Etikett: George Clooney

Publicerat

Röd lördag: THE THIN RED LINE

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

SUBURBICON

Med vänner som bröderna Coen behöver man inga fiender.

Elak mening? Ja, kanske. Men det råder inga som helst tvivel om att Suburbicon är årets stora nepotismfilm i Hollywood. Att George Clooney känner bröderna Coen är en självklarhet efter hans skådespelarinsatser i O Brother where art thou och Burn after reading. Att bröderna Coen säkert har ett och annat mediokert manusutkast i byrålåderna står också utom alla rimliga tvivel, speciellt efter Suburbicon är ett av dessa.

Clooney vill regissera, ett halvtaskigt Coen-manus är bättre än mycket annat, Clooney känner Matt Damon, titeln är sjukt klatschig, Julianne Moore rings in för att hon är skitsnygg i 50-talsklänningar, det har hon visat på vita duken förut, Oscar Isaac som får två inspelningsdagar mot ett namn på affischen och VIPS har man en budget som håller och en film som får grönt ljus. Jag kan förstå det. Premisserna är klockrena. Så många stora namn bakom och i en film, den säljer i princip in sig själv, dummare än så är inte filmfabriken. Vi som tittar däremot, vi är kanske desto mindre smarta eftersom vi gång på gång går på det. Men…å andra sidan…vad fan ska vi göra? Man vet ju aldrig förrän efteråt om slutresultatet blev bra eller anus.

Suburbicon – för mig – är inte ända-in-i-tjocktarmen-anus, jag kan se vissa ljusglimtar även om dom inte är många. Matt Damon är en sådan. Maken till stabil skådespelare har sällan skådats med ett annat förnamn än Tom (Hanks, Cruise, Hardy). Julianne Moore är också alltid bra även om rollerna som Rose och hennes syster Margaret är så endimensionella att hon säkerligen hade kunnat göra detta i sömnen. Oscar Isaac skulle kunna vinna VM i Glimten I Ögat, det är klart han är bra även här men sen då…..sen då….allting annat.

Att bli skriven på näsan är sällan en funktionell åtgärd om man vill få fram sin åsikt OCH få till en verklig förändring och i Suburbicon är antirasismen så övertydlig att en blind kan läsa bokstäverna med fingertopparna trots att dom är skrivna med blyerts under en två decimeter tjock glasskiva. Ändå är den svarta familjen i ”den perfekta amerikanska förorten” kanske dom mest intressanta personerna av dom alla. Sablar vilket tålamod dom uppvisar. Ett knyta-handen-i-byxfickan-jävlaranamma av sällan skådat slag. Att denna del av filmen är både onödigt stor och samtidigt irriterande liten bevisar att manuset är rätt taffligt. Clooney vill berätta saker men manuset håller inte för det.

Det enda jag egentligen bär med mig av filmen är lille Nicky, den enda rollfiguren som jag känner för och med. Bra skådespelare också. Noah Jupe har ett imponerande CV trots att han är en youngster och vi kommer få se massor av honom framöver, det är ett som är säkert.

Något annat som är säkert är att det här är en film jag inte kan ge godkänt, den är alldeles för undermålig för det MEN jag hade heller inte supertråkigt och jag har sett många långt mycket sämre filmer. Så. En medelmåttig tvåa får det bli.

 

Det här var december månads filmspanarfilm. Klicka på namnen för att läsa mina filmspanande vänners tankar om filmen. Joel skriver inte om den men han hade planer på att lämna biografen efter halva filmen, det kanske är betyg nog?

Sofia
Cecilia
Jojje

 

Publicerat

MONEY MONSTER

Lee Gates (George Clooney) är en TV-personlighet som leder ett program som heter Money Monster som handlar om finanser, aktiemarknaden, ja, ekonomi, typ, fast på ett superytligt amerikanske sätt. Han ger råd om köp och sälj till tonerna av tuff musik och grafiska effekter och Amerika lyssnar. Som person verkar han vara en buffel med ett ego stort som Vintergatan och producenten Patty (Julia Roberts) vänder ut och in på sig själv för att dels få programmet att flyta och dels slippa magsår. Ett nytt jobb på en annan TV-kanal ligger i pajpen men det är ingenting hon berättat för Lee om. Varför skulle hon? Som om han skulle bry sig?

Mitt under direktsändning dyker plötsligt en ung man upp i studion bärandes på ett par kartonger. Kyle Budwell (Jack O´Connell) har en liten annan agenda än en vanlig budkille skulle ha, han är nämligen en av alla som lyssnat på Lee´s råd och köpt aktier i ett bolag som i ett huj gått fullständigt bankrutt och nu är alla besparingarna borta. Han är vansinnig över vinster som storföretag gör på småfolkets bekostnad och han tycker att Lee bör ta ansvar för det han säger och gör. Att kidnappa honom i direktsändning och under pistolhot skulle alltså hjälpa tycker Kyle (som inte är den vassaste kniven i lådan för att uttrycka det diplomatiskt).

