5. Mitt minimala tålamod med cello-bröl och scener filmade på håll
Just nu går mitt liv för det mesta i 170. Att då se filmer som går i exakt motsatt tempo kan ha två olika inverkningar på ens psyke. Antingen blir man lugn och avstressad eller så börjar man hyperventilera och bli förbannad. Jag märkte under dessa dagar att mitt tålamod med extremt långsamt tempo i filmer som filmats ”på ett konstnärligt vis” (dvs utanför dom vanliga mer lättsmälta ramarna) är noll. Typ precis noll. Att dessa filmer dessutom oftast är beskaffade med ett soundtrack bestående av diverse felstämda stränginstrument som spelas i nån form av baktakt/fultakt/hästjazz på halvfart, det gör mig galen i huvet. Så två av filmerna jag såg faller offer för min bad-temper-bila. En av dom hade dessutom den svinjobbiga smaken att filma asmånga scener på håll. Från långt avstånd alltså. Det det som händer händer längst bort i bild. Gärna med en trafikerad gata mellan kameran och skådespelarna. JA MICHAEL HANEKE JAG PRATAR OM DIG!!
.
.
.
4. Längtan efter Rampage
Den obligatoriska lunch-titten av trailers och klipp på kommande storfilmer gav mig en hel del att se fram emot MEN en film stack ut mer än dom andra. Till och med mer än Ready Player One. Rampage! Dwayne Johnson och en genmanipulerad albinogorilla som heter George! (Jag är ganska säker på att det var en gorilla). Tom-i-bollen-action av bästa sort (såg det ut som) och äckligt stora djur på film är aldrig fel. Och inte en jävla cello så långt örat når!
.
.
.
3. Är det inte dags att rikta spotlighten mot nästa nordiska filmland nu?
Att Sverige gör bra film, det vet kanske inte alla men i alla fall jag. Finland har sina trogna hangarounds, att Norge är grymma vet många och att Danmark kan sina grejer vet alla. Men Island? Island då? På Filmdagarna såg jag återigen en riktigt bra isländsk film, originaltiteln är Undir trénu men i resten av världen heter den Under the tree. Kolsvart, så jävla svart alltså men välspelad, välskriven och välsmakande. Håll koll efter den på biograferna.
.
.
.
2. Att en film som baseras på nåt så dåligt kan bli så jäkla bra!
The Room är en av dom sämsta filmerna jag sett i mitt liv. Den är så undermålig att det var svårt att betygssätta den samtidigt som den sitter kvar. Ingen som sett The Room kan glömma den. Jag hade inga stora förväntningar på The Disaster Artist, filmen av och med James Franco där han själv spelar The Rooms skapare, den oefterhärmlige Tommy Wiseau. MEN. Det visade sig att Tommy ÄR efterhärmlig. James Franco lyckas nämligen göra honom i det närmaste IDENTISK. Han har dessutom regisserat en riktigt bra, underhållande och framförallt rolig film som definitivt kommer klättra in på min topplista över 2017-års bästa filmer. Riktigt snyggt gjort!
.
.
.
1. Jag kan inte upprepa det nog många gånger. Att vara i en filmbubbla är så mysigt så jag vill aldrig lämna den!
Och vet du? Det GÅR att försätta sig i en filmbubbla alldeles själv och utan att vara pressackrediterad till filmfestivaler/filmdagar. Det räcker med att ta en semesterdag och boka 3-4 biobiljetter efter varandra med bara en liten matpaus mellan tvåan och trean. Då hamnar du där. Och det är ljuvligt, LJUVLIGT I TELL YOU! Mobilen är avstängd, man smuttar på en god kaffe, man sitter still, tittar på berättelser om andras liv i andra världar och försvinner från sin egen en stund. Det är inte bara underbart, det är – i mitt fall – terapi!
Gillar du att kolla film men inte fattar vad jag pratar om? Try it! You might like it! <3
Jag tror inte det finns någon annan filmgenre som kan stoltsera med lika fina och kreativa filmaffischer som just skräckfilm.
