FROST

Suck. Dessa jävla prinsessor.

Varför MÅSTE flickor i tecknad film ALLTID vara prinsessor. Inte ens när filmbolagen försöker tuffa till tjejerna och ge dom huvudroller (som i denna film samt Modig) kan dom göra ”vanliga” tjejer, nejdå, det ska vara prinsessor.

Suck. Igen. Det är verkligen jättebra, det är fantastiskt, det finns ju så många prinsessor för unga tjejer att identifiera sig med och känna sig styrkta av och jag är inte det minsta spydig nu, nejdå, inte alls. Det bara dryyyyper saltsyra om bokstäverna.

Den lilla bedårande trailern till filmen, den vi biobesökare har sett hela hösten och den hela Sveriges befolkning fick se som extrafilm på Kalle Ankas jul (här är den) gav mig rätt höga förväntningar på filmen. Samtidigt förstod jag det omöjliga i att hålla den där extremhöga charmstandarden genom en hel film. Det borde inte kunna gå och nej det gick inte. Trailern andas Pixar-fiffighet men det är ingen Pixar-film, det här är Disney, det är Disney från hårsäckarna till liktornarna och allt kött däremellan.

Filmen handlar om prinsessan Anna som ger sig ut på en magisk resa tillsammans med bergsmannen Kristoffer och hans ren Sven, för att hitta hennes syster Snödrottningen Elsa. Förklaringen är tagen direkt från sf.se men det var en sån bra och sammanfattande mening att jag inte kunde låta bli. Att jag efter lite googling hittar informationen att filmen skulle vara baserad på H.C Andersens saga Snödrottningen tror jag inte mycket på då den sagan handlar om hur den kalla snödrottningen kidnappar barnet Kaj och hur hans vän Gerda måste övervinna drottningen. Vari finns likheterna där? Jag hittar sannerligen ingen och har heller ingen lust att leta vidare efter ledtrådar.

Filmen Frost har helt enkelt lagt sordin på all min ork och energi med sina evinnerligt trötta musikalnummer. Det är liksom inte bara en eller två, det kryllar av dom och dessa nummer får mig att tänka på Disney anno 1991 fast så mycket mycket MYCKET sämre. Det känns som en medioker londonuppsättning av en sunkig musikal-turistfälla med artister som uppträder gratis.

Den lilla trailern kommer jag säkerligen återvända till många gånger men filmen kommer jag aldrig se igen. En gång räckte mer än väl. Känner lite kväljningar nu i kombination med kärlek för en snögubbe med överbett. En konstig känsla men det är tack vare nämnda gubbe som betyget blir vad det blir, sen kan filmen handla om systerskap hur mycket den vill.

Kom igen Disney, gör en ball film om tjejer som inte prinsessar sig, inte sjunger hela tiden och som inte är animerade efter den där modellen 1A med glosögon och micronäsa. Tills dess tycker jag ni kan ta en spade och gräva ner er.

Movies-Noir, Voldo, Snajvid, Camilla och Filmitch har också sett filmen.

 

Fredagsfemman # 78

5. Skräckfilmssällskap på bio

Vad märkbart många det är som tackar nej till att se skräckfilm på bio. Hur kommer det sig? Blir det FÖR läskigt, FÖR nära, FÖR stort? Är det inte bara supermegahäftigt att bli skrämd framför en stor duk? Sitta och tjoa, hoppa till, börja skratta åt bristen på sina egna nerver? Nehej? Inte det? Hmmmmm.

 

 

 

4. Malik Bendjellouls sommarprogram

Han gjorde Searching for sugar man och han fick en Oscar för den filmen men frågan är om inte även hans sommarprogram förtjänar ett pris av något slag. Engagerat berättat, intressant, personligt. Han har nåt att säga till skillnad från väldigt många av årets sommarvärdar.

 

 

3. Frozen-trailern

Jag såg en trailer på bio häromdagen. Det var strax innan Monsters University skulle börja och salongen var fullsmockad med små människor, såna som helt hämningslöst skrattar högt åt sånt som är roligt. Det var härligt att skåda, härligt att höra och härligt att vara en av dom som skrattade. I vinter kommer filmen Frozen. Här är den fantastiska trailern, den som får mig att faktiskt längta liiiite efter sköna vinterdagar.

 

 

 

2. Torka aldrig tårar utan handskar på DVD

Det var HIV-och-AIDS-utbildning i vardagsrummet häromkvällen när jag köpt Torka aldrig tårar utan handskar på DVD och jag och barnen kröp ner i soffan för en tre-timmars-lektion i kärlek, (o)mänsklighet, orättvisa och okunskap. Det var fina timmar med många intressanta pauser i filmen för att reda ut frågetecken som ”Har dom inte skrivit fel, det är väl ändå 1800-talet det här, inte 80-talet?”, ”Vad gör Björn Kjellman mitt i alltihop?” och ”Hur kan man vara förälder och bete sig sådär jävla illa?”  Men den skönaste kommentaren kom när filmen var slut. ”Alltså, han är ju SÅ lik killen i Känn ingen sorg!” Mmmm. Kan bero på att det ÄR samma person? ”Nääää, lägg av. SÅ lika är dom inte!”

 

 

1. Ä N T L I G E N!

SOM jag väntat, längtat, trånat, dregglat och på sista tiden banne mig räknat dagarna. Men ikväll är det dags, på med 3D-glasögonen utan minsta gnäll och *skvutt* rätt in i Guillermo Del Toros magiska värld bland monster och jätterobotar. Nånting säger mig att just den här gången ska jag lita på magkänslan. Pacific Rim kommer bli The Blockbuster of MY Summer 2013.