Jag tänker att manuset till Money Monster säkert är okej skrivet. Jag tänker att Jodie Foster antagligen gjort det hon kan som regissör. Jag tänker att George Clooney och Julia Roberts kan bibehålla sin levnadsstandard ett tag till i och med denna lönecheck men det är inga utmanande roller direkt. Agera med vänsterhanden klarar dom dock fint, båda lever på sina sympatiska anletsdrag och jag köper det. Jack O´Connell har visat världsklassform i flera filmer men här är det mycket grimaser och överspel. Kanske stod det i manus, kanske freebejsade han, I dunno. Jag vet bara att jag satt i biosalongen och försökte ta på vad tusan det är som gör att filmen känns banal. Skulle man analysera alla turer filmen presenterar skulle man säkert upptäcka hål i Marianergravensize, grejen är bara den att filmen är så smart klippt att man blir bortkollrad.

Jag blir som en av Money Monsters åskådare, jag litar på att det jag ser är bra/verkligt/sant och som TV-tittarna litar på Lee Gates så litar jag på Jodie Foster. Jag tror inte hon skulle göra nåt som är helt knas, hennes lägstanivå är hög, hon är smart. Men hur jag än tänker, betygsmässigt hamnar jag på en rätt svag men ändock trea. Filmen är tidsfördriv, inget mer än så.

I avsnitt 39 av Snacka om film lägger jag ut texten lite mer om filmen samtidigt som jag får leverans av veckans matkassar.

Publicerat

HAIL, CAESAR!

Jag har en stark tro på bröderna Coen. Jag tycker om dom som filmskapare  – inbillar jag mig. Det känns liksom så, att dom är högpresterande, att filmerna dom gjort har passat mig som handen i handsken, att medelbetyget är högt. Men man behöver inte vara Janne Josefsson för  att spräcka den illusionen, det räcker med att gå igenom bloggen för att se att väldigt få av deras filmer fått högsta betyg och att ännu färre av filmerna som fått bra betyg faktiskt klarar en omtitt utan att känslan för filmen sänkts rejält. Och nu snackar vi REJÄLT.

När det gäller dagens film hade jag faktiskt sett trailern – men utan ljud. Det visade sig vara ett redigt mindfuck då jag inbillade mig att filmen var en musikal! Trailern ser nämligen ut som en sådan, en sång-och-dansfilm av härligt gammaldags märke. Men närå, det var en ”vanlig” film, dock med EN musikalscen som var så SJUKT bra att det är det enda jag egentligen minns av filmen. Channing Tatum alltså. Vilken klippa!

Hail, Ceasar är för övrigt något så udda som en påkostat hafsverk. Det känns som ett pärlband av mer eller mindre lyckade scener som Coen-bröderna på ett ganska krystat sätt lyckats få ihop. Antagligen har dom en baktanke med det hela, det går säkert att analysera ända in på molekylnivå vem Caesar, Jesus och filmbolagshöjdaren ska symbolisera, men jag känner att filmen inte direkt lockar mig till hjärngympa. Det är inte Mullholland Drive vi snackar om här, eller Enemy, näe, den här filmen presenteras som en bagatell och då behandlar jag den som en sådan.

Jag hade inga direkta förväntningar på filmen och känner mig således inte speciellt besviken, jag sitter mer här med en känsla av förvåning. Bröderna Coen. Kan dom inte göra nåt mer intressant än….detta? Och Jonah Hill på affischen? Hur många sekunder var han med i filmen? En talroll som bjussade på en HEL mening! Så okej att alla dessa stora skådespelarfejs är med i filmen men det är inga magnifika biroller, hostar man riskerar man att missa flera av dom helt. Josh Brolin är rätt träig i huvudrollen, George Clooney klär i rollen som Caesar och Scarlett Johansson är sur. Den enda som är värd biljettpriset är Channing Tatum!

.

.

.

Hail, Caesar blev månadens filmspanarfilm för att Carl valde den och vi var en stor samling filmbloggare som möttes upp på Saga 1 för en lördagsmatiné, sköna fåtöljer men obehagligt lite benplats. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps Filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

TOMORROWLAND

Tänk dig att du är mätt. Alltså jättemätt. Typ alldeles nyäten och det du åt var både vällagat, näringsriktigt samt toppat med ost.

