Etikett: Game of Thrones

För 3,5 vecka sedan hade jag inte sett ett enda avsnitt av Game of Thrones. Jag hade bara muttrat. Tänkt att det inte var nåt för mig.

För 2,5 vecka sedan såg jag klart första säsongen. Lite motvilligt till en början kanske men sen började jag käka avsnitt som en utsvulten äter lagad mat (tänk dig djup tallrik, köttgryta och utan bestick). För 1,5 vecka sedan var säsong 2 avklarad och nu har jag alltså sett den tredje. Detta alltså i maj månad, den månad på året som kan ge vilken förälder som helst novalucolcravings men jag lyckades planera in den här säsongen riktigt bra och ja, det gick ju som smort. Dessutom uppmuntrar Henkes filmrum till långsittningar och i söndags klämde vi hela fem avsnitt på raken, då går det undan.

Jag var en anings sval när jag summerade den andra säsongen. Den kändes ojämnare än den första, det som var bra var JÄTTEBRA och det som var lite mindre intressant var verkligen inte intressant alls. Tre personlighetssvaga män hade mycket fokus vilket drog ner mitt betyg. Hur skulle då säsong 3 kännas? Hur mycket screentime skulle dom beiga männen Robb Stark, Jon Snow och Theon Greyjoy få nu? Skulle jag gäspa mig igenom tio timmar i väntan på Daenerys Targaryen med sitt blonda hår, sin blåa skrud och tre schyssta drakar? Det visade sig att all min oro var obefogad. Redan i första avsnittet kände jag av en vind som luktade helt annorlunda än dom tio avsnitt jag just tagit mig igenom (och nej, det var inte Henke som fes).

Varning för grova säsong-3-spoilers här nedanför. Nu kanske vi är nere på 85% av jordens befolkning som redan sett dessa avsnitt men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.

Mina tankar om tredje säsongen:

– Det snurrade i skallen som om jorden uppfunnits på nytt under denna säsong men analyserar jag avsnitten tuggar dom mest på i samma tempo som förut. Det vandras i snö, det vandras i sand, det är möten runt bordet med den isande Tywin Lannister vid kortändan och Tyrion känns mer och mer human för vart avsnitt som går. Men även om historien inte gör några riktiga kullerbyttor så känns avsnitten mastigare, mustigare, fyllda med ännu MER än i dom föregående säsongerna.

– Nåt som gör denna säsong till nåt av det bättre jag sett är användandet av alla härliga birollskaraktärer. Hodor fortsätter att grymta ”Hodor” som enda svar på alla frågor, Gilly som blivit mamma och inte direkt tillhör begåvningsreserven är fortfarande utseendemässigt otroligt lik Mat-Tina, tortyrgalningen Ramsay Snow, den gamla frispråkiga kvinnan Olenna Tyrell (spelad av Diana Riggs som även spelade James Bonds fru Tracy i I hennes majestäts hemliga tjänst) som är så sjukt charmig att jag märker att jag lägger huvudet på sned när hon är i bild och Podrick, denne GIGANT (med Ernst-Hugo Järegård-uttal) i svennebananskrud, denne obetydlige unge man som tydligen utför något så speciellt mellan lakanen att dom prostituerade inte ens vill ha betalt.

– Säsong tre är även dom omaka parens säsong. Det blir härliga krockar mellan personligheter – och mycket sevärda scener – när den 191 centimeter långa Brienne ska ”vakta” seriens badass-snygging Jamie Lannister eller när Arya Stark och The Hound rider omkring på samma häst och ska försöka samsas. Alla scener med dessa fyra känns som denna säsongs efterrätter. Smaskigt som fan, otroligt smart skrivet manus, bra skådespelarinsatser och – som vanligt i den här serien – man har ingen aning om vad som komma skall. Det går inte att ta något för givet.

