Del 2, uppföljaren, kom bara året efter första filmen och tar vid precis där ettan slutar.
Den enda överlevande kvinnan har mardrömmar om pojken som aldrig hittades. Två månader senare är hon puts väck, det är ingen som hittar henne. Ungdomar strömmar ånyo till sommarlägret vid Crystal Lake, vandringssägnen om allt som hänt i omgivningarna berättas vidare och en man med stora fotriktiga skor stövlar fram i skog och mark och skövlar människoliv.
Det är konstigt, det är så mycket med den här filmen som påminner om första filmen och ändå känns allt ganska mycket sämre. Det känns som att första filmen – kanske otippat? – blev en sådan ekonomisk framgång att det behövdes ett manus snabbt som fan och ett manus fick dom, men kanske inte ett alltför bra sådant. Precis som att filmning, klippning, val av skådespelare, alltihop känns väldigt…hafsigt. Där första filmen handlar om en kärlek till skräckfilmsgenren handlar den andra filmen om stålar. Så känns det i alla fall när jag ser filmen som vuxen. När jag såg den för första gången (för lääänge sedan) tyckte jag den fungerade bättre.
Kanske är jag orättvis nu för det är fortfarande en okej skräckfilm men då jag sett filmerna precis efter varandra är det väldigt lätt att jämföra och jämfört med ettan står sig tvåan slätt. Den här filmen är dessutom väldigt mörk – alltså VÄLDIGT mörkt filmad – så fundera inte ens på att se den i dagsljus. Du kommer inte se mycket av handlingen då, tro mig, jag har testat.
Originaltitel: Friday the 13th Part 2
Produktionsår: 1981
Regissör: Steve Miner
Jason: Warrington Gillette
Bodycount: 9 döda
Mest minnesvärda scen: När en kvinna simmar i sjön och man kombinerar scha-scha-scha-ah-ah-ah-ljuden med det musikaliska temat från Hajen. Kreativt.