Sen sträcker någon fram en vit plastsked av matskedsstorlek. Du är tvungen att ta den. Oklart varför men du känner dig hotad på nåt sätt. Du håller i skeden och framför dig står en såndär gigantisk konservburk med billig ravioli. Kall är den också. Hela den tomatkladdiga pastauppenbarelsen är allt annat än aptitlig, du är som sagt inte ens hungrig men med en sked i taget, en tugga åt gången, kommer du äta upp hela burkens innanmäte. Maten växer i munnen mer och mer för varje tugga, du sväljer men kräkreflexerna vaknar, du hulkar men härdar ut. Hotet är överhängande. Du måste äta och du äter.

130 minuter senare är raviolin slut. Du är kladdig som en 7-månaders bebis runt munnen, en bebis som precis käkat morotspuré med händerna OCH du vill bara kräkas. Samtidigt, alla vet hur jävla äckligt det är med raviolispyor. Raviolispyror ser ut precis som ”oäten” ravioli vilket gör hela maträtten ännu mer – för att röra sig med ett engelskt ord – gross.

Vad har då denna matliknelse med Tomorrowland att göra? Jo. Tänk att den goda maten du åt i början av texten är bra film. Alla sorters film, film som gör dig nöjd, glad, mätt och belåten. Sen kommer en film som Tomorrowland och bara stinker overload av ravioli. Totalt meningslös film (föda) som inte är något annat än hundraprocent CGI (mättnadskänsla) utan mening (näring).

Jag är SÅ trött på den här typen av film. Jag är less på filmer som känns som dåliga TV-spel när den enda idén verkar vara att så lite som möjligt i filmen ska vara skådespeleri och ”vanlig film” och så mycket som möjligt ska fixas av efterbearbetningsfolk, animatörer och allehanda andra programmerare. Menlöst är vad det är och Tomorrowland är ett sömnpiller av guds nåde. (Och app-app-app, kom inte dragandes med liknelser i form av CGI-fester som Transformers, Godzilla, Pacific Rim och såna filmer, den typen av filmer har en baktanke som totalt saknas i Tomorrowland och det är att dom vill UNDERHÅLLA. Inte SÖVA.)

Jag tänkte ett tag att jag skulle ge filmen en tvåa på grund av dom två unga tjejerna i filmen som båda är riktigt bra, Britt Robinson som Casey och Raffey Cassidy som Athena men sen tänkte jag vafan då för? Filmen är ju pissdålig.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett Tomorrowland och hennes text är betydligt mer nyanserad än min. Läs den gärna – här!

Flmr-Steffo har också sett filmen och är han inte alldeles…mysnöjd…minsann? Hans recension finns att läsa här.

Och nu har även Filmitch sett den. Ravioli eller popcorn? Kolla här.

Publicerat

THE MONUMENTS MEN

Nämensepåfan, det blev ännu en Måndag med Matt här på bloggen fast i verkligheten var det i fredags som han klev upp på bioduken och återigen visade var Matt Damon-skåpet ska stå. Eller….*host* gjorde han verkligen det?

The Monuments Men med manus och regi av George Clooney var en av vinterns storfilmer som jag såg fram emot att se. Jag har hållit mig undan trailers, spoilers och andra recensioner och helt enkelt förlitat mig på känslan av kvalité som både Clooney och Damon brukar borga för. Så knasigt. Jag är ju inte född igår, jag borde veta att man precis lika gärna kan bli matförgiftad på Operakällaren som på Kepsgrillen. Ser man till rollistan är The Monuments Men värsta lyxkrogen, eftersmaken däremot, den är mer som okryddat pulvermos. Det smakar ingenting. Det fastnar inte ens nån ynka bit korvskinn mellan tänderna. Det är som att äta luft. Tänk om det ändå hade luktat lite gurkmajonäs, räksallad utan räkor eller fan, utspädd ketchup hade dugt bra. Nu var filmen i princip puts väck från skallen innan jag hann lämna salongen.

Det är ibland svårt att se filmer som saknar all form av tydlighet vad gäller genre. The Monuments Men är baserad på en verklig historia om ett gäng män som mitt under andra världskriget ska leta reda på av nazisterna stulen konst och återföra denna till sina ägare. En boats alltså. Filmen kan ses som ett äventyr, som ett drama, som nån form av krigsfilm men har också komiska inslag, ett hurtfriskt score som påminner mig mycket om trumpettrudilutten i Den stora flykten, sen är den lite sorglig, lite spännande, lite romantiskt bitterljuv och lite spionhistoria. Men nej, det är alltså ingen mustig soppa, snarare en lillfingernagelstor buljongtärning i tio liter ljummet kranvatten. Ändå hade jag inte tråkigt. Ändå gick timmarna fort. Frågetecknet av kamouflagegrön bomull finns kvar men det skaver inte, inte hos mig.

