Etikett: Gael García Bernal

Publicerat

THE KINDERGARTEN TEACHER

 

Lisa (Maggie Gyllenhaal) är inte bara mamma, hon är förskole-lärarinna också. Och gift. Med Grant (Michael Chernus).

Bara där har du nån form av blöt nirvana för alla älskare av indiefilm. Lägg därtill att det redan från filmens absoluta början är diffus klinketiklonk som bakgrundsmusik, en huvudkaraktär som sensuellt viskar när hon pratar, en världsfrånvänd stirrande barnskådespelare och alltihop knyts ihop av den där gråblå hipsterkulören man så ofta ser på väggar och prylar i den här typen av filmfestivalfilm. Som lök på laxen är filmen givetvis skriven och regisserad av en tämligen okänd kvinna, Sara Colangelo.

Det jag vill sätta fingret på med min spydiga harang här ovanför är att det FINNS fördomar kring filmfestivalfilmer och dom finns av en anledning. Jag vet många som är rent allergiska mot detta sätt att berätta en historia för ja, det är sättet som är ”filmfestivlskt”, inte manuset i sig.

Nåja.

Personligen har jag oftast inget problem med den här typen av film men när jag såg The Kindergarten Teacher började jag nästan skratta. Den är så otroligt indie-generisk. Lisa har givetvis tunn småblommig klänning hela tiden, dom egna nästan-vuxna-barnen har såklart sina issues med sånt som mamma och pappa inte borde veta om, maken känns som en blek snäll PK-snubbe, Lisa tar på alla med handflatan lugnt roterande på ryggar och axlar och den där lilla ungen Jimmy är såklart POET också. Underlig, indier OCH poet.

Det Jimmy gör där på förskolan är att gå fram och tillbaka och reciterar sin egen poesi, dikter som Lisa får högt blodtryck och rodnade kinder av. Hon går långt över sina befogenheter som pedagog men hon vill ju så gärna att världen ska få ta del av detta extraordinära barn och hans ord.

Vad skulle hända om man vände helt på detta manus? Gjorde Lisa till en Lennart och Jimmy till en Julia? Tänk på det för en stund. När du tänkt klart kan du fortsätta tänka på exakt HUR bra Maggie Gyllenhaal är i precis allt hon gör. Jävligt bra! Eller hur? För EN sak kan jag säga om den här filmen och det är: fixar man – som Maggie – att spela rollen som Lisa utan att det blir skämskuddevarning i exakt varenda scen DÅ är man BRA. Och Maggie Gyllenhaal ÄR MYCKET BRA. Hon förändrar något som skulle kunna bli ett totalt haveri till en film som faktiskt känns rätt…sevärd….till slut.

The Kindergarten Teacher visas på Stockholm Filmfestival. Sista chansen är imorgon 18/11 kl 21.00 men den visas även i eftermiddag, 15.15 på Sture. Jag måste lägga till en sak. Det här är en film som fastnat. Jag tänker på den. Den dyker upp i mitt medvetande flera gånger och dagen och jag kan inte riktigt förklara varför. Troligtvis beror det på att den kanske är bättre än jag först upplevde den som. Ungefär som The Lobster som jag också gav 3/5 men antagligen borde jackas upp. Hmmm. Undrar om någon känner detsamma efter att ha sett The Kindergarten Teacher?

Publicerat

BLINDNESS

Jag såg en norsk film häromsistens som heter Blind. Sofia skrev en kommentar på det inlägget och frågade om jag hade sett Blindness. Det hade jag inte – då, men nu har jag det.

Det var inte särskilt svårt att ta tag i den, en snabb koll på IMDb visade att Mark Ruffalo, Julianne Moore och Gael Garcia Bernal hade huvudrollerna och att manuset var baserat på José Saramagos roman Ensaio Sobre a Cegueira (Blindheten på svenska). Ja precis, samma José Saramago som även skrivit romanen The Double som blev mindfuckfilmen Enemy. Behövde jag tänka längre än två sekunder om den var värd 29 kronor på Itunes? NEJ.

