Etikett: Gravity

Publicerat

Fredagsfemman # 119

5. Saltade Sigge Sandra?

Inför premiären av Gravity åkte Sigge Eklund till London för att intervjua Sandra Bullock för Mix Megapols räkning. Han pratade en hel del om mötet med Sandra i podcasten men jag vet att en del upplevde det som att historien saltades en aning. Vad tror du?
.

.

.

.

4. Conchita takes it all!

Det känns omöjligt att göra en fredagsfemma utan att uppmärksamma vinnaren från Eurovision Song Contest i lördags. Conchita Wurst, låten, rösten, vingarna av eld, jag vet inte om jag sett något så helgjutet framträdande någonsin i detta sammanhang faktiskt. Det gräts friskt i soffan när hen vann. En verklig värdig vinnare på alla sätt och vis.
.

.

.

.
3. Sov gott Malik

Det är nåt så överjävla sorgligt när unga människor dör, människor som inte är klara med sina liv. Malik Bendjelloul blev bara 36 år. Han borde ha haft lika många år till kvar, det borde blivit fler Searching for sugermans.
.

 

.
.

.
2. Sju minuter TV-historia

Hon ska byta en drake mot 8000 i princip lobotomerade soldater, mördarmaskiner på två ben. Hon heter Daenerys Targaryen och hon är en av dom coolaste påhittade karaktärerna jag vet och definitivt min favorit i Game of Thrones-världen. Jag vill vara som hon. Jag vill också ha drakar som sprutar eld när jag ropar Dracarys. Det finns alldeles för få drakar och alldeles för få Daenerys i världen.

 

.
.

.
1. Grattis Norge!

Imorgon är det Norges nationaldag. Även om det inte är en dag vi svenskar firar så väldans hårt så kan det kanske vara en dag då vi bemödar oss om att titta på en bra norsk film? Norge är väldigt duktiga på att göra film och det finns jättemånga filmer jag gärna skulle vilja tipsa om. Huvudjägarna, Max Manus, Död snö, Trolljägarna, Rovdyr, Oslo 31 augusti, Next door, Fritt vilt, Kon-Tiki för att nämna några som har funnits ett tag men 2014 känns fortsatt starkt för vårat grannland. Håll koll på Blind, Kraftidioten och The Sleepwalker eller varför inte Liv Ullmans variant av Fröken Julie, Miss Julie, med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna.

 

 

Publicerat

FILMÅRET 2013

Nu är det dags att offentliggöra min egen personliga lista med förra årets bästa filmer.

När jag väljer ut filmerna till den här listan går jag inte efter betyg, jag går efter magkänslan. Jag scrollar mig inte igenom bloggen för att försöka minnas vad jag sett, jag tänker efter och jag tänker hårt, jag känner efter och jag lyssnar på det som känns. Filmerna som poppar upp och som fortfarande känns i magen är dom filmer som förtjänar att vara med och vilka betyg filmerna fick är egentligen ganska ointressant.

Jag tycker 2013 var ett riktigt bra filmår, kanske det starkaste på mycket länge?

Uppdaterad 2014-05-02. Her fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-07-24. Big Bad Wolves fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-08-12. Gravity (plats 10) fick lämna listan.

Uppdaterad 2014-12-07. Wrong Cops (plats 10) och Elysium (plats 9) hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2015-01-11. Det blåser upp en vind (plats 10) ut från listan.

.

.

.

 

10. Jakten
(Jagten, Regi: Thomas Vinterberg)

Den där stenhårda boxhandsken mitt i magen som jag fick när jag såg Jakten, känslan av den har inte släppt än. Det är som att ha fått tusen nålar i april och eftersvedan håller i sig elva månader senare. Hur ofta händer sånt?

.

.

.

.

9. Prisoners
(Regi: Denis Villeneuve)

Det var som att se världens bästa TV-serie i långfilmsformat. Prisoners är en thriller som inte tillåter att man går på toa, kokar kaffe, snyter sig, hostar eller blinkar. Prisoners är en film som kräver full uppmärksamhet – och får det – och filmen får det för att den är så bra, så tung, så svart, så välspelad och välskriven att man inte vill pausa. Man vill bara att den ska hålla på för evigt och samtidigt ta slut för den är så jävla jobbig. En ovanlig film, helt klart.

.

.

.

.

8. Enough said
(Regi: Nicole Holofcener)

Det behövs inte en massa svindyra effekter, det behövs inga flådiga kläder eller modellsnygga skådespelare. Det som behövs för att göra en riktigt bra film är ett utomordentligt manus, perfekt casting och en regissör som kan klämma ut det allra finaste och mest personliga ur dom utvalda skådespelarna. Nicole Holofcener fick in en fullträff med Enough said, en fullträff på ALLA plan som finns.

.

.

.

