Etikett: Gary Busey

Publicerat

EN STJÄRNA FÖDS

1937 var det Janet Gaynor och Fredric March som spelade Vicki Lester och Norman Maine, 1954 var det Judy Garland och James Marsden. 1976 bytte Vicki namn till Esther Hoffman och spelades av Barbra Streisand och Norman fick heta John Norman Howard och spelas av Kris Kristofferson och 2018 förnyades storyn ännu ett snäpp då den kvinnliga huvudrollen heter Ally och spelas av Lady Gaga och den manliga heter Jackson Maine och spelas av Bradley Cooper.

Där har du den snart åttioåriga evolutionen av filmen A star is born som nu fått sin fjärde remake (men mer om den senaste filmen imorgon).

För att komma i stämning och ha något att jämföra med innan jag begav mig till biografen för att kolla in Bradley och Gaga passade jag på att se En stjärna föds från 1976. Både Kris Kristofferson och Barbra Streisand är skådespelare jag tycker om och jag vet att jag sett filmen nånstans i början på 90-talet men då jag inte minns ett jota av detta är det verkligen som att se filmen för första gången när jag klickar på hyr på Itunes och blir 39 kronor fattigare. Redan i första scenen känner jag att WOW, det här är precis rätt film för min sinnesstämning. 70-talsfeeling när den är som allra bäst både i form av uttryck, filmbolagsloggor och färger.

John Norman Howard (Kristofferson) är en dalande stjärna på dekis. Han drar fortfarande massor med folk till konserterna men saknar respekt både för dom som betalat biljetter och för sig själv då han dyker upp fem timmar för sent och så pass tankad och drogpåverkad att han inte ens minns texten på sin största hit. Till publikens stora missnöje. Såklart.

Han skiter totalt i turnéledarens (Gary Busey) förmaningar om att åka till hotellet och vila för morgondagens ännu större spelning, han sätter sig i limousinen och drar vidare. Han vill FESTA och då blir det så. John hamnar på lokal, på en liten spelning med tjejbandet Oreos, tre tjejer med Esther i täten och dom det dräggiga fyllo han är kan han inte hålla käften. Han pratar högljutt med dom som tilltalar honom och Esther lackar ur. Hon går ner till honom bland borden och talar om för honom att han stör. Han ler. Han ler med hela ansiktet och för första gången på jättelänge SER han en annan människa. Det är början på sagan om Esther Hoffman och John Norman Howard.

Det jag tycker är det allra bästa med hela filmen är 70-talskänslan. Jag älskar verkligen estetiken och känner ett sån trygghet och ett sånt lugn när jag ser filmer som denna. Tänk Kinasyndromet, Kramer mot Kramer, Avlyssningen, ALla presidentens män, Capricorn One, DEN typen av känsla. A star is born är ett drama med musikinslag så det går inte att göra någon jämförelse för övrigt med dom andra filmerna men jag tror du förstår hur jag menar.

Barbra Streisand och Kris Kristofferson är väldigt omaka rent utseendemässigt och det är till en början svårt att förstå vad deras karaktärer ser i varandra men ju längre filmen går ju mer köper jag historien. Speltiden är lång, 139 minuter, så den har tid på sig att sig in i storyn

Det finaste är scenerna när dom bara tittar på varandra. Ögonen. Glittret. DÅ är jag där, då tror jag på allt. Och en del av sångnumren, Barbra sjunger så jävulusiskt fint och Kris ser så himla förälskad ut. Man smäller av litegrann. Jag måste erkänna att det känns bra att ha sett denna film som uppvärmning inför årets A star is born. Jag är pepp nu. Riktigt pepp.

Publicerat

Sista veckans varulv: SILVER BULLET

Då har vi kommit fram till finalen i årets första tema, det som varje tisdag har handlat om varulvsfilm. Självklart sparade jag en godbit till sist, en film som jag såg på hyr-VHS nånstans i slutet på 80-talet men inte har sett sen dess. En film jag såg när jag var som mest inne i Stephen Kings värld både i bok- och filmform.

Silver Bullet är baserad på Kings roman Varulvens år och det är han själv som skrivit filmens manus. Silverkulor är även ett effektivt sätt att döda varulvar på men i den här filmen är Silver Bullet en motordriven rullstol tillhörande den unge Marty (Corey Haim).