– Så var det då avsnittet som heter ”The Rains of Castamere”, jag antar att det är samma avsnitt som även kallas The Red Wedding. Det är i vilket fall det enda avsnitt jag hört talas om innan jag började titta på serien. Jag har hört att det finns youtubeklipp på TV-tittare och deras reaktioner, folk har tokreagerat, överreagerat, skrikit och gråtit när dom sett detta avsnitt och ja, man kan väl säga så mycket som att jag inte direkt lät när eftertexterna rullade. Jag var tyst. Knäpptyst tror jag. Dagen efter kom chocken, det blev nån slags fördröjning. Jag insåg att återigen försvann karaktärer från serien som jag trodde var någon form av huvudpersoner. Ingen går säker i Game of Thrones-världen. Ingen. Alls.

– Vad gäller allt det nakna, kvinnokroppar som uppvisas som hästar på marknad, här är det något lugnare med den varan. Säsong 1 och 2 slår mycket mer på stora trumman när det gäller sex-biten, säsong 3 har mer klegg-fokus. Det är blodigt, köttigt, klaffsigt, mer död och stympning i närbild. Åsså blodiglar. Blodiglar är äckliga tycker jag.

– Jag har fnissat och skrattat högt många gånger under denna säsong, jag har förfasats över mänsklig elakhet och beräknande as, jag har längtat efter drakar och hoppats på det bästa. Men det bästa existerar inte. Det finns inga lyckliga slut, inga ljusglimtar som visar sig längre än det tar att fnissa till, det är sånt kompakt jävla mörker och så många sjuka maktgalna människor att ingenting kan sluta väl. Jag fortsätter dock hoppas att Daenerys tar över världen, att Arya hittar trygghet nånstans, att Brienne och Jamie blir BFF:s och att dom där vita vålnaderna ska ta död på tråkmånsen Jon Snow en gång för alla.

Nu kör jag igång med säsong 4. Snart är jag ikapp resten av världen!

Här är mina tankar om säsong 1 och här är säsong 2 och här är Henkes sammanfattning av denna tredje säsong. Steffo har sammanfattat dom första tre säsongerna i ett härligt mastigt inlägg som hittas här.

Det är bara en dryg vecka sedan jag såg klart Game of Thrones säsong 1 och nu är den andra säsongen klar. Frågan om jag är helt fucking mad är givetvis befogad men det självklara svaret för mig som sitter på facit är nej.

En kombination av ryggskott, galet mycket jobb och en för övrigt fullsmockad almanacka plus en son med gipsat ben från lår till fotknöl som behöver rätt stor dos hjälp med det mesta har gjort att varje sekund jag haft över till mig själv har varit helig. Och vad kan vara bättre och mysigare än heliga stunder och nattliga lediga timmar när man kan glida iväg till en annan värld, må så vara en mörk och hemsk sådan men att besöka familjer som har lite annorlunda problem att brottas med kan faktiskt vara rätt energigivande – även om dom heter Lannister, Stark, Baratheon eller Targaryen i efternamn.

Under denna säsong precis som förra har Henke försett mig med länkar till GoT-krönikor skrivna av Tim Surette som jag har läst allt eftersom avsnitten är sedda. Mycket intressanta och väldigt underhållande texter som sammanfattar avsnitten på ett roligt sätt. Ja du läste rätt. Roligt. Jag fnissar ofta, mycket och icke klädsamt högt åt hans klockrena formuleringar, till exempel ”If you ever take one of those ”Which Game of Thrones character are you?” quizzes and your results say ”Joffrey,” go put your head in an oven.”

Vad händer i huvudet när jag läser en sån mening? Kan jag bara läsa vidare som om ingenting hänt? Självklart inte. Givetvis letar jag upp ett sånt quiz! Vad fan gör man om man ”är en Joffrey”? Hur tacklar man en sån sanning?  Här kan du göra testet om även du känner ett plötsligt sug efter att få reda på sanningen, om du vill veta om du är en psykopatjävlakung, könlös Varys, tuffis-Khaleesi eller kanske en liten dvärg? Vem jag blev kan du se allra längst ner i detta inlägg.