7. Joe
(Regi: David Gordon Green)

Nicolas Cage gör sin bästa rollprestation hittills i karriären som den skäggige, sympatiske, ensamme mannen Joe med ett mörkt förflutet men som med beslutsamhet försöker göra rätt.

.

.

.

6. Locke
(Regi: Steven Knight)

Tom Hardy kör bil och pratar i mobiltelefon i 90 minuter. En helt underbar film. En helt underbar skådis. Ett jättebra manus och en känsla som omslöt mig som one-piece av fårskinn en iskall vinternatt. Eller en varm kram från nån som menar det.

.

.

.

.

5. The Wolf of Wall Street
(Regi: Martin Scorsese)

Vad säger man om den här filmen som inte redan är sagt mer än att just den här bilden symboliserar hela Jordan Belforts liv.

Tänk dig Margot Robbies och Leonardo DiCaprios kroppar som en graf över Jordan Belforts liv ritad med en penna på ett papper. Uppgång med nytt jobb på Wall Street (Margots huvud och rygg), börskraschfall (Margots rumpa), uppgång igen med nytt jobb (Margots ben), eget företag (Margots sko) och pengar rullar in som dom ska, det går bra nu (Leos huvud). Uppgången håller i sig (Leos rygg) och sen kommer tokfallet (från Leos rumpa till knän). Fallet som det inte går att resa sig ifrån på ganska länge (Leos underben fram till skon). Fan vad jag har för mycket fritid ibland.

.

.

.

4. Mitt liv med Liberace
(Behind the Candelabra, Regi: Steven Soderbergh)

När film är som allra bäst tar den mig in i en värld där jag aldrig varit och kanske lär den mig något nytt. Vad jag lärde mig av Liberace och hans unge älskare vete tusan men en ny värld presenterades för mig i alla fall. Alltså, det här är helt enkelt en SJUKT bra film och jag skiter i att den är gjord för TV – vadå gjord för TV? Jag såg den på bio, jag köpte den på blu-ray och går den nån gång på TV så tänker jag inte zappa bort den. Den får vara gjord för rumänsk dockteater vad mig anbelangar. Har du inte sett den, gör det. Har du redan sett den, se om den.

.

.

.

.

 

3. Hotell
(Regi: Lisa Langseth)

Jag rynkar lite på näsan åt Guldbaggenjuryn, jag fattar inte hur det kommer sig att Hotell blev så bortglömd som den blev, istället utbrister jag i ett fyrfaldigt leve för Hotell och delar härmed ut Fiffis filmtajms imaginära guldmedalj för Bästa svenska film 2013. Lisa Langseth, Alicia Vikander, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, David Dencik och Simon J. Berger, om ni inte redan vet hur otroligt bra ni är så säger jag det en gång till: Ni är inte bara bra, ni är banne mig BÄST!

.

.

.

 

2. Enemy
(Regi: Denis Villeneuve)

Kombinationen av regissören Denis Villeneuve, skådespelaren Jake Gyllenhaal och författaren José Saramago blev synnerligen lyckad. Så lyckad att jag såg filmen tre gånger på rekordtid och under samma tid höll jag på att få en mental kollaps för filmen släppte inte taget om min hjärna. Enemy är en galet bra film. Det är också en anspråkslös liten film, inga robotar, monster eller rymdkrig så långt ögat når. Det här är ett drama om det som finns mellan öronen på oss alla.

.

.

.

 

1. Still Life
(Regi: Uberto Pasolini)

Om jag skrev att Enemy är en anspråkslös liten film så är det ingenting jämfört med Still Life. Still Life är långsam, tyst, eftertänksam, lågmäld, mysig, mänsklig och underbar i all sin litenhet. Eddie Marsan briljerar i huvudrollen och det är första gången sedan gymnasietiden som jag på fullt allvar skulle vilja gifta mig med någon som bär på en brun portfölj. Jag älskar Still Life och jag älskar den ännu mer när jag inser att den detta superstarka filmår lyckas knipa förstaplatsen.

 

Toppenbra bubblare från 2013: Her, Det blåser upp en vind,  Elysium, Wrong Cops, The place beyond the pines, Eskil & Trinidad, Drinking buddies, The Conjuring, Big Bad Wolves, Känn ingen sorg och Gravity.

Plox, Filmitch, Addepladde,  Har du inte sett den (pod), Jojjenito, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, From Beyond (pod), Thomas och Tomas filmpodcast,  Rymdfilm, Monir Bounadi och Filmmixern (pod) har också summerat 2013. Och nu även Flmr, Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmnight.

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Jag går emot den stora och eniga strömmen när jag säger att jag inte tycker Blue Jasmine är en särskilt bra film. Cate Blanchett däremot, visst är hon jättebra i huvudrollen men ändå….jag vet inte… det är det där med personkemi. Det klickar inte.

.

.

.