Men jag tänker på den handfull människor som lämnade visningen efter första timmen. Jag tänker på ungdomarna som satt nästan bredvid mig och som antagligen trodde det var en ny Indiana Jones-film dom skulle få se men dom bara suckade. Jag tänker på mannen på raden bakom som rapade ljudligt flera gånger under filmen. Jag tänker på snubben till höger om mig som satt och hoppade med fötterna i en timme och femtioåtta minuter och jag tänker på han som satt till vänster om mig, han som jag tror mig veta tycker ungefär detsamma om filmen som jag men troligtvis är bättre på att förklara varför. Så klicka här för att komma till Movies-Noirs recension för nu har mina tämligen vakuumförpackade ord tagit slut.

Publicerat

Måndagar med Matt: SYRIANA

Ibland tror jag att jag är beskaffad med en strömbrytare i bakhuvudet som gör att kroppen stängs av när det vankas vissa politiska och/eller historiska gubbafilmer. Syriana är en av filmerna som har den inverkan på mig. Jag vet inte huuur många gånger jag börjat se den filmen bara för att vakna utsövd med nackspärr två timmar senare.

Grejen är den att jag VILL se filmen, jag vill även hemskt gärna hänga med och förstå den (har jag förstått) välskrivna och verklighetstrogna historien men det är ju tråkigt så man dööör. Män i kostym i olika färg som har diverse spännande yrken som jag inte förstår vidden av, George Clooney med sedvanligt snälla ögon men lite mer hud och skägg i ansiktet än vanligt. Chris Cooper är Chris Cooper, Jeffrey Wright är Jeffrey Wright och Matt Damon är Matt Damon. Det är gubbar, sand och snack om olja hela tiden.

Jag vet att jag fastnat i vinkelvolten gällande Syriana, jag inser såhär flera år för sent att jag borde ha sett den på bio när den kom för att kunna maximera koncentrationsförmågan men å andra sidan, vem vet, det kanske hade sagt *klick* nånstans vid nedersta nackkotan även där och jag hade slumrat in lugnt och skönt till spännande musik och enastående orerande och vaknat med salivstäng som letat sig ner längs kind och hals och ett stort frågetecken på huvudet.

Filmer som denna, filmer som framkallar narkolepsi, dom kan väl inte vara bra – väl? Det logiska svaret är nej, självklart inte. En film som inte får mig intresserad nog trots tio, elva, kanske tolv försök kan väl knappast vara sevärd? Vilken normal person som helst skulle ju ge upp, kasta filmen i sopen och återgå till ett viktigare liv. Men inte jag. Jag ger inte upp, inte när det är en film jag VILL se. Och nånstans långt inne i hjärnan känner jag mig rätt nöjd nu när filmen faktiskt ÄR sedd i sin helhet. Däremot förstår jag fortfarande inte riktigt dess storhet.

George Clooney vann en Oscar för Bästa biroll för sin gestaltning av Bob Barnes, något jag fann våldsamt orättvist när det begav såg. Varenda cell i min kropp höll på Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) och med facit i hand är det få år i Oscarhistorien som genererat fler FEL vinnare än 2006. Men nu när Syriana är sedd så känns inte Clooney fullt lika pjåkig som vinnare. Jake borde fortfarande ha vunnit men Clooney är bra han också och han bjussade på en trevlig intervju som extramaterial på DVD:n.

I filmen är Matt Damon gift med Amanda Peet och i en scen sitter dom på en parkbänk och båda filmas i profil. Gode Gud vad lika dom är! Exakt samma näsa, samma drag! Vem kunde ana?

Det är konstigt, det känns som att jag sprungit Lidingöloppet när filmen är slut, eller varit med i Tiotusenkronorsfrågan i ett ämne jag inte behärskar. Både kropp och själv är utpumpad. Det här är ingen film man ser med mobilen påslagen eller familjemedlemmar i närheten som springer omkring och kräver uppmärksamhet. Det här är en film man helst ska se inlåst nånstans med kala väggar och ett paket Dextrosol som enda filmsnacks.

Publicerat

GRAVITY

Att befinna sig i gången mellan Stockholms centralstation och tunnelbanan i rusningstid kan vara en otäck utomkroppslig upplevelse. För mig är det det.

