Tack bröderna Coen för att vi slapp Jason Schwartzman!
Hade ni varit Wes Andersons bröder hade huvudrollen i Inside Llewyn Davis varit given Jason Schwartzman och jag hade kräkts i en liten medhavd påse men nu slapp jag det. Jag slapp så väldigt många saker under den här visningen och det var SÅ skönt.
I lördags var det filmspanarträff och Har du inte sett den-Johan valde film. Inside Llewyn Davis kändes som ett perfekt val eftersom jag hade noll och inga förväntningar på filmen. All film tjänar egentligen på att ses med såna ögon. Bröderna Coen kan i min bok prestera allt från en 5:a (Fargo), en 4:a (No country for old men), en 3:a (Blood simple), en 2:a (Burn after reading) och en 1:a (Barton Fink), man vet aldrig innan var betyget landar.
Llewyn Davis (Oscar Isaac) är inte bara en folksångare och gitarrspelare han är även en fucking jävla drönare. Han är en såndär snubbe som jag i verkligheten skulle vägra ha i min närhet. Han lallar runt, lever på andra, ser problem men löser dom bara kortsiktigt, han är trött, småbitter, ofokuserad, egocentrisk och drömmer säkert om nåt men varken han eller jag fattar om vad. Det komplexa med Llewyn Davis är att beskrivningen av honom är absolut vidrig men på film blir han en rätt behaglig filur att beskåda. Jag får inte ihop matematiken men matte har å andra sidan aldrig varit min starka sida.
Jag tänker på filmen, minns hur jag fnissade, att jag ibland skrattade så tårarna rann och jag hörde hur mina filmspanarkollegor efteråt pratade om att filmen var melankolisk men det kände inte jag. För att jag ska känna melankoli måste jag känna sympati för personen, medkänsla för hens liv och är det nåt jag inte känner för Llewyn Davis så är det just medkänsla. Det jag känner är att en bitchslap över kinden vore härligt att ge honom, sen en spark i arslet, sen en förmiddagsföreläsning av nån brutalt brännskadad/livshotande cancersjuk och efter lunch övningar i sambandet mellan att ge och att få, om mervärdet i att göra bra saker.
Men jag känner inte Llweyn Davis, jag behöver inte göra ett dugg med honom. Jag tittar på filmen om honom, han svajar in i mitt medvetande i 104 minuter och sen glider han ut igen, lite som en bumerang som passerar mitt huvud i sin bana tillbaka till kastaren igen. Samtidigt är det 104 jättemysiga minuter. Det är högkvalitativ komisk timing och det är fina skådespelare (Carey Mulligan, Justin Timberlake, Stark Sands, John Goodman och Oscar Isaac såklart). Jag tror helt enkelt att Inside Llewyn Davis är för mig vad Frances Ha är för många andra. Jag kan inte förklara bättre än så varför jag tycker om en film som jag rent logiskt borde avsky.
Det jag känner i magen är att jag definitivt kommer se om Inside Llewyn Davis men att hjärnan inte riktigt förstår varför.
Vad tyckte dom andra filmspanarna? Jag gissar att betygen kommer skilja sig en hel del. Klicka på namnen för att komma till respektive blogg. The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Har du inte sett den (pod), Movies-Noir, Jojjenito, We could watch movies, Moving Landscapes, Except Fear och Filmparadiset.
I avdelningen ”vuxna män gör saker tillsammans” kommer vi nu till en ny Netflix-film där före detta soldater ska stjäla pengar från en brasiliansk knarkkung innan denne ska mördas av samma soldater. Filmen hamnar i ordspråksavdelningen ”liten tuva stjälper ofta stort lass” eller ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”, det vill säga, pengar kan göra en både blind och dum – eller en kombo av dom båda.
