Etikett: George Lucas

Publicerat

STAR WARS: EPISOD V – RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA

Det är så mycket jag vill säga, så mycket som vill ut. Filmens början med snön och tystnaden, så fint och en stor skillnad mot dom övriga filmernas mer actionstinna starter. Närbilden på Han Solos bruna ögon när han tittar på Leia. Så ung. Så….kaxig. Och Luke som sitter fast upp och ner i en snögrotta och lyckas nå sitt lasersvärd med hjälp av telekinesi, eller om han bara är magnetisk som person? Han dödar dessutom inte det vitluddiga monstret, han bara kapar armen på den. Och synen av Chewbacca som svetsar – med SKYDDSGLASÖGON! Hjärtskärande!

Rymdimperiet slår tillbaka är den Star Wars-film jag genom tiderna har haft svårast för att ta till mig. Av dom första tre (alltså del 4, 5 och 6) så har jag sett Stjärnornas krig och Jedins återkomst säkert dubbelt så många gånger. Tre gånger fler kanske. Om jag ska jämföra med en annan filmserie så har mina åsikter om dagens film – hittills – varit likvärdiga med Harry Potter och fången från Azkaban: en bra film men för mörk och dyster för min smak. Jag vill ha mer….saga. Mer äventyr.

Jag var kanske tretton-fjorton när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka. Kanske till och med femton? Då hade jag sett Jedins återkomst och Stjärnornas krig ett antal gånger och jag tyckte denna film var långt mycket sämre. Inte för den skull dålig, men sämre. Jag har inte sett om den sedan dess så säg att det var trettio år sedan sist. Typ. Trettio år. Mina minnen av filmen var i princip bara snö, is och stora robotliknande varelser med fyra ben. Tänk vad synd det varit om jag låtit minnet stanna där, om jag bestämt mig för att detta var ”den dåliga Star Wars” och sen gått vidare med mitt liv, tänk, då hade jag missat denna ljuvligt underbara film!

Rymdimperiet slår tillbaka är den perfekta blandningen av rymdaction och drama, spänning och tjofaderittanaction, mys, mörker och riktiga stakes. Beror denna förändring på att George Lucas inte längre är förste styrman på Star Wars-skeppet? Beror det på Irvin Kershner som regisserade och Leigh Brackett och Lawrence Kasdan som skrev manus? Eller beror det bara på att jag är trettio år äldre och i viss mån visare? Har filmen ALLTID varit såhär bra och jag har varit….blind?

Oavsett vilket. Halleluja. Peppen på Star Wars Episod VII steg plötsligt med ziljoner grader! It´s hot down here! Herrejävlar vad bra detta var!

När jag såg filmen ca 1985:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

STAR WARS: EPISOD IV – A NEW HOPE AKA STJÄRNORNAS KRIG

Här blir det klurigt. Vad kallar man den här filmen egentligen?

För mig kommer den alltid att heta Stjärnornas krig, no more no less. Men den heter också Start Wars: Episode IV – A new hope, dock utan (mig veterligen) någon direkt svensk översättning. Så inlägget får helt enkelt heta en hittipåtitel som blir en mix av alltihop.

Den här filmen börjar precis som föregångarna (eller prequelsen eller hur man nu väljer att tänka) med ett anfall, ett slag, bråk, krig. Whatever. Hur mycket jag än gillar ljudet av lasersvärd för är det förjävla tråkigt att se dessa krigsliknande scener så pass tidigt i filmen för det är tämligen omöjligt att gissa sig till vilka som bråkar med vilka – och varför. Men sen kommer Darth Vader och prinsessan Leia och filmen börjar liksom på riktigt.

Det känns hemtrevligt att se Leia med sina kanelbulletofsar på huvudet. Hon är gullig. Darths mask ser mer ut att vara gjord av rejält järn än Haydens i plast från BR Leksaker (från förra filmen).

Jag tycker jättemycket om alla scener med R2-D2 och C-3PO. Dom känns så….rejäla. Skönt att det är så lite CGI-trams över lag. Hela filmen är så himla mycket av fint HANTVERK. Det lyser igenom en vilja och en kärlek till historien från George Lucas som skrivit manus själv och regisserat filmen. Och Mark Hamill som Luke! Hurra! Han är så jättebra! Och en ung Harrison Ford som Han Solo! Och no more Hayden Christensen, bara en sån sak!

Jag minns inte riktigt när och hur jag såg Stjärnornas krig första gången men jag vet att jag såg den EFTER Jedins återkomst. Ingen ordning alls, alltså. Men det jag minns är känslan i magen när jag som liten såg scener med rymdfarkoster, alltså filmade i rymden. Jag tyckte det var något alldeles exceptionellt superhäftigt och storslaget och nu när jag ser om den här filmen känner jag samma sak igen. MEN, jämfört med vad som komma skall är Stjärnornas krig jordnötter på ren svenska.

När jag såg filmen första gången (när det nu var? 84? 85?)

När jag ser filmen 2015

Publicerat

STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

STAR WARS: EPISOD II – KLONERNA ANFALLER

Nedräkningen inför Star Wars: Episode VII – The Force Awakens fortsätter. Nu har jag sett om film nummer två i sagan.

A long time ago in a galaxy far far away… Även 2002 känns långt bort. Jag såg den på premiären i en salong i Stockholm nästintill fullsatt med utklädda biobesökare. Det kryllade av hemmasnickrade säckvävstunikor och lasersvärd i plast och stämningen var svettig, för att inte säga kvalmig och jag hade svårt att inte tycka om filmen. Det är ett sånt himla plus för (i princip) alla filmer att ses under såna omständigheter. Stor duk och upphetsade tokpeppade filmgalningar i salongen, ALLA filmer upplevs som snäppet bättre än dom kanske egentligen är.