Jag tvingas befinna mig där ibland och varje gång försöker jag fokusera på känslan jag hade i magen 1990 när jag gick där varje dag. Då njöt jag av folkvimmel, av pulsen, av snabba ben, stressade suckar och den där killen som satt i rullstol och ropade ”VYKORT! VYKORT!” hela tiden. Nuförtiden behöver jag en pappåse att andas i. Jag får tunnelseende, det svartnar för ögonen och det kliar på kroppen. Jag vill bara lägga benen på ryggen och fly men det finns ingenstans att springa. Vi är packade storstadssillar i ett trångt utrymme utan syre och nödutgång och det är vidrigt. Absolut vidrigt.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Om det inte gick att bli astronaut ville jag  bli stuntman. Jag ville sitta nedtryckt i mitten på ett stort traktordäck och åka jättesnabbt nedför jättebranta snötäckta backar och jag trodde på fullt allvar att detta var ett efterfrågat stunt från många filmmakare. Nu vet jag bättre. Jag vill inte längre bli stuntman men fram till kl 17.30 igår drömde jag fortfarande om att bli astronaut.

17.30 igår satt jag nämligen med nyinköpta 3D-glasögon på den perfekt-uträknade-bästa-raden-för-3D-tittande-på-Rigoletto1 och väntade på filmen jag varit så sjukt pepp på så väldigt länge. Jag har haft en känsla av Gravity (eller ”Bullock in space” som x-svägerskan säger) som jag sällan känner om filmer jag längtar efter. Jag har känt en aggressiv ovilja att se en endaste trailer, jag har aktivt undvikit texter om filmen och jublande tweets har fladdrat förbi i parti och minut i ögonvrån men jag har scrollat fort och förbi. Den enda informationen om filmen jag medvetet valt att ta till mig av är det som sagts i Alex&Sigges podcast.

Gravity är en film med den enklaste av handling på den svåraste av platser. En snabb beskrivning av filmen är ett simpelt drama mellan en genuint glad man och en mer inbunden kvinna som befinner sig vid Hubbleteleskopet. Pudelns kärna i historien är Hubbleteleskopets geografiska position. Det hade varit en helt annan typ av film om teleskopet funnits att hitta i Gobiöknen, på Cheopspyramiden, vid Observatorielunden, under Marianergraven eller hemma hos Christian Grey men nu är den i en omloppsbana runt jorden, ungefär 60 mil upp i luften. Gravity är alltså ett rymddrama, ett drama så långt ifrån en science fiction-film man kan komma. Science fiction är påhittade grejer, Gravity är verklighet.

När jag satt i biofåtöljen igår var allting verkligt. Min kropp var med om någonting precis lika realistiskt som när jag går från pendeltåget till gröna linjen och hjärtat försöker bulta sig ut genom bröstkorgen. Jag fick en fysisk reaktion på en psykisk påfrestning, något som aldrig förut hänt mig framför en film. Jag satt och spände armarna som i kramp men jag märkte det inte förrän efter en timme. Jag andades med öppen mun. Jag svor åt PÖBELN som käkade popcorn med samma frenesi som dom utsvultna grottmännen i Kampen om elden hade gjort om dom hittat något ätbart under en sten men en kvart in i filmen var dom borta. Inte popcornen men pöbeln. Dom fanns inte. Det var jag, Sandra, George, den oändliga rymden, dom himmelskt vackra vyerna över jorden och tiokilossäcken med potatis som parkerat på bröstkorgen.

Det var tungt att andas. Syrefattigt. Jobbigt. Klaustrofobiskt. Jag tänker på hur det gått om jag haft anlag till panikångest eller astma, om jag hade behövt preventivt medicinera. Jag tror det. Jag tänker på lungorna som knappt behövt jobba på en och en halv timme. Luften passerade knappt gomseglet, längre ner var det stopp, potatissäcken var i vägen. Jag glömde till och med att andas kvadratiskt, sådär som psykologen lärde mig när det var som svårast att härda ut.

Det är inte bara orden som tar slut ibland, kroppen kan också göra det. Min tog slut 19.01 igår. Jag svettades men hade inte tränat. Jag grät inte men tårar rann. Gravity är en upplevelse, en film som SKA ses på stor duk och i 3D. Och om du sett filmen så förstår du nog den sista tanken jag hade innan filmen tog slut: ”INGEN JÄVLA KROKODIL NU BARA!!”.

Jag såg Gravity tillsammans med några filmbloggande vänner. Jojjenito , Henke och Har du inte sett den. Utan att spoila för mycket, summan av våra gemensamma betyg är 5,0! Alltså fördelat på sex personer. Hur ofta händer det?

Nu när jag sett filmen har jag roat mig med att läsa en del av proffstyckarnas recensioner. Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna känns på gränsen att ta fram motorsågen, Expressens Ronnit Hasson får inte många rader till förfogande, inte heller Camilla Larsson på Helsingborgs dagblad men dom båda verkar gilla filmen. Aftonbladet ger en trea men dit kan jag inte länka för filmrecensionerna är på ”köpesidorna”, detsamma gäller DN (som ger en fyra) men nåt som är både gratis och gott är Alex&Sigges podcast och här finns Gravityavsnittet Drifting att lyssna på.

