Det här är urtypen av en film jag känner att jag ”borde” ha sett för länge sedan men av diverse orsaker struntat i, typ att det alltid dykt upp någon film som verkat mer intressant, viktigare och roligare att ta sig an. Men NU är det gjort, nu är Exorsisten-regissören William Friedkins remake av det franska originalet från 1953 sedd.
Filmen handlar om fyra män som tvingas göra nån form av självmordsuppdrag när dom ska köra en skraltig lastbil från A till B genom skog, mark, berg och rangliga träbroar. Bara DET är otäckt nog men som grädde på moset består lasten av nitroglycerin!
Filmens stora plus är att det är väldigt autentiskt filmat. Blodigt, svettigt, närgånget, ja köttigt nervöst nästan. Filmens minus är att plusset jag nämnde är det enda plusset. Jag tror att om jag hade sett filmen på bio så hade jag varit där, filmen hade nått in i mig på ett helt annat sätt än den gjorde när jag satt i soffan med kaffe och filt och beskådade helvetet på behagligt avstånd. Jag tyckte helt enkelt inte att det var nåt vidarevärst spännande. Däremot känns det som att jag sett en ”Film-film”, alltså en film gjort PÅ RIKTIGT med autentiskt filmade scener och filmen kan inte få annat än godkänt även om jag saknade nerver.
Ja precis, JAG saknade MINA nerver, jag saknade inte filmens. Big difference.
Nästa tisdag kommer en film som både jag och Sofia har sett. En riktig klassiker. Ojoj.