Marty har en syster som heter Jane (Megan Follows) och jag tycker hon är en strålande skriven ung kvinnlig filmkaraktär. När hon blir förbannad skriker hon så håret raknar och när hon ramlar i lervälling blir hon på riktigt askladdig. Hon är helt enkelt störtskön. Det är för övrigt något som filmen vinner massor på, det där att karaktärerna är så bra. Gary Busey är också med på ett hörn och när filmen gjordes 1985 var Gary Busey fortfarande en skådis att räkna med – åtminstone lite.

Som varulvshistoria är den tämligen ordinär MEN det är en härlig 80-tals känsla, effekterna är en mix av jätteplastiga, charmiga och okej och jag måste säga att jag dras in i filmen ögonaböj. Betygsmässig….ja var hamnar den? Det är sista filmen, jag är på bra humör och jag gillar filmen så SJÄLVKLART blir det en helt godkänd trea.

Det här var alltså sista filmen i Veckans Varulvs-tema. Vill du läsa om fler varulvar, klicka här. Nu blir det tema-paus i ett par veckor, sen drar vårens tema igång.

Publicerat

POINT BREAK

Jag gav mig tusan på att testa filmmaratonet #24hfilm som Plox startade i höstas. Att se film oavbrutet i ett dygn alltså. Fripps filmrevyer-Henke hakade på och tillsammans gick vi in med hundraprocentigt engagemang i projektet, fullt kittade med allsköns mer-eller-mindre matnyttiga hjälpmedel för att hålla oss vakna och en GIGANTISK HÖG med film att välja bland.

När vi gick igenom filmerna utstötte vi båda nån form av otvunget gutturalt jubel-läte när Point Break visade sig. Det är en film jag minns som bra med en stencool surfardudig Patrick Swayze och en Keanu Reeves med sedvanligt guldbruna ögon. Jag minns också att det snackades om att det var en – meeeeeeeh hallååååååååå – TJEJ som regisserat filmen, vilket 1991 var ap-konsigt. Det var ju en ACTIONfilm.

Men vilket härligt återseende det var! Tänk att se en 39-årig fräsch, solbränd, vältränad Patrick Swayze med solslingat långt hår, så långt ifrån den magra och svårt sjuka Swayze som kablades ut på bilder i många år innan han 2009 fick somna in i sviterna av cancer. Och Keanu Reeves som 1991 var ljusår ifrån sina personliga tragedier och karriärsmässiga höjdpunker som Matrix och….Matrix. Vad är det med honom som gör att han kunnat försörja sig som skådespelare i alla dessa år? Jag retar mig inte på honom men ser och förstår att han är ett under av träighet med minimal utstrålning. Alltså m-i-n-i-m-a-l.

Henke hade sett filmen ungefär lika få gånger som jag (dvs en eller max två) men till skillnad från mig så mindes han det mesta av handlingen. Det gjorde inte jag. Jag mindes ”Point Break-känslan”, jag mindes vågorna, vinden, frihetskänslan, lukten av saltvatten, imponerade jättevågor och men in tights. Det härliga är att den känslan känns fortfarande. Filmen har knappt åldrats alls.

Jag blir alldeles flumdruttig. Jag blir härligt lugn till sinnes trots den ibland spännande handlingen och trots otroligt snyggt filmade fallskärmshopparscener.

Nittiotalet var verkligen ett grymt årtionde i filmhistorien!

Här kan du läsa Henkes recension av filmen.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN

Det går inte att tycka illa om en film som börjar till tonerna av Jingle Bells. Hela grejen med actionfilmer som utspelas i juletid är magisk på nåt vis. Kolla bara på Die Hard och Die Hard 2.

I Dödligt vapen finns granar och julkulor men ingen direkt snö. Det enda vita pulvret som existerar är inpackade i påsar och har ett väldigt högt kilopris.

Roger Murtaugh (Danny Glover) fyller femtio och gratuleras av hela glada sjungande familjen (ja, jag får Cosby-vajbs). Martin Riggs (Mel Gibson) bor i en husvagn, är suicidal efter hustruns hastiga död och skjuter vilt omkring sig även på arbetstid. Dom båda blir ihoptotade och skall med gemensam ansträngning försöka hitta vem som mördade den halvnakna blondinen Amanda Hunsacker. Eller mördade? Hoppade hon inte självmant från balkongen?