Publicerat

Fredagsfemman # 90

5. Michael Cera

Se This is the end. Då förstår du varför.

.

.

.

.

4. Loki can dance!

På onsdag har Thor: The Dark World premiär, den ska slåss om ungdomarnas höslovstid och månadspeng tillsammans med dom åtta (8!!!) filmer som har premiär ikväll. Jag var inte superimpad av första Thor-filmen och tyckte mycket berodde på en blek Loki i Tom Hiddlestons tappning. Hur tänkte jag? Tom Hiddleston blek? Han är störtcool ju. Det får bli biobesök med barnen på onsdag!

 

3. Halloween närmar sig

På måndag tänkte jag plocka fram häxhatt, Scream-mask, varulvshänder och vampyrtänder och dra igång den årliga Skräckfilmsveckan här på bloggen, i år precis som övriga år gemensamt med Filmitch. Förra året hade jag en liten förhoppning om att 2013 skulle bli det första året då jag kunde ha riktigt Halloweenmys med barnen härhemma, handplocka passande skräckfilmklassiker och gå all in med pynt och snacks. Nu blir det inte så. Det är fanimej omöjligt att få över kidsen till the dark side, dom vill inte se läskiga filmer och dom båda är väldigt tydliga på den punkten. Väldigt. Så jag suckar lite och hoppas på 2014. Vill du gotta dig ordentligt i Halloweenteman så kör både Sofia, Flmr och Jimmy hårt just nu och Movies-Noir börjar sina skräckveckor när som helst. Klicka in,  läs och rys.

.

.

2. Bullock hjärta Clooney

Äntligen. Härligt. Wow. Ojoj. Idag är det premiär på höstens kanske mest högpeppade film, Gravity. Sandra Bullock och George Clooney i rymden med manus och regi av Alfonso Cuarón (Harry Potter 3 och Children of men). Jag är lite handsvettig faktiskt. Och jag har inte ens sett en trailer. Jag vet ingenting mer än att jag ser fram emot kvällen. Som tusan.

.

.

1. Filmspanarträff på Uppsala kortfilmsfestival

Imorgon flyttar vi filmspanarträffen till Uppsala för att gemensamt gå och titta på lite annan typ av film. Det är Uppsala Internationella Kortfilmfestival, det är tågresa för vissa, det är hemmaplan för några och säkerligen en mysig lördag för alla.

Publicerat

Fredagsfemman # 83

5. Det goda hotellivet

Idag vaknar jag i Borås. Det var lite fest igår. Det har varit väldigt mycket hotellboende den senaste tiden vilket är attans mysigt. Hotellfrukost är ett förbaskat trevligt fenomen, något jag skulle kunna vänja mig vid. Filåflingor eller en snabb macka i näven på väg till bilen känns otroligt beigt helt plötsligt, likaså fönster utan draperade sammetsgardiner. Hej då Borås, hej X2000, snart ses vi igen Stockholm.

 

 

4. Biosalongsnojjor

Det är intressant det där med människor i grupp och beteenden i biosalonger. Det som retar mig retar inte dig. Det som äcklar mig äcklar inte dig. Det jag får panik för bryr du dig inte ett dugg om. Jag har förstått att det finns en hel del issues att grotta ner sig i och det tänker jag göra, men kanske inte här. Det får nog bli en alldeles egen fredagsfemma av det hela. Jo, så får det bli. Poff, spikat! Så har du nån speciell nojja du vill att jag tar upp – mejla mig!

 

 

3. Roast av James Franco

Snart ska James Franco roastas på Comedy Central. Det känns som en snackis men också som en välbehövlig grej. Jag tror jag ska titta och kanske passa på att ösa lite galla över honom i soffan samt rosta en macka samtidigt. Det gäller ju att passa på.

 

 

2. Börjar Bron 2 snart?

Nu är det september. Bron 2 ska ha premiär i september. När börjar det?  Jag får spunk snart.

 

 

 

1. Jag har fastnat i den damonska vinkelvolten

Just nu skulle jag vilja titta enbart på filmer med Matt Damon i rollistan. Jag har hux flux blivit så fascinerad av honom att jag TILL OCH MED funderar på att se om Saving Private Ryan. Men jag tittar framåt lite också. Till höger är en bild på den gode Matt i en Rutger Hauer-blond frilla från Terry Gilliams nya film The Zero Theorem (här kan du se trailern) och sen är han med i  George Clooneys nya film The Monuments Men (trailer här). Abstinensen kanske inte behöver bli sååå svår ändå. Han är inte arbetsskygg.

