur mycket dom än vill hjälpa och stötta honom så ska dom ändå åka på den årliga semesterresan tillsammans. Han blir inte friskare av att dom stannar hemma. Så dom packar sina väskor, lämnar Ludo på intensiven och reser till semesterhuset där dom ska bo tillsammans.

Om små vita lögner har någon som helst inverkan på människor så är det att dom skaver. Dom gör inte ont men dom finns där och dom ligger som osynliga häftstift på rad mellan människor om dom inte kommer upp till ytan, luftas och reds ut. Stora livslögner kan förpackas ner i vadderade lådor, grävas ner och gömmas långt ner i det undermedvetna men små vita hamnar aldrig där. Dom är för obetydliga för det. Oftast för larviga. Ändå finns dom, ändå skaver dom, ändå gör dom illa, speciellt om dom läggs på hög och blir fler och fler.

På nåt twistat sätt hade jag hoppats att den här filmen skulle bjuda på riktigt härligt franska ont-i-magen-lögner men det gör den inte, däremot fick jag en hel del sorgliga beteenden till livs. Samtliga roller är fint tillsatta även om det är Marion Cotillard och François Cluzet (från Intouchables) som gör mest intryck på mig förutom dom första minutrarna av filmen då Jean Dejardin (från The artist) är i fokus. Dom minutrarna är magiska i all sin enkelhet. Vilken utstrålning den karln har! Vilket filmstjärneämne han är! Att se honom sådär-lite-på-en-höft göra nåt så simpelt som att vira en halsduk om halsen, alltså, det är världsklass på det men be mig inte förklara varför.

Små vita lögner är som ett hyggligt nedstamp i den vanliga franska vardagen, gärna med marint randiga tygskor på fötterna. Det är dryga två timmars relationsdrama, inga bomber och granater, inga blodbad eller 3D-effekter. Rätt soft faktiskt.

Filmen finns på Voddler.

Publicerat

EN OVÄNTAD VÄNSKAP

Filmer som kretsar kring sjukdom, handikapp och död behöver inte nödvändigtvis vara djupt tragiska och ledsamma dramor. Det senaste året har vi till exempel kunnat skratta åt cancerpatienter i 50/50 och Kvarteret Skatan reser till Laholm, vi har haft en mysig stund med George Clooney och hans fru som väntar på döden i The Descendants och nu beger vi oss till Frankrike för att träffa den totalförlamade Philippe som styr sin rullstol med en spak med hjälp av munnen och hans personliga assistent Driss, en man som på ytan inte har något annat än ett stort hjärta men som visar att med ett sådant kommer man långt.

Driss (Omar Sy) är arbetslös och söker dom jobb han kan hitta. För att få någon form av inkomst/ersättning/”a-kassa” måste han samla på sig underskrifter från presumtiva arbetsgivare och det är där och då han springer på Philippe (François Cluzet). Philippe är en rikis som blivit totalförlamad efter en skärmflygningsolycka och han behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Driss har inte en tanke på att varken ta eller få jobbet hos Philippe, det är bara påskriften han behöver, men Philippe tänker annorlunda. Han ser nåt hos Driss som han inte sett hos dom andra sökanden. Han ser en glimt i ögat, han får en känsla och vips är jobbet Driss trots noll erfarenhet inom området.

François Cluzet inte har så mycket att jobba med gällande Philippes uttryck men SOM han får till det! Dom i början av filmen ganska medelvakna ögonen förändras så som bara ögondusch medelst C-vitaminbrus eller nära umgänge med Driss kan göra. Driss energi och glädje smittar av sig och precis lika härligt som det är att bli smittad av livsglädje i Philippes situation precis lika frustrerande kan det vara att vara fånge i sin egen kropp och François Cluzet lyckas visa alla känslor med samma trovärdighet. Omar Sy´s Driss är en man jag inte kan bli annat än förälskad i. Han är underbar. Det är en roll som är otroligt tacksam att göra men som även måste vara väldigt KUL att spela. Han får flippa ut och dansa och le med hela ansiktet och LEVA.

Jag kan inte rå för det men jag tycker postern andas nånting heeelt annat än filmen. Okej att det är huvudrollsinnehavarna som poserar men för mig kan detta lika gärna vara en konsertaffisch till Dean Martin featuring Ja Rule eller reklam för en ny platta med Loa Falkman & Ken Ring Orkester. Jag får inte känslan av feel-good-film alls och jag tycker det är synd för en schysstare affisch hade dragit uppmärksamheten till sig på ett annat sätt. Skulle jag se den här postern bland andra färgglada, balla, uppmärksamhetskrävande diton på biografen hade jag antagligen inte valt denna film och jag tror inte jag fungerar så annorlunda mot många andra.

Intouchables är en sjuuukt mysig film, jättehärlig in i minsta molekyl men ändå så väldigt sorglig.  Att den är baserad på ett verkligt människoöde gör inte saken sämre. Musiken, fotot, skådespeleriet, allt harmonierar och jag kan inte göra annat än att sätta på September med Earth, Wind and Fire på maxvolym och börja fuldansa. Livet är härligt att leva, det gäller att passa på medan man kan.

Publicerat

VÅR DAG SKALL KOMMA

Tonårige Remy (Olivier Barthelemy) ser ut som en medelålders man. Han är hatad av sin familj, mobbad och slagen av sina polare, han är utstött av allt och alla av vad det verkar en enda orsak: han är rödhårig. Det lustiga i kråksången är att han inte är det. Han är brunhårig. Ändå talar alla i filmen om att han är rödhårig så till den milda grad att jag undrar om jag är färgblind eller om dom skämtar med mig.

När Remy ser en reklamaffisch för Irland och en uppenbart rödhårig man står som förgrundsfigur på den stora pappbilden blir det heureka i skallen på Remy, han känner igen sig, han vill till Irland och jag tänker mest ”kolla dig i spegeln grabbhalva, du ser INTE ut sådär.”

Remy har EN vän på jorden, den psykiskt rätt störda psykologen Patrick (Vincent Cassel). Patrick kör efter Remy en natt när Remys sajberflickvän Gaëlle hotat skära sig och Remy i en svettig språngmarch mot World of Warcraft-gänget (som han aldrig träffat) inte kan motstå lift.

Det här är alltså en film som säljs in som ”en fransk Fight Club”. Det är också en film som efter att ha sett trailern kan beskrivas som ”en fransk Trainspotting light.” Trailern fick mig att hyra filmen och det är trailern som får mig att snabbt skicka tillbaka den till Lovefilm med en skapligt besviken smak i munnen, den har nämligen föga med filmen att göra. Filmfodralen lovar mycket med tuffa rakade killar på framsidan men det tar 70% av filmen innan håret ryker.

Kanske ska den här filmen ses som nåt tjorvigt inlägg i den samhällskritiska debatten, kanske ska den ses enbart som ytlig action, kanske som ett testosterondrypande drama, fast jag vet inte…det är ju inte action och det är inte så kritiskt och drama vetefan. Ska jag summera upplevelsen så får det bli med hjälp av ett stort ?. Jag sitter som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände, för ingenting som jag trodde skulla hända hände och ändå blev jag inte överraskad, bara besviken. Konstig film det här.

 

Här finns filmen.

Publicerat

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.