Skräckfilmsveckan: VISIONS

En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.

Här är det Eveleigh Maddox (Isla Fisher) som är den gravida. Hon har tillsammans med sin man David (Anson Mount) köpt en liten vingård och ska försöka starta om sitt liv på nytt efter att ha haft det tufft ett tag. Eveleigh var med om en svår trafikolycka och har haft psykiska problem sen dess men nu när hon är med barn har hon slutat med medicinen och nu börjar hon se saker. Läskiga grejer. Och hon drömmer mardrömmar och får visioner om sånt som SKA hända.

Den här filmen bjussar på nåt så ovanligt i skräckfilmssammanhang som jumpscares som har en mikrosekund fördröjning, alltså, dom funkar inte riktigt. Tänk vilken fingertoppskänsla klipparen måste ha för att få till något som vi i princip tar för givet. Alltså att vi SKA hoppa en halvmeter och/eller hjärtat ska stanna för en stund.

Jag har inte sett jättemånga avsnitt av The Big Bang Theory men jag har sett tillräckligt av Jim Parsons som Sheldon Cooper för att inte köpa hans rollinsats som allvarlig läkare i den här filmen. Isla Fisher är däremot jättebra och Gillian Jacobs som hennes nyfunna gravidkompis Sadie gör också en bra insats. Jag kan dock inte riktigt godkänna helheten även om jag inte på något sätt led mig igenom filmen. Den var okej, men knappt.

Filmitch skriver om Emelie och Sofia fixar fredagsmys och återkommer med en kanonfilm imorgon.

NO WAY JOSÉ

Vad händer om du planerar din framtid med din fästman, får tips på en app du borde ha, laddar ner den och får the chock of your life?

Appen heter Ipervert och visar på en karta var dömda sexuella förbrytare befinner sig. Chocken som sagt, chocken när den där punkten visar sig inte vara vara på din gata, i ditt hus utan så nära som I DIN SÄNG!

Detta händer Dusty (Ahna O´Reilly) och José (Adam Goldberg) och det blir en ”liten” ”fnurra” på tråden kan man säga, ”tilliten” i ”relationen” får sig en törn.

No way José är en filmhistorisk bagatell med en ganska långsökt grundpremiss MEN om man kan se över det och istället gå vidare och fundera på det här med ens plats på jorden, med vuxenhet, med att hitta sig själv, ja då kanske man kan gnugga fram nåt riktigt bra ur den här filmen. Jag kunde det inte.

BAD MILO!

Smärtan att föda barn brukar ibland jämföras med att bajsa ut ett bowlingklot. Duncan (Ken Marino) klarar nånting till synes än värre, han bajsar ut en jättealien vid namn Milo och han gör det inte bara en gång utan dagligen. Milo kryper nämligen tillbaks upp igen. Tarmsystemet kan knappast göra vågen åt det tilltaget.

Milo kan heller inte jämföras med en vanlig liten bebis som mest sover, äter, skriker och bajsar ner sig, Milo är en elak jävel med en massa vassa tänder, kolsvarta ögon och mord i blick och han beger sig gärna ut nattetid och gör stan osäker – och blodig.

När jag tittar på filmen jämför jag den med den charmiga ufofilmen Paul som kom för några år sen men kanske även med den svordomsfyllda teddybjörnsfilmen Ted. Alla tre har små figurer i någon form av huvudroll som man antingen ska charmas av (Paul), förfasas av (Ted) eller bli rädd för (Milo). Problemet med Bad Milo! är att detta är en skräckfilmskomedi som inte är vare sig rolig eller läskig. Den är dessutom hästlängder sämre gjord än både Paul och Ted. Ibland tänker jag att det är en 80-tals-film jag ser då både filmaffischen och filmen i sig ger mig betydligt starkare vajbs från 80-talet än 2013.

Det är klart att jag har sett sämre filmer men jag skulle ändå aldrig tipsa någon om att se denna. Bad Milo! är alltså bad men inte superbad.