Etikett: gästrecension

Publicerat

OKÄND SOLDAT

Idag är det storfrämmande här på bloggen när min kollega Hanna bjuder på en gästrecension av den finska filmen Tuntematon sotilas, eller Okänd soldat som den heter på svenska biografer.

.

Ibland undrar jag varför jag tittar på krigsfilmer. Alltså, varför? Vad är syftet? Antingen är det nåt amerikanskt slask där ett gäng jättevita helyllehjältar slåss mot bruna orimligt elaka dummisar, eller så är det jobbigt-så-det-skär-rätt-in-i-benet-realism där alla blir våldtagna och döden dör.

Den finska författaren Väinö Linna skrev Okänd Soldat på femtiotalet, och nu kommer den tredje i ordningen av filmatiseringarna. Aku Loihimies regisserar denna, och han levererar. Med råge. Karaktärerna balanserar mellan den karga och broderliga humorn som finns i den finska folksjälen, och vad som oundvikligen händer med en människas psyke i krigets absurda fasor. Hur vissa bryter ihop och flippar fullständigt, medan andra vänder sig inåt och blir fullständigt apatiska. Hur gröngölingarna fortfarande tror att det finns ära att kämpa för, att det finns en mening med att panga fiender.

Fotot är så vackert att jag får lite lätt andnöd. Varma mjuka toner när livet är fint, och kallare och gråare ju eländigare det blir. (Finnarna har tydligen feeling för det där, kolla in Kätilö (The Midwife) av Antti Jokinen, oxå krigsfilm, oxå humor vs. allvarligt jäkla allvar, oxå sjuuuukt fint foto!) Filmen hade fått 5/5 om inte för en scen. Ingen egentlig spoiler här nu, men vill du se filmen med opartiska ögon så sluta läs nu. (Kom tebax och läs den efteråt så får vi se om du tänkte på samma grej!) När män filmatiserar så blir det gärna med en ganska redig skopa Male Gaze. Ok, såhär. De manliga soldaterna kommer hem till några kvinnfolk i den ockuperade staden, och blir bjudna på te. Det kommer fram att en av soldaterna gett sin brödranson till några av de lokala barnen. Då blir en av de tidigare så arga kvinnorna tydligen så himla tacksam att hon börjar pussa på honom och sen ställer hon sig upp och börjar… dansa för karlarna. Det är en sån underlig scen. “Här får ni lite av mej som present för att en av er visade lite medmänsklighet, varsågoda. Kåt, glad och tacksam – det är jag det!” Scenen bryter min närvaro i filmens magi, plötsligt satt jag och vred på mig i en biostol för det var så jäkla akward.

Medan jag skriver detta väljer Spotify ödesmättat nog att spela Edwin Starrs “War (What Is It Good For?)”, och jag kan liksom inte göra annat än sjunga med.

4 handgranater av 5 möjliga!


Publicerat

Gästrecension: IMPROMPTU

När bloggen fyllde fem utlyste jag en tävling, en chans för alla utan egen filmblogg att skriva en egen recension. Idag är det dags att kora vinnaren och att publicera recensionen.

Vinnaren heter Hanna, finns på Twitter som @rovarspraket och filmen hon valt att skriva om är från 1991 och heter Impromptu, men den svenska titeln känns kanske bättre igen: Chopin, Mon Amour.

Här är Hannas recension:

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Som vi kan gissa så blir hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Kostymfilmsfantast som jag är så blir jag rätt lätt tjusad av pastellfärgade slottsmiljöer, intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan, förstulna blickar över middagsbordet (där alla talar om allmänna ting men vi vet ju vad de EGENTLIGEN menar), besattheten vid klass, rikedom och släktträd, och i denna rulle har vi alla dessa variabler, låt vara i mer humoristisk ton än det vanligtvis brukar.

Den svenska titeln på filmen Impromtu är, och håll i er nu, Chopin, mon amour. Vilka är dessa översättare? Hur var det sistnämnda ett bättre val än orginaltiteln? Med tanke på att filmen kom ut tidigt 90-tal så fanns där kanske eventuell oro att vanligt fölk inte skulle begrip om det var titel på nån utrikiska, men döp då för bövelen inte om titeleländet till Chopin, mon amour! Det blev åtminstone inte Kompositören Som Visste För Lite, och det får vi väl vara tacksamma för.

En film med en ”besvärlig kvinna” i huvudrollen är en lyx man inte blir utsatt för så ofta. Att man dessutom hejar på henne, och vill att hennes karaktär ska vinna, det går som sagt inte tretton på ett dussin av dom filmerna. Hon knullar runt, hon vägrar falla in i ledet, hon är kreativ, framgångsrik och gör sin grej, och blir INTE STRAFFAD fört! (Den allt för vanligt förekommande moraliserande slutklämmen brukar väl vara nåt åt det hållet.) Och medan vi nu är inne på genusperspektiv så är det även intressant att de manliga skådisarna i denna film kommer undan med att vara helt bedrövliga, medan kvinnorna har en extremt hög lägstanivå rätt igenom. Bernadette Peters komiska timing och tilbakahållna frustration, Emma Thompsons kärleksfullt porträtterade hysterika till grevinna och mecenat, Judy Davis hudlösa uppenbarelse. Den enda som bryter könstrenden är underbara Mandy Patinkin. Man behöver inte bli påmind om att det som sker på teveskärmen är på låtsas, utan man dras med och får vila tryggt i hans trovärdiga insats då han är sin karaktär.

Filmen utspelar sig i Paris under 1800-talet. Alla inblandade borde rimligtvis prata franska med varandra. Men eftersom detta är en engelsk film så går vi med på att skådisarna talar engelska med varandra. Julian Sands jobbar dock, precis som sin kollega Hugh, under premissen Hitta På En Egen Bruten Engelsk Accent, hans är tydligen ungersk. Där ser man. (Herr Grants är polsk. Klart som korvspad.)


Och förresten, Julian Sands, vad är grejen? Maken till stolpighet har knappt skådats utanför brägårn. Han låter ju nivåsänkt när han pratar. Snälla, säg att det är meningen?

Julle: Ja, men jo, jag tänker lite så att han den däringa Liszt måste säkert varit lite efter, sådär.

Alla i filmteamet: Jag tänker fan inte säga nåt, du får! Jag har inte råd att få sparken. Va? Visst, Julian, det kör vi på, låter rimligt!

Vilka tagningar slängde dom, om de här fick vara kvar? (Hang on! Är han en manlig Kiera Knightley, Fiffi?!)

 

Trots allt mitt gnäll över det som inte riktigt nådde hela vägen fram med denna produktion så är det en väldigt sevärd och underhållande film. Vackert foto, bra story, engagerande dialog, praktfull scenografi, ambitiös kostymavdelning, och, i det stora hela, bra rolltolkningar.

4 av 5 Tjusiga Hästdragna Vagnar blir slutbetyget för denna lilla pärla.

(Bilden föreställer Frederic Chopin. Ganska lik Hugh Grant va?)