Etikett: Garry Marshall

Redan till förtexterna börjar det med att Go West sjunger King of wishful thinking.

Och kanske är det så. Filmen Pretty woman handlar kanske om varje mans önsketänkande: att hitta en snygg, rolig, charmerande långbent hora och ha tillräckligt med pengar att kunna köpa henne precis så länge han själv behagar?

För trodde man i sin enfald något annat så får man sina fiskar varma i fortsättningen av den musikaliska bakgrunden för den rinner på filmen igenom som ett förgiftat vattenfall bestående av kräkmedel, flensost och sura flytningar.

”You tell me you want a woman who’s as simple as a flower. Well if you want me to act like that, you’d better pay me by the hour.
Don’t want to travel in the danger zone, take another number. Don’t want a lover who can hold her own, baby step aside if you don’t want to ride”

Jaha. Vi kör på med lite Wild women do med Natalie Cole för att liksom bevisa det tuffa, det självsäkra och genomtänkta valet en tjej gör som prostituerar sig och det fullkomligt självklara i att om en snubbe vill ha en tjej med lite drag i så är det bara att casha upp först.

Sen blir det lite Tangled med Jane Wiedlin (”I remember our bodies lyin’ tangled in the sheets, I remember when love used to be so swee-ee-eet. Now the only thing that’s mixed up, is the way I feel insi-i-ide. We’re pushin’-pullin’, we’re twistin’-shoutin’ (shou-outing) I never thought I’d feel this dou-oubting, dou-oubting”) för hur säker Richard Gere än var på devisen en hora är en hora är en hora och att han skulle kunna se Julia Roberts närvaro enbart som den rena affärsuppgörelsen det var tänkt som, så nej, fan också, killen är inte gjord av sten. Den känslokalla och beräknade jäveln hade inte räknat med det där som kallas kärlek. Han hade inte räknat med att köttet han köpte även innehöll blod.

Sen fortsätter det med Life in detail med Robert Palmer, No explanation med Peter Cetera och det inte direkt förvånande spåret Wild one med Iggy Pop för guuud ja, guuuuuud så vild hon är Julia Roberts med lårhöga plaststövlar och allt och hon rapar och pratar högt och är alldeles VIVID och otyglat hämningslös i alla situationer och sen kommer Fallen med Lauren Wood och självklart Pretty Woman med Roy Orbison.

Att göra en film som heter Pretty woman och inte ha med Pretty woman i soundtracket det är ju som att göra en film som heter Sweet home Alabama och inte ha Sweet home Alabama-låten på plattan. Det vore ju heeeeelt kockobello liksom. Knasigt också. Och fel på nåt sätt.

Sen måste det till lite Show me your soul med Red Hot Chili Peppers för att bevisa att även horor har en själ och även täta businessmän har ett hjärta och som grädde på moset spelas It must have been love med Roxette.

Är det inte för gulligt så säg? It must have been love, all the time, hela tiden. Såklart det är käääärlek. Så fint, så härligt och framförallt – så äkta.

Nä, hördödu, nu hoppas jag att ironin går igenom och att syrligheten liksom droppar mellan bokstäverna.

Pretty woman är hollywoodromantik i sin allra mest missfärgade form. Jag kan inte för mitt liv fatta vad det var som gjorde att jag tyckte om i filmen när jag såg den för tjugo år sedan men jag får skylla på att jag var ung och blåögd.

Blåögd är jag visserligen fortfarande, men inte naiv och definitivt inte lika lättflirtad – vare sig det gäller snubbar eller film.

När jag var 18 år och såg filmen på premiären 1990:

När jag är snart 38, det är 2010 och jag ser den med liiiite andra ögon: