Etikett: Gaspar Noé

Publicerat

CLIMAX

En styck intressant skitfilm coming up!

Ja, jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna beskriva hallucinogenernas okrönte filmiske mästare Gaspar Noés dansfilm Climax. Den handlar nämligen om 23 dansare som först tränar inför ett uppträdande och sedan har någon form av avslutningsfest, allt detta i en skola. På festen bjuds det på diverse drycker och däribland en sangria som dom allra flesta fyller sina plastglas med. Det är bara det att NÅGON spetsat sangrian med LSD.

Första halvan av filmen, 45 minuter, visar en glad fest med snygga människor som är grymma på att dansa. Andra halvan av filmen, 45 minuter, visar hur starkt drogpåverkade människor kan bete sig och må med allt från hallucinationer till ångest till aggressioner och sexuella utsvävningar. Den andra halvan är mästerligt fotad i en enda lång tagning av Benoît Debie, fotografen som hjälpt Noé till stårdåd redan 2002 med Irreversible.

Som filmälskare kan jag inte göra annat än att tycka att filmen är intressant – som hantverk betraktad – men totalt skitdålig som underhållning, som upplevelse, som….film. Är du sugen på en riktig BRA Noé-knarkig-film tipsar jag hellre om Enter the void. Den har allt som Climax har – plus en story.

Publicerat

ENTER THE VOID

Det var alldeles mörkt ute. Svart skulle man kunna säga. Det var dom där timmarna mellan midnatt och morgon då det känns som att alla andra sover utom jag när man är vaken.

Ibland kan det vara jobbiga timmar om man inte sover, ångestfyllda timmar, en nedräkning till mobilens alarmskrän och en viss panik i kroppen infinner sig för att man kommer vara utomkroppsligt trött dagen efter. Ibland kan det vara härligt att vara den ensamma vakna i världen. Sen finns det den där tredje varianten av nattlig vakenhet, den när en input av något slag gör att man hamnar i en annan dimension, nästan som i ett förtrollat tillstånd. Så var det när jag såg Enter the void.

Klockan närmade sig 02 och kroppen ville sova men hjärnan sa nej. Inte en lampa lyste varken inne eller ute, det blåste storm och jag låg nån meter från ett plåttak som jobbade hårt för att parera nedfallande smågrenar. Jag öppnar min laptop och ser att jag har en film som jag inte sett. Enter the void. Den där konstiga knarkfilmen som andra antingen hatar eller älskar men aldrig tycker är ”bara okej”, den där filmen jag väntat med att se för att tillfället aldrig känts helt rätt. Plötsligt gör det det. Det är klart jag ska sitta i mörkret med en laptop i knät och titta på Gaspar Noés Enter the void nu. Precis just nu ska jag göra det och ingen annan gång.

Jag vet inte om jag blinkar på 160 minuter. Jag vet inte om jag andas, sväljer eller rör mig alls. Bara förtexterna gör att jag hamnar i nån slags hypnos och det är en hypnos där jag så gärna stannar kvar. Ögonen knarkar. Ögonen knarkar så jävla hårt att hela huvudet tror på det. Jag hallucinerar, jag flyger, jag mår illa, jag fascineras, jag fasar och jag får vara med på värsta trippen, värsta fyllan men utan tillstymmelse till baksmälla.

160 minuter efter att filmen börjat vaknar jag till medvetande igen. Slår ihop datorn, fattar inte riktigt vad jag varit med om men lägger mig ner och somnar. Sover drömlöst och lugnt i det fortfarande nattmörka och blåsiga.

Jag tror jag gjorde det. Jag tror att det var just enter the void jag gjorde. Klev in i tomrummet och kom ut igen.