Etikett: Gabriele Ferzetti

Publicerat

007-helg: I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST

 .

 .

 .

 .

Nu är det sista filmen ut i detta bondska tema. I hennes majestäts hemliga tjänst, filmen som alltså ska vara den bästa bondfilmen av dom alla.

Australiensaren George Lazenby spelade Bond i en enda film – den här. Han är ganska intressant den där snubben. Han pratar väldigt likt Roger Moore, han har samma typ av grace som Sean Connery och utseendemässigt är han som en mix av George Clooney, Clive Owen, Aaron Eckhart och en panda. Han pendlar mellan att kännas jättecool och putslustig, en blandning som inte är helt enkel i denna typ av film. För det är väl en Bondfilm jag ser, det är inte Austin Powers? Väl?

I hennes majestäts hemliga tjänst introducerar även Countessa Teresa di Vicenzo, Tracy, hon som fick både prinsen (Bond) och halva kungariket (det ärofyllda priset Fripp Award för Bästa Bondbrud). Hon är som en lyckad mix mellan Sissy Spacek och Sex and the city-Samantha och ett bra bevis för att inte alla bondbrudar är renodlade våp. Det går inte att läsa Tracy som en öppen bok men hon är intressant nog för James Bond att vilja försöka. Det händer inte ofta. Riktiga känslor. Kärlek. I en Bondfilm.

Men trots dessa äkta känslor mellan Tracy och James så passar James på att hoppa ner mellan lakanen med första bästa villiga V.Å.P-allergiker. Säkert trevligt för honom men rent objektivt påvisar han en hel del klockrent psykopatiska drag. Den där narcissismen är inte klädsam ens i smoking. Dessutom beter sig Bond tämligen underligt när han till synes omotiverat örfilar Tracy. ”Oooh, you´re hurting me”, säger hon i sedvanlig kvinnlig falsett men han verkar inte bry sig och jag som tittar förväntas tycka att det där är helt okej. Det är ”sånt som händer”. Fan heller. Tracy, du skulle ha slagit tillbaka!

Som bondfilm betraktad känns detta som en medelmåtta. Actionscenerna sticker inte ut mer än andra, musiken är anmärkningsvärt beige, Lazenby varken höjer eller sänker Bond som manligt filmfenomen, historien är ungefär som vanligt, allt är som vanligt förutom lite extra löööööv  – och slutet. Slutet är så brasåbrasåbraaaaaa, hurraaaaa för slutet!

För mig blir det – slutet till trots – godkänt men inte så mycket mer än så.

Det här är alltså en storfavorit för två av tre av mina filmbloggande kollegor. Full pott från Filmitch 10/10 och Fripps filmrevyer 5/5. Lite svalare mottagande från Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg.

Om en stund kommer det sista blogginlägget under denna tema-helg: Sammanfattningen. Tadaaaah!

Publicerat

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.