Att se om Dödligt vapen är en orgie i nostalgi. Jag såg den på bio när den kom och har visserligen sett den nån mer gång sen dess men jag hade inte historien i superfärskt minne. Att jag sålde in filmen till sonen som en ”jättekul actionkomedi” var väl kanske inte så smart men jag ville ha sällskap och trots att han inte förstod det roliga med filmen så gillade han den. Den var väldigt lång men ganska bra, sa han när eftertexterna rullade.

I långa stycken är den här filmen ett klassiskt exempel på 80-talsfilm – oavsett genre. Det är nog saxofonslingan som gör det. Den där George Michael-saxen som knorvlar sig runt i bakgrunden under hela filmen är ett genomgående tema i sitcoms, actionfilmer, porrfilmer, thrillers och barnprogram från den här tiden. Saxofonen var helt enkelt ett trendigt instrument. Där jag växte upp gick det dock inte att välja saxofon som instrument på kommunala musikskolan. Alla andra instrument gick att spela och fanns för utlåning, till och med tuba, men saxofonen lös med sin frånvaro. Men att jag valde klarinett berodde inte på att jag egentligen ville spela sax, det berodde på att jag helt saknade omdöme.

Jag tycker Dödligt vapen är okristligt underhållande. Jag myser faktiskt där jag sitter uppkrupen i soffan och dricker mitt kaffe med mycket mjölk  i stor mugg med tvåhandsfattning, som sig bör, jag är ändå av kvinnligt kön (och fördomar stämmer ibland) . Nu kan jag även förstå varför Mel Gibson ansågs vara dö´snygg 1987, det fattade jag inte då. Då var han ju ”gubbe”, dubbelt så gammal som jag.

Nu längtar jag efter uppföljaren. En sån tur att jag köpt boxen! Fortsättning följer nästa fredag.

Publicerat

LOST HIGHWAY

Femtonde februari landade den här filmen på mitt hallgolv. Jag tror jag sett filmens första tio minuter femtio gånger sedan dess och varje gång har jag stängt av, tänkt ”jag orkar inte” eller ”jag fattar inte” eller ”jag är för trött för det här”.

En film som Lost Highway förtjänar hundraprocentig vilja även om man aldrig kan lova hundraprocentig koncentration och nu när jag – äntligen – sett filmen kan jag säga att åtminstone jag behövde koncentrera mig till max för att fatta nåt alls.

Jag känner mig helt tömt på energi nu, inte alls som efter att ha sett Mullholland Drive. Att jag jämför dessa två filmer beror inte enbart på att det är David Lynch som ligger bakom båda, det beror på att jag pratat med en handfull människor som tycker att båda har samma kvalitéer och/eller samma filmiska problem och faktiskt är så lika att det är svårt att skilja dom åt. Det tycker inte jag. Bortsett från svärtan, den suggestiva bakgrundsmusiken och ett annorlunda sätt att berätta en historia så har inte Lost Highway några direkta beröringspunkter med Mullholland Drive. Mullholland Drive är en modern klassiker, en film som växer trots att den redan är fulländad, Lost Highway når inte dit och jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Saxofonisten Fred (Bill Pullman) är gift med Renee (Patricia Arquette). Han känns som en väldigt lugn man förutom när han saxar loss på jazzklubbscenen. En dag hittar han ett videoband på trappan. Nån har filmat inifrån deras hus och det som syns på filmen är att Fred brutalt mördar sin fru. Fred hamnar i finkan och där transformeras han på nåt konstigt vänster till bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty).

David Lynch visar upp synnerligen bra smak i och med att han plockar in Rammstein i soundtracket och det är något han hade kunnat göra ännu mer för att lyfta filmen. Jag tänker på hur Quentin Tarantino så exemplariskt använder musik för att förstärka scener och Lynch gör detsamma – fast tvärtom. Han använder lugn och suggestiv musik i förstärkande syfte, inte så mycket musik med personlighet och tyngd och därför blir det en riktig boost när Till Lindemanns röst når mina öron. Jag känner mig hemma, David Lynch pratar med mig, det blir liksom finemangs i magen ett tag där.

Överlag känns filmen väldigt ojämn, både i tempo och i att upprätthålla mitt intresse. Början är svag, andra fjärdedelen starkare, tredje fjärdedelen riktig tråkig och slutet är jättebra. Hur som helst, hatten av för David Lynch som på fyra år skapade två mästerverk och en riktigt bra film: Lost Highway (1997), The Straight Story (1999) och Mulholland Drive (2001). Ett i princip galet facit!

Några av mina filmtittande vänner har också sett filmen och här är deras tankar om den: Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Except fear-Jimmy.