Publicerat

FREDSMÄKLAREN

Härom veckan såg en nyare film av regissören Mimi Leder och bestämde att ett av mina sommarprojekt skulle bli att se om en annan av hennes filmer – Fredsmäklaren.  Jag mindes den som helt okej och det kändes inte som en särdeles stor uppoffring att behöva återse George Clooney och Nicole Kidman i vad för film det än må vara.

Fredsmäklaren är dessutom anledningen till att jag använder mig av svenska titlar istället för originalditon (om möjligt) i mina blogginlägg. När filmen kom (1997) hade jag nämligen en lång och ingående diskussion med en bekant och tillika anglofil som inte kunde förstå varför filmen hette The Pacemaker. Den heter The Peacemaker, envisades jag men han sa nej, knäppte mig på näsan, hånade mig för min bristande engelska och fortsatte att sin larviga analys av filmen för att komma fram till att den egentligen handlade om livsuppehållande åtgärder i Iran (hur nu kärnvapen kan ses som sådana?), därav titeln. Efter denna orerande batalj bestämde jag mig för att hellre framstå som töntig genom att referera till filmers svenska översatta titlar än att svänga mig med originaltitlar och riskera att det blir fel. Jag sejfar helt enkelt. Sån är jag liksom.

Ett tåg med kärnvapen exploderar i det forna Sovjetunionen och Vita Husets kärnvapenexpert  Julia Kelly (Kidman) får i uppgift att ta reda på vilka som ligger bakom detta och varför. Terrorister är hennes självklara svar men blir under en presskonferens högljutt ifrågasatt av översten Tom Devoe (Clooney) som tittat på satellitbilderna och sätter fingret på sånt hon uppenbarligen missat. Dom tvingas samarbeta, hon med sina torra analytiska faktakunskaper och han med sina tveksamma personliga lösningar på problem och känningar långt ner i den ryska undre världen. Världsfreden hotas, terrordåd planeras och vart ska dom slå till? Jo, New York såklart.

Alla filmer som är gjorda innan 2001 och som  handlar om terrorattacker i just denna stad får mig att bli illa till mods. Det är jobbigt att se, fan, om manusförfattare kunde förutspå detta hur tusan kunde det sen få hända? Det är klart att jag fattar att hemskheter som dessa inte går att förhindra, vem kunde veta, vem kunde ana, men det hindrar mig inte från att få en klump i magen. Det blir lite för nära verkligheten för att jag ska kunna se filmen enbart som en actionfilm-vilken-som-helst, vilket den naturligtvis var 1997.

Hur funkar då Fredsmäklaren 2012? Jo, sådär tycker jag. Det är fortfarande en helt okej film, dock känns den daterad och är inte alls lika ”snygg” som jag mindes den. Hans Zimmers överdådiga musik är sådär 90-tals-too-much vilket funkade superbra i Rött hav men mindre bra här. Musiken blir så mastig att den ibland tar över bilderna. Clooney och Kidman är båda trovärdiga i sina karaktärer, det är en njutning att se dessa två agera tycker jag. Alltid. I alla sammanhang.

Det som slog mig starkast vid denna tittning och som jag inte tänkte på alls när jag såg filmen 1997 var biljakten som sker i mitten av filmen. Den är filmad och vinklat på ett genremässigt rätt annorlunda sätt, jag skulle kalla det ett kvinnligt vis om man nu kan och ska blanda in genusfrågan i actionscener? Att tokköra, galet svänga, köra på hårda föremål, sånt gör ONT när man sitter i bilen. Säkerhetsbältet skär in, kroppen får stryk och det går inte att varken köra eller vara passagerare och bibehålla vilopuls. Punkterade däck kan inte fortsätta rulla i hundranitti utan att det blir problem, trottoarkanter sätter stopp för vassa fälgar, bilar pajar och stannar. Mimi Leder har fattat prylen och jag vill egentligen inte göra en grej av att hon är en kvinnlig regissör men hon ÄR det och i scener som dessa märks det tydligt . Jag tycker det är bra. Mer sånt! Mer annorlunda infallsvinklar, kvinnliga regissörer eller ej! Vi vet hur sprängningar ser ut The-Michael-Bay-Way, vi vet hur James Bond tar kurvor med sina sportbilar, vi vet hur Steven Spielberg visar på relationsproblem. Det är befriande att någongång ibland få se något liiite annat även om det i grund och botten är simpel amerikansk action enligt formuläret 1A.

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Här finns filmen.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga huvudroll

Jag tycker det här är årets mest intressanta och spännande kategori.