Amy Adams – American Hustle

Amy Adams är ingen självklar favorit för mig men heller ingen jag medvetet undviker. Jag måste dock erkänna att dom tre stora roller hon gjort under 2013, som Lois Lane i Man of steel, som Amy i Her och som Sydney Prosser i American Hustle, imponerar stort på mig. Det går inte att förstå att det är samma tjej!

.

.

.

Sandra Bullock – Gravity

Det är mest ögon genom en rymdhjälm som man ser – men vilka ögon! Om Sandra Bullock ringde och ville bli min bästa kompis skulle jag svara JAAA på en sekund.

.

.

.

Judi Dench – Philomena

Om Judi Dench ringde och ville bli min mormor skulle jag också svara JAAAA på en sekund. Hon känns så genuin, så fin, så hygglig. Tänk att ha henne sittandes på sängkanten läsande Mio min Mio otröttligt och med inlevelse. Fan, jag vill krympa, jag vill bli liten igen.

.

.

.

Meryl Streep – August: Osage County

Det är liiiiite gäsp-varning på att Meryl Streep blir Oscarsnominerad, hon blir det bara hon filar naglarna i bild men här är hon riktigt bra. Samtidigt, hur bra hon än är i den här filmen så hade jag hellre sett någon annan ragata i rollen som Violet Weston.

.

.

Fem skådespelare som alla förtjänar en nominering. Ett par personliga favoriter som jag gärna ser med en liten guldgubbe i handen. Jag hoppas Sandra Bullock kammar hem statyetten men det är enbart mitt hjärta som talar nu. En skådespelarinsats som jag tycker saknas här är Emma Thompson i Saving Mr. Banks. Hon var jättebra där, bra mycket bättre än filmen. Vem vinner då? Jag tror faktiskt Cate Blanchett. Tyvärr.

Här är Movies-Noirs tankar om denna kategori.

Publicerat

GRAVITY

Att befinna sig i gången mellan Stockholms centralstation och tunnelbanan i rusningstid kan vara en otäck utomkroppslig upplevelse. För mig är det det.

Jag tvingas befinna mig där ibland och varje gång försöker jag fokusera på känslan jag hade i magen 1990 när jag gick där varje dag. Då njöt jag av folkvimmel, av pulsen, av snabba ben, stressade suckar och den där killen som satt i rullstol och ropade ”VYKORT! VYKORT!” hela tiden. Nuförtiden behöver jag en pappåse att andas i. Jag får tunnelseende, det svartnar för ögonen och det kliar på kroppen. Jag vill bara lägga benen på ryggen och fly men det finns ingenstans att springa. Vi är packade storstadssillar i ett trångt utrymme utan syre och nödutgång och det är vidrigt. Absolut vidrigt.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Om det inte gick att bli astronaut ville jag  bli stuntman. Jag ville sitta nedtryckt i mitten på ett stort traktordäck och åka jättesnabbt nedför jättebranta snötäckta backar och jag trodde på fullt allvar att detta var ett efterfrågat stunt från många filmmakare. Nu vet jag bättre. Jag vill inte längre bli stuntman men fram till kl 17.30 igår drömde jag fortfarande om att bli astronaut.

17.30 igår satt jag nämligen med nyinköpta 3D-glasögon på den perfekt-uträknade-bästa-raden-för-3D-tittande-på-Rigoletto1 och väntade på filmen jag varit så sjukt pepp på så väldigt länge. Jag har haft en känsla av Gravity (eller ”Bullock in space” som x-svägerskan säger) som jag sällan känner om filmer jag längtar efter. Jag har känt en aggressiv ovilja att se en endaste trailer, jag har aktivt undvikit texter om filmen och jublande tweets har fladdrat förbi i parti och minut i ögonvrån men jag har scrollat fort och förbi. Den enda informationen om filmen jag medvetet valt att ta till mig av är det som sagts i Alex&Sigges podcast.

Gravity är en film med den enklaste av handling på den svåraste av platser. En snabb beskrivning av filmen är ett simpelt drama mellan en genuint glad man och en mer inbunden kvinna som befinner sig vid Hubbleteleskopet. Pudelns kärna i historien är Hubbleteleskopets geografiska position. Det hade varit en helt annan typ av film om teleskopet funnits att hitta i Gobiöknen, på Cheopspyramiden, vid Observatorielunden, under Marianergraven eller hemma hos Christian Grey men nu är den i en omloppsbana runt jorden, ungefär 60 mil upp i luften. Gravity är alltså ett rymddrama, ett drama så långt ifrån en science fiction-film man kan komma. Science fiction är påhittade grejer, Gravity är verklighet.

