Denna film börjar där den förra slutade. Godzilla ramlade ner i en vulkan och Tokyos invånare tyckte nog det var ganska skönt även om det också är….tomt. Godzilla. Död. Vilken konstig grej.
Nu har det hittats celler efter Godzilla, celler som fraktats till ett laboratorium för att användas i genforskning. Tanken är att uppfinna ett slags vete som – korsat med kaktusar – ska kunna växa i öknen. Jag kan inte säga att jag fattar kopplingen mellan ett vattenmonster och vetekorn men det är kanske inte meningen att det ska vara glasklart?
Hur som helst, laboratoriet sprängs av nån anledning och Godzillas celler förstörs. Tror man. Men det är klart att dom inte gör, hallåååå liksom. Godzillas celler smälter samman med en växt som blir en biollante, en muterad jättestor rosenbuske med krokodilkäft.
Biollanten är en av dom största Kaiju-monsterna men det är kanske det monster som låter minst läskigt på pappret. En rosenburke, kom igeeeeeen.
Allt det härligt charmiga och välgjorda från förra filmen är som bortblåst här. Musiken påminner om dödperioderna i Flashdance och det är ingenting som får filmen att hamna på plus direkt.
Originaltitel: Gojira tai Biorante
Svensk titel: Godzilla VS Biollante
Produktionsår: 1989
Regissör: Kazuki Ohmori
Speltid: 105 min
Onödigt men kul vetande: Till en början ville filmbolaget att Biollante skulle vara en blomma med ett mänskligt ansikte i mitten, ett ansikte som kunde prata. Jag vet inte om det hade varit bättre eller sämre.
.