Filmen börjar vid en stor vägkorsning i (vad som känns som) en stor stad. Alla bilar har stannat för rött, det blir grönt men bilen som står först i en av filerna åker inte. Otåliga bilister tutar, gångtrafikanter tittar och snart har 3-4 män gått fram till bilen för att se vad som hänt. Inne i bilen sitter en förtvivlad man (Yûsuke Iseya) som precis blivit blind! Synen bara försvann och allt han ser är vitt, som om all världens lampor tänts samtidigt. En av männen erbjuder sig att köra hem den blinde mannen och han gör faktiskt det. Hjälper honom till och med upp i lägenheten. Att han passar på att sno lite grejer  samt bilen är kanske en annan femma.

Den nyligen blinde mannen får hjälp av sin fru att ta sig till en ögonläkare men denne läkare (Mark Ruffalo) ser inget konstigt. Ögonen borde vara felfria. Det hela verkar mycket mystiskt och han berättar detta för sin fru (Julianne Moore) när han kommer hem. Morgonen efter är läkaren också blind.

Är det en slags epidemi? Hur smittar det? Vad kommer det ifrån? Det är nämligen fler och fler som blir smittade och staten upprättar en karantän-zon i ett övergivet mentalsjukhus och det dröjer inte länge förrän det blir nåt slags Flugornas herre-samhälle därinne. Det idkas byteshandel med mat och kvinnokroppar och avdelningarna utser sina ledare, den ena mer maktgalen än den andra.

Rädda människors beteende i grupp och under stress är verkligen intressant att beskåda. Kom inte å säg att vi inte är djur!

Sofia har också sett filmen. Här är en länk till hennes recension.

Publicerat

NO

Ibland när jag går på (tråkiga) 3D-visningar brottas jag med tvångstanken att ta av mig glasögonen och försöka titta på filmen utan.

Ibland brottas jag bra och behåller glasögonen på, ibland vinner tvångstanken och jag drar upp glasögonen i pannan, tittar på filmen nån minut eller två och sen, sen, seeeeeen kommer huvudvärken som ett brev på posten.

Att titta på No är som att trycka ner migrän i huvudet i 118 minuter. Den är filmad så den ska se ”gammal” ut, som en dokumentär om man så vill eller bara tidstypiskt från Pinochets Chile anno 1988. Tanken är god men resultatet förkastligt. Det är som att titta på dålig 3D utan glasögon – i TVÅ FUCKING TIMMAR!

Jag är ledsen, jag vet inte om jag ens kan bedöma filmen. Två pauser för Alvedon-intag, smärta mellan ögon och öron, så svindåligt gjord film rent fototekniskt att en kanske bra story går förlorad. Gael García Bernal är som alltid bra och han är fin i skägg men helt ärligt, filmen är piss.

Vad gör man inte för en filmspanarkompis, jag hade lovat Jojjenito att titta på filmen.Vad tyckte han? Här är hans funderingar kring No, en film som blev Oscarsnominerad för Bästa utländska film 2012. Jag hoppas han slapp huvudvärk.

Publicerat

DOT THE I

Efter att ha sett Dark Knight Rises fick jag lite cravings efter Tom Hardy. Efter en snabb sökning på Lovefilm hittade jag filmen Dot the i där samme Hardy stod skriven som första namn på skådislistan. Jag klickade på hyr och satte mig och väntade.

Filmen kom och jag väntade. Och väntade. Och väntade. Var var han, Tom Hardy? Det gäller att inte ha ticks om man ska hinna se hans insats i den här filmen. Ett par sekunder i en soffa där han sitter och stirrar som om han vore lite bakom i skallen, ja, det är det jag fick. Och en släng på slutet där han faktiskt pratar. Han har liksom inte mycket att göra med filmen, egentligen. Istället är det Gael García Bernal som bär filmen på sina axlar tillsammans med Natalie Verbeke.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om filmen, jag vet knappt vad jag tycker. Jag vet att jag tyckte mycket om första halvan när filmen är en kärlekshistoria, ett triangeldrama och faktiskt rätt intressant. Sen kommer  en vändning som jag inte kunde förutse och det gjorde inte filmen bättre direkt. Snarare spretig och konstig, dock inte ointressant. Jag blir helt enkelt inte klok på den men nånstans gör det inget. Den var mysig, det var jättefin musik, Gael García Bernal är en mycket underskattad skådespelare och filmer som inte är helt uppenbara är sköna att se ibland.

Här finns filmen.