Huset känns som urtypen av en ”man tager vad man haver-skräckis”, i alla fall i nordisk bemärkelse. Det är vinter, det är kallt och urrigt, det är kargt, sparsamt med ljus och det är säkert jätteexotiskt – om man är till exempel amerikan, asiat eller sydeuropé.
Filmen handlar om Jurgen och Andreas, två tyska soldater som tar norrmannen Max till fånga. Det är andra världskriget, Norge är ockuperat av tyskarna och bara DÄR är grundpremissen läbbig. Sen att dom dessutom väljer att låsa in Max i ett ödsligt hus mitt ute i skogen gör ju inte saken bättre. Eller sämre. I huset finns åtminstone värme vad det verkar, maten står och puttrar på spisen och Jurgen och Andreas tycker dom hittat ett smultronställe. Men om maten håller på att lagas bor det kanske någon där? Eller?
Det är rätt bra atmosfär i filmen som sagt, det ligger en viss spänning i luften när man börjar fundera på vem – eller vad – som befinner sig i huset men jag tycker inte riktigt premisserna håller för en långfilm. En femton minuter lång kortfilm, absolut, men det blir lite utdraget det här. Jag hade dock inte tråkigt när jag såg filmen, det saknades bara ”det” för ett högre betyg.
Nästa söndag dyker det upp en ny skräckfilm här på bloggen. Ingen norsk dock.