För några år sedan uppträdd
e jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.
Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.
Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.
Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.
Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.
Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:
Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.
Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.
När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.
Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.
Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.
Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).
Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.
När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever, allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.
