När man springer på en Woody Allen-film man inte sett finns det bara en sak att göra – att se den.
Detta skulle kunna vara ett talesätt från dom gamla grekerna men se nej, det är det inte. Det är enkom en känsla jag har. Jag trodde nämligen att jag sett alla Woody Allens filmen men jag hade fel. Död och pina hade gått mig förbi och när jag ser filmen kan jag förstå varför MEN jag drabbas av glädjemys när jag ser Diane Keaton och Woody Allen tillsammans på film alldeles oavsett kvaliteten på det dom gör.
Död och pina är nämligen inte i närheten av så bra som Manhattan Murder Mystery, Radio Days , Manhattan eller Annie Hall, inte heller i närheten av den första film dom gjorde tillsammans som var En gång till, Sam (regisserad av Herbert Ross men baserad på en pjäs av Woody Allen). I Död och pina spelar Woody en neurotisk (nähä??) rysk soldat vid namn Boris och Keaton är hans vackra kusin Sonja. Det är snabbsnackande kärlekstrassel och farsartad politisk komedi samtidigt som det smids planer på att mörda Napoleon.
I ärlighetens namn, filmen är inte värd mer än en tvåa MEN kombon Keaton och Allen gör att jag tycker filmen får ett mysigt mervärde. Jag kommer (till skillnad från med andra Woody Allen-filmer) INTE se om den men samtidigt är jag glad att den nu är sedd. Död och pina alltså. Love and death. Originaltiteln är bättre.