När jag satt i biofåtöljen igår var allting verkligt. Min kropp var med om någonting precis lika realistiskt som när jag går från pendeltåget till gröna linjen och hjärtat försöker bulta sig ut genom bröstkorgen. Jag fick en fysisk reaktion på en psykisk påfrestning, något som aldrig förut hänt mig framför en film. Jag satt och spände armarna som i kramp men jag märkte det inte förrän efter en timme. Jag andades med öppen mun. Jag svor åt PÖBELN som käkade popcorn med samma frenesi som dom utsvultna grottmännen i Kampen om elden hade gjort om dom hittat något ätbart under en sten men en kvart in i filmen var dom borta. Inte popcornen men pöbeln. Dom fanns inte. Det var jag, Sandra, George, den oändliga rymden, dom himmelskt vackra vyerna över jorden och tiokilossäcken med potatis som parkerat på bröstkorgen.

Det var tungt att andas. Syrefattigt. Jobbigt. Klaustrofobiskt. Jag tänker på hur det gått om jag haft anlag till panikångest eller astma, om jag hade behövt preventivt medicinera. Jag tror det. Jag tänker på lungorna som knappt behövt jobba på en och en halv timme. Luften passerade knappt gomseglet, längre ner var det stopp, potatissäcken var i vägen. Jag glömde till och med att andas kvadratiskt, sådär som psykologen lärde mig när det var som svårast att härda ut.

Det är inte bara orden som tar slut ibland, kroppen kan också göra det. Min tog slut 19.01 igår. Jag svettades men hade inte tränat. Jag grät inte men tårar rann. Gravity är en upplevelse, en film som SKA ses på stor duk och i 3D. Och om du sett filmen så förstår du nog den sista tanken jag hade innan filmen tog slut: ”INGEN JÄVLA KROKODIL NU BARA!!”.

Jag såg Gravity tillsammans med några filmbloggande vänner. Jojjenito , Henke och Har du inte sett den. Utan att spoila för mycket, summan av våra gemensamma betyg är 5,0! Alltså fördelat på sex personer. Hur ofta händer det?

Nu när jag sett filmen har jag roat mig med att läsa en del av proffstyckarnas recensioner. Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna känns på gränsen att ta fram motorsågen, Expressens Ronnit Hasson får inte många rader till förfogande, inte heller Camilla Larsson på Helsingborgs dagblad men dom båda verkar gilla filmen. Aftonbladet ger en trea men dit kan jag inte länka för filmrecensionerna är på ”köpesidorna”, detsamma gäller DN (som ger en fyra) men nåt som är både gratis och gott är Alex&Sigges podcast och här finns Gravityavsnittet Drifting att lyssna på.

Publicerat

Fredagsfemman # 90

5. Michael Cera

Se This is the end. Då förstår du varför.

.

.

.

.

4. Loki can dance!

På onsdag har Thor: The Dark World premiär, den ska slåss om ungdomarnas höslovstid och månadspeng tillsammans med dom åtta (8!!!) filmer som har premiär ikväll. Jag var inte superimpad av första Thor-filmen och tyckte mycket berodde på en blek Loki i Tom Hiddlestons tappning. Hur tänkte jag? Tom Hiddleston blek? Han är störtcool ju. Det får bli biobesök med barnen på onsdag!

 

3. Halloween närmar sig

På måndag tänkte jag plocka fram häxhatt, Scream-mask, varulvshänder och vampyrtänder och dra igång den årliga Skräckfilmsveckan här på bloggen, i år precis som övriga år gemensamt med Filmitch. Förra året hade jag en liten förhoppning om att 2013 skulle bli det första året då jag kunde ha riktigt Halloweenmys med barnen härhemma, handplocka passande skräckfilmklassiker och gå all in med pynt och snacks. Nu blir det inte så. Det är fanimej omöjligt att få över kidsen till the dark side, dom vill inte se läskiga filmer och dom båda är väldigt tydliga på den punkten. Väldigt. Så jag suckar lite och hoppas på 2014. Vill du gotta dig ordentligt i Halloweenteman så kör både Sofia, Flmr och Jimmy hårt just nu och Movies-Noir börjar sina skräckveckor när som helst. Klicka in,  läs och rys.

.

.

2. Bullock hjärta Clooney

Äntligen. Härligt. Wow. Ojoj. Idag är det premiär på höstens kanske mest högpeppade film, Gravity. Sandra Bullock och George Clooney i rymden med manus och regi av Alfonso Cuarón (Harry Potter 3 och Children of men). Jag är lite handsvettig faktiskt. Och jag har inte ens sett en trailer. Jag vet ingenting mer än att jag ser fram emot kvällen. Som tusan.

.

.

1. Filmspanarträff på Uppsala kortfilmsfestival

Imorgon flyttar vi filmspanarträffen till Uppsala för att gemensamt gå och titta på lite annan typ av film. Det är Uppsala Internationella Kortfilmfestival, det är tågresa för vissa, det är hemmaplan för några och säkerligen en mysig lördag för alla.