Etikett: Frida Hallgren

Det var en gång ett gäng svenska män som alla jobbade med och fick bra lön för att utöva sin hobby. Dom åkte till ett land långt borta för att utöva sitt yrke under en begränsad tid och det enda dom behövde göra var att få till ett slutresultat som inte gjorde någon besviken. Det sket sig kan jag säga.

I fredags kväll var det inte särskilt kul att vara svensk. Fotbollslandslaget fick spö i sin andra match, dom står fortfarande på noll poäng och har ingen hans att gå vidare i EM. Så långt är det piss men det finns faktiskt glädjeämnen. Det var en sjukt kul match att beskåda. Flera av spelarna gjorde sitt livs match och dom kämpade tillsammans som ett lag, krigade och slet. Nu räckte det inte ända fram och självklart är det trist men eftersmaken är ändå god på nåt vis. Precis samma känsla har jag efter att ha sett En gång i Phuket. Det är en film som saknar en hel del för att bli ens i närheten av en fullträff men maskineriet bakom, viljan och kämpaglöden är det inget fel på.

Lika mycket som jag önskade att Sverige hade fått en pinne med sig från englandsmatchen, lika mycket önskar jag att jag kunde ge En gång i Phuket ett godkänt betyg. Fotboll är liksom livet inte rättvist och filmkonst som bedömningssport en svår gren att bemästra. Peter Magnusson gör återigen en stark insats i den lilla plats i svensk filmhistoria som är vikt åt honom men för mig är det inte nog, inte den här gången.

Sommaren med Göran är en film jag återkommer till ibland, en otippad liten pärla som håller för många omtittningar. Historien har ett bra driv och filmen segar inte ur nånstans, allt flyter, den är både välskriven, välspelad, välregisserad och bjuder på ett slutresultat som värmer i magen. En gång i Phuket borde kunna ha blivit en lika skön upprepning men jag märker att jag går iväg och kokar kaffe utan att fundera på att pausa, jag går tillbaka och tittar på filmen igen, hämtar sedan kaffe och rotar efter nåt glömt stash med torra kakor. Omedvetet skriker kroppen efter socker, efter energi, efter nåt som håller mig sysselsatt och vaken. En film med fungerande aktiv handling behöver inga stimuli för att bibehålla mitt engagemang men här är det bra segt.

En gång i Phuket har två tongivande delar som är riktigt bra tycker jag: äktheten i skådespeleriet och musiken. Både den här filmen och Sommaren med Göran bjuder på något som vi är larvigt ickebortskämda med Sverige: en dialog som flyter precis som om skådespelarna pratat privat med varandra. Det händer så sällan att när det väl sker skulle jag vilja hänga som en fjäderboa runt halsen på Peter Magnusson och bara kramas. Det hör inte till vanligheterna att svenska manusförfattare får till den där rätt viktiga biten. Det är svårt, det kräver lyhördhet och är det något Peter Magnusson har så är det detta, både när det gäller manus och skådespeleri.

Alla filmens skådespelare är bra, till och med David Hellenius som jag i andra sammanhang har rätt svårt för. Susanne Thorson är också duktig och har fått oförtjänt lite uppmärksamhet för dom filmroller hon gjort dom senaste åren (i Cornelis, Gränsen, I rymden finns inga känslor och framförallt i Puss) och även här har hon hamnat i skuggan av Jenny Skavlans Gitte, vilket jag inte riktigt förstår.

Valet av musik filmen igenom förtjänar också en hel del plus i kanten (du kan lyssna på soundtracket på Spotify här). Låtarna sätter perfekt stämning i varenda scen och kanske speciellt dom första minutrarna av filmen då handlingen är förlagt till ett julskyltat och snögloppigt Stockholm.

Varför då bara en tvåa i betyg kanske du undrar? Ja, jag håller med, det känns lite konstigt, jag skulle gärna VILJA sätta ett högre betyg men magkänslan säger nej. Det finns ingenting av filmen som sitter kvar i minnet, det är noll procent chans att jag kommer att se om filmen, jag skrattade inte en enda gång och jag brydde mig inte särskilt om någon av karaktärerna. På alla dessa punkter skiljer sig Sommaren med Göran från den här filmen och därför fick Göran en stark trea och Phuket en medelstark tvåa.

Ikväll spelar Sverige mot Frankrike i en match som inte gäller ett jota för oss. En poäng mot England hade gjort en gigantisk skillnad. Att jag ger den här filmen en tvåa har ingen betydelse alls för Peter Magnussons framtida filma-eller-inte-filma. Självklart ska han filma mer, självklart ska han fortsätta skriva filmmanus. Inom lättsam-komedi-genren är han rätt ohotad i Sverige just nu och han kan åka hem från Thailand utan att skämmas det minsta, precis som svenska landslaget kan åka hem från Ukraina utan att skämmas om dom gör sitt allra bästa även ikväll.