Det har gått hela trettio år sedan förra veckans original-Godzilla-film spelades in. En ung man vars föräldrar omkom i den första filmen har ägnat hela sitt vuxna liv åt att studera Godzilla och det kan kanske finnas en liiiten baktanke där som stavas hämnd av nåt slag.
När Godzilla återigen hotar att inta Japans kust vill både USA och Sovjetunionen att monstret ska utplånas med hjälp av atombomber. Japanerna är oroliga, dom ber världens stora ledare att tänka på radioaktiviteten och på att ingen med säkerhet vet om Godzilla går att förinta med bomber. Dom om några vet att det inte finns något som heter ”säkra kärnvapen” och lyssnar inte på ryssarna som kallar det ”nationalistisk egoism” att inte bomba. Herregud, monstret har ju till och med ätit upp en av ryssarnas ubåtar! Hemska tanke, hur egoistiska kan japanerna bliiii?
Det är härligt att se Godzilla i 80-talstappning. Lila neonljus, män med mustascher, ett snyggare och större monster. Filmen känns påkostad, som ett försök att göra något unikt trots att hela fjorton filmer producerats sedan första filmen. Musiken är jättefin och känns modern, ja, västerländsk om man så vill och precis som i så många amerikanska filmer från mitten på 80-talet så är det mycket politik inbakat i historien.
Helt okej effekter, snygg produktion och en i sammanhanget ganska smart historia. Jag tycker inte det här är så pjåkigt alls.
Originaltitel: Gojira
Svensk titel: The Return of Godzilla
Produktionsår: 1984
Regissör: Koji Hashimoto och R.J. Kizer
Speltid: 103 min
Onödigt men kul vetande: Godzilla är varken en liten plastdocka filmad enbart i miniatyromgivningar eller ett animerat monster, Godzilla spelas av en skådespelare som bär runt på kostymen. I framtida Godzillafilmer kan man se små ubåtar med namnet Satsuma på sidan, det är en homage till Kenpachiro Satsuma som spelade Godzilla från och med denna film fram till 1995.
.