Precis som med första filmen så ser jag denna under aningens andra omständigheter. Hemma. Ensam. Utan någon bredvid vars säckväv som kliar på armen. Lite plus, lite minus, ungefär som vanligt.

George Lucas har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med en snubbe som heter Jonathan Hales vars främsta framgång på CV:t (förutom denna film) är att han hittat på historien till The Scorpion King (MEN inte skrivit manuset).

Nu har Anakin Skywalker växt upp och är inte längre en charmig orädd tioårig spillevink utan har transformeras till nån som Hayden Christensen tror sig kunna gestalta. Fi fan för denna skådespelare. Han är dålig, han är jättejättedålig. Mycket sämre än jag mindes honom som.

Men det som slår mig direkt i början av filmen är att den känns betydligt sämre gjord än den förra. Hela introt med inflygande farkoster och landningsbana känns otroligt tecknat och ”människorna” som man ser än mer än lovligt osnyggt gjorda. Sen sprängs ett….fordon….och själva sprängningen med eldsflammor och dylikt ser ut som i en andra klassens reklamfilm för halsbränna (aningens överdrivet). Känslan av ”snabbproducerad uppföljare” hänger dock med ända till slutet. Episod II känns superblek rent estetiskt även om man jämför med äldre filmer som Blade Runner (1982) och Total Recall (1990).

Amidala (Nathalie Portman) har blivit senator och hon ser betydligt äldre ut här än den treåriga åldersskillnaden det är i verkligheten. Ewan McGregor har ett skägg hipsterkillarna i SOFO skulle betala en månadslön för att kunna grooma till och Christoper Lee (som Count Dooku/Darth Tyranus) visar att han är en GIGANT i dom scener han är med i.

Nej det här var erbarmligt trist. Snark.

Betyg när jag såg filmen 2002:

Betyg när jag såg filmen 2015:

Nästa vecka kommer ännu mer Hayden Christensen. Hurra!

Publicerat

STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET

 

Den 16:e december har den sjunde delen i Star Wars-sagan premiär på svenska biografer. Jag tänkte ge mig på lite av en nedräkning fram till dess genom att varje lördag skriva litegrann om dom tidigare filmerna i serien.

Jag skriver litegrann för det är så det kommer bli, jag kommer inte bila ner mig jättelångt under skorpan utan hålla mig lite uppepå, flytande och helt enkelt ”flumma ner” mina tankar om filmerna precis som dom dyker upp när jag ser om dom.

För det är ju så att det här är omtittar som både stör och berör. Det finns filmer i serien som jag levde med under hela min barndom och det finns filmer – och rollfigurer – som retar mig till max. Det här är dessutom sex filmer som jag inte riktigt längtat efter att se om. Alltså, det är verkligen inte så att jag tyckt någon av filmerna varit rätt igenom dålig men jag känner mig helt enkelt ganska mätt på hela franchisen och är inte speciellt pepp på film nummer sju, i alla fall inte just nu.

Men, herregud, mirakel har skett förr, blinda har fått synen tillbaka och nu beger jag mig ut i George Lucas rymdfantasi och så får vi se vart mitt rymdskepp landar.

Idag börjar jag med film nummer ett, den med originaltiteln Star Wars episode 1 – The Phantom Menace. George Lucas skrev manus och regisserade. Sommaren 1999 kom den till Sverige och jag såg den i Vimmerby av alla ställen på jorden efter en heldag på Astrid Lindgrens värld (kanonställe btw!). Fullsatt, varmt och en småländsk förväntan i luften – och barnvakt! En härlig kväll!

Nu när jag ser om den ser jag den själv. På datorn. Med hörlurar. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. 1999 känns som hundra år sedan. Effekterna i filmen som jag tyckte nästan var FÖR snyggt gjorda då känns faktiskt ganska bleka nu. Och sen är det den där jävla Jar Jar Binks. Jag retade mig på honom även 1999 men nu har jag noll tålamod med den fan. Noll.

Anakin Skywalker (Jake Lloyd, som även han blivit sexton år äldre) var liten, söt och typ synsk. När jag ser honom köra podracet minns jag hur det sög till i magen när jag såg filmen på bio, nu är det nästan lite gäspvarning (14 minuter lång). Den scenen känns som den är tagen ur vilket rea-på-rea-TV-spel som helst. Att Pernilla August spelade hans mamma Shmi Skywalker var ju också stort – då. Alltså väldigt stort! Det där med att hon spelat både Ingmar Bergmans och (soon to be) Darth Vaders mamma på film är rätt kaxigt ändå.

Natalie Portman var bara arton år när hon spelade Padmé/Queen Amidala och hon ser verkligen ut som ett barn men hon är bra i rollen. Ewan McGregor passar bättre som Obi-Wan Kenobi än jag mindes och Liam Neeson är Qui-Gon Jinn och duktig på att hålla blicken på rätt green-screen-punkt. Han pratar med hittipåfigurer i väääldigt många scener.

På plussidan måste jag säga att LJUDEN är extraordinära. Alla små ljud från maskiner, farkoster och robotar, sånt gör mig jätteglad. Ljuden som kommer ur R2D2 tar sig rätt in i hjärtat. Sen tycker jag om all sand. Och förtexterna och musiken såklart, jag får rysningar även om jag försöker hålla emot.

Men det roligaste med att se om Det mörka hotet är att den känns lika ”retromysig” som jag tyckte att dom första filmerna kändes 1999. Det kanske HAR gått hundra år?

Betyg när jag såg den 1999:

Betyg när jag såg den 2015:

Nästa lördag är det dags för episod 2. May the force be with you tills dess!

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.