Sällan har jag varit med om ett filmår med högre standard på manliga huvudrollsinnehavare och trots att dom fem nominerade gjort spektakulära insatser så tycker jag ändå att det fattas några. Michael Fassbender i Shame till exempel, Owen Wilson i Midnatt i Paris och Ryan Gosling, skitisamma om han blev nominerad för Drive, Crazy Stupid Love eller Maktens män, han BORDE ha blivit nominerad (om inte annat för att han glömdes bort förra året för Blue Valentine).

Först ut är Demián Bichir som är nominerad för sin roll som den ensamstående mexikanska pappan Carlos i A Better Life.

Han debuterade redan 1977 i den mexikanska TV-serien Rina men dom flesta av oss känner nog mest igen honom som Fidel Castro i filmerna Che – Argentinaren från 2008 eller som Esteban Reyes i TV-serien Weeds. I år spelar han mot och med Hollywoods toppnamn i Oliver Stones Savages.

Jag tror inte han har stor chans på vinst men jag hoppas att hans nominering gör att fler ser filmen. A better world är en väldans fin liten film.

 

George Clooney vann en Oscar 2006 för sin roll i Syriana. Han nominerades 2008 för Michael Clayton och 2010 för Up in the air och i min värld finns det inte en chans att han kan vinna med sin tolkning av Matt King i The Descendants. Vann han inte med Up in the air borde han inte vinna alls, aldrig någonsin mer.

Att George Clooney är en Filmstjärna med stort F kan nog ingen säga emot men vid förra årets Oscarsgala visade han en sida som förenar honom med vilken nervös svennebanankille som helst. Han blev intervjuad leendes på röda mattan och drack samtidigt starksprit ur plunta.

Nu var det säkerligen ingen HB han klunkade i sig och pluntan var ingen PET-flaska utan till synes silver rätt igenom men ändå, han visade prov på både fungerande nerver och en normaliserad lösning på detta problem och det gjorde mig lite glad.

2012 får vi se Clooney mot Sandra Bullock i Alfonso Cuaróns sci-fi-thriller Gravity.

 

Om några månader fyller Jean Dujardin 40 år vilket gör honom till årsbarn med mig. Jag har aldrig sett honom förut och jag misstänker starkt att jag inte är ensam om detta.

Jean är nominerad för sin roll som stumfilmsstjärnan George Valentin i filmen The Artist. Vinner han? Jag tror inte det och jag HOPPAS inte det.

 

Jag vet en handfull människor – dock ej särskilt filmiskt intresserade – som sett hela Tinker Tailor Soldier Spy utan att tänka på att det är Gary Oldman som spelar Smiley. ”Vadå, menar du att det där var han den äckliga i Leon? JFK? Lee Harvey Oswald? What! Var det HAN? Näääääääääh! Har han spelat Beethoven? Och Dracula? Zorg i Femte elementet? ALLVARLIGT?”

Gary Oldman är en skådespelarkameleont av sällan skådat slag och att han är nominerad för sin roll i Tomas Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy är inte konstigt alls. Det konstiga är att en man med hans CV aldrig förut varit ens i närheten av en Oscarsnominering. Sett till detta så unnar jag honom att vinna om det skulle bli så.

 

 


Brad Pitt, vad säger man annat än…Brad Pitt?

En sån satans begåvad skådespelare som har utseendet emot sig i jobbsammanhang, precis på samma sätt som hans ”fru” har. I början fick han roller enbart på grund av sitt six-pack och den fördomen sitter (nog) i. För mig har han varit en favorit sedan Kalifornia 1993 och nu är det tredje gången gillt i Oscarsnomineringssammanhang.

1995 nominerades han för Bästa manliga biroll för 12 apornas armé och 2008 för Benjamin Button och trots att jag alltid tycker att han är bra så har jag aldrig sett honom göra nåt bättre i Moneyball.

Brad Pitt får min röst i år.

Publicerat

THE DESCENDANTS

Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.

Men det där är ju inte sant.

Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.

George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.

Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.

Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.

Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

Trailer: The Ides of March

Alltså, alltså, alltså, alltså, jag vet inte om det är fysiskt möjligt att bli en stammare såhär i vuxen ålder, bara sådär alltså, men jag kan lova att när jag hittade den här trailern så stockade sig varenda bokstav i halsen och jag började typ gråtfnissa som en fjårtis.

Fiffis filmtajm-favoriterna Ryan Gosling och Philip Seymour Hoffman tillsammans med George Clooney som både skådis och regissör. D-e-e-e-e-eeeet verkar som vi får vänta ända till november innan det är premiär här i S-s-s-s-sverige men den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge.