Etikett: Godzilla

Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.

Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.

Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.

För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.

Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.

För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!

Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.

Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.

Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!

För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.

För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.

Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?

Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.

Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.