Varning för säsong-2-spoilers här nedanför. Jag vet att det fortfarande är 99% av jordens befolkning som redan sett dessa avsnitt men OM nån mot förmodan inte sett serien och inte vill bli spoilad alls, sluta läs nu.

Mina tankar om andra säsongen:

– Jag säger som Arya Stark, alla kan dö. I denna säsong fortsätter karaktärer som man tror viktiga för handlingen att dö likt flugor men med den enda skillnaden att jag knappt höjer på ögonbrynen. Det är tokigt egentligen. Nu när jag vet förutsättningarna – att det inte finns några – så låter jag ingen ny karaktär komma mig nära. Jag vet ju att dom sannolikt snart är borta igen. Den där homosexuelle kungen till exempel, han som verkade vara en sexuellt velig men hygglig man, tjoff sa det bara så var han död och sen var det bra med det.

– Säsong 2 känns svagare än ettan på en ganska tydlig punkt: männen. Det kryllar av härliga, starka, personliga, intressanta, viktiga kvinnliga karaktärer men i den manliga ringhörnan gapar det tämligen tomt. Den lille Tyrion Lannister (Peter Dinklage) dominerar storstilat, ”Littlefinger” och Varys kämpar på när dom väl får lite tid i rampljuset och Jamie Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) är med så lite att det är larvigt. Den vidrige tonårskungen Joffrey har även han för lite fokus på sig tycker jag, det pratas mycket om honom men han är sällan i bild. Det är bra för nerverna i kroppen men sämre för nerven i serien.

– Det är tre specifika män som får väldigt mycket tid i denna säsong och ingen av dom berör mig alls (än så länge): Robb Stark, Theon Greyjoy och Jon Snow. Tre snubbar som utseendemässigt är rätt lika och ingen av dom har direkt nån utstrålning att tala om. Det är mycket prat om förberedelser till strid och dom utnämner sig själva till kungar och prinsar till höger och vänster. Om serien enbart handlade om dessa tre skulle jag ha tröttnat helt vid det här laget. Nu blandas historierna som sig bör i en TV-serie och jag vet att jag får återse mina favoriter med jämna mellanrum så det blir aldrig tråkigt på riktigt.

– Vilka är då mina favoriter? Tjejerna! Daenerys Targaryen såklart, The mother of dragons fortsätter att utvecklas och bli tuffare och tuffare och pratar tydligare och tydligare och vågar säga nej till friare och inte göra som ”alla andra kvinnor”, det vill säga falla för smicker. Arya Stark i kortklippt frisyr kämpar för att hålla sig inkognito och därmed vid liv men hennes karaktärsutveckling har inte gått lika mycket framåt som i första säsongen. Livvakten Brienne är stor och stenhård, änkan Stark lätt att tycka om men lite för vekhjärtad för sitt eget bästa och Sansa Stark vill jag ömsom lappa till ömsom krama.

Kanske är det kungamodern Cersei Lannister (Lena Headey) som förvånar mig allra mest. Att hon är en iskall jävel är kanske inte förvånande då hon visade tydliga tecken på det även i första säsongen men att JAG skulle tycka att hon är intressant förvånar MIG. Och Melisandre, hon är bara så läskig, så jävla läskig! Föda värsta spökbarnet, en killingmachine gjord av svart rök, bara sådär, på ett kallt grottgolv. Burr. Vad ska det bli av henne?

Jag har en känsla av att denna säsong är lite av en mellandito. Nu ser jag fram emot säsong 3! Dracarys!

* Vem blev då jag i GoT-personlighetstestet? Måste jag stoppa huvudet i ugnen nu eller kan jag leva vidare med mitt liv utan att få personlighetspanik?

You Scored as Eddard Stark

You are Eddard Stark. King of the North, you are very honorable and a loyal friend. However, this kindness and nobility, although admirable qualities, may end up hurting you in the long run. No shit Sherlock?!

(Det sista la jag till själv)

Henke har också skrivit om säsong 2. Klicka här för att komma dit.