Etikett: George Kennedy

Publicerat

Back to the 70´s: THUNDERBOLT (1974)

Varför heter den här filmen Thunderbolt på svenska? Den heter Thunderbolt and Lightfoot i original och det är precis vad den borde heta även på svenska. Filmen handlar ju om BÅDE Thunderbolt (Clint Eastwood) OCH Lightfoot (Jeff Bridges) och att tjonga upp enbart Clintan som jättefejs och namn på affischen är bara dumt, i alla fall när det kommer till såna som jag. Hade jag vetat att Jeff Bridges hade en stor roll i filmen hade jag antagligen inte väntat hela livet på att se filmen.

Nåja. Jag väntade väl kanske inte supermedvetet, det här kändes mer som en film som inte riktigt var ”min typ” och ja, just denna gång hade jag rätt. Det var inte så speciellt engagerande det här. En slemmig präst (Eastwood) predikar i en bykyrka, en man kommer dit med pistolen i högsta hugg och ska skjuta honom. Samtidigt stjäl en fejk-haltande ung man (Bridges) en cool bil för att sen som av en händelse dyka upp på grusvägen lagom när Clintan sprungit ifrån pistolmannen.

Det filmen är är välspelad, jag tycker alla gör det dom ska, till och med äckelpäcklet George Kennedy som kanske inte ÄR ett äckelpäckel men spelar en sådan med den äran. Jeff Bridges är i alla fall Jeff Bridges och han kompenserar den torre Clintan så filmen blir om inte sevärd så i alla fall tittbar.

Det här är sista filmen ut i 70-talstemat och det blev kanske inte en sorti med storband och fyrverkerier men sånt vet man ju aldrig på förhand. Vill du läsa vilka filmer jag skrivit om i temat hittar du länkarna här. Nästa tisdag börjar SOMMARTEMAT, det som sträcker sig över heeela sommaren och det blir nåt alldeles extra (tycker jag i alla fall)!

Publicerat

ANOTHER HAPPY DAY

För alla som minns We need to talk about Kevin kommer här en film som heter Another Happy Day, en filmtitel som bör uttalas sådär genomsyrligt bittert alternativt med Henrik Schyffert-ironisk touch för inte fan är den happy.

Dessa två filmer har ingenting superuppenbart gemensamt det är snarare mer en känsla hos mig och en vilja att byta titel på dagens film till We need to talk about everybody. Eller jo för tusan, Kevin själv – Ezra Miller – är med i båda filmerna och han mår ungefär lika bra i båda.

Lynn (Ellen Barkin) har det inte lätt. Hon är mamma till fyra barn, Ben (Daniel Yelsky), Elliot (Ezra Miller), Dylan (Michael Nardelli) och Alice (Kate Bosworth) varav Dylan under hela sin uppväxt bott hon sin pappa och hans nya fru (Thomas Hayden Church och Demi Moore). Alice mår inte bra, hon har fått hjälp för sina psykiska problem och bor inte hemma men när Dylan ska gifta sig faller det sig naturligt att hela familjen strålar samman för första gången på mycket länge. Lynn packar in dom yngsta sönerna i bilen och beger sig mot sitt föräldrahem och den mycket – mycket! – speciella mamman Doris (Ellen Burstyn).

Det ligger som en krypande ångestfilt över hela filmen, fan det kryper i mig, det är obehagligt som satan. En viss igenkänningsfaktor finns säkert vad gäller olika former av dysfunktionella familjer och så även hos mig.  Jag kan inte låta bli att undra om historien är självupplevd men det är nog bara manusförfattaren och regissören Sam Levinson som vet (ja det är Barrys son. Nej inte Barry White, Barry Levinson).

En sevärd film är det hur som helst, bra skådisar och en handling som håller ända in i mål.

Publicerat

Sommar-Stewart: HAVERIPLATS: BERMUDATRIANGELN

En katastroffilm med kombinationen flygplan, flygkrasch, det djupa havet, läskiga undervattensbilder och James Stewart, alltså den här filmen är som en one-piece i fleece för själen.

Katastroffilmer från 70-talet har en speciell plats i mitt hjärta. Till skillnad från många nutida katastroffilmer som mest är som smörgåsbord med extremt överdrivna CGI-effekter så har dessa sjuttiotalsfilmer ett djup som jag tycker mycket om (som denna, den har både djup och höjd). Filmerna tar sig själva på ett behagligt allvar, det är riktiga känslor, effekterna är enkla men väldigt välgjorda och filmerna känns påkostade. Skådespelarmässigt är det sällan man ser bottenskrap för att få budgeten att gå ihop, nej här är det stora kända namn i parti och minut.

I Haveriplats: Bermudatriangeln är det inte enbart den gänglige och nu lite äldre mannen James Stewart som gör oss sällskap, Jack Lemmon är också med och Christopher Lee, Olivia de Havilland, George Kennedy och Robert Foxworth (ja precis, Chase i Falcon Crest).

Att se den här filmen var som att sitta på häftstift i nästan två timmar. Jag tyckte det var så jääävla spännande, jag hade inga problem alls att känna mig som en av passagerarna på flygplanet, jag hade banne mig svårt att andas ibland.

James Stewart gjorde bara tre långfilmer till efter denna, plus en roll i TV-serien Nord och Syd och rösten till Wylie i Resan till Amerika – Fievel i vilda västern förstås (en film jag sett väldigt många gånger men inte förstår varför). Han dog 1997, 89 år gammal. Minst hundra år för tidigt om du frågar mig.