Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.
Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.
Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor. Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.
Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.
Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.
Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?
