Filmen Enough Said kom, sågs och segrade nåt så in i vassen hos mig. Jag tycker den är en av dom riktiga fullpoängarna från 2013.
Manuset till Enough Said skrevs av Nicole Holofcener och hon regisserade även filmen och ända sedan jag såg den har jag känt ett massivt behov att grotta ner mig totalt i hennes andra filmer. En multitalang som Nicole kan och får liksom inte undgå min lupp.
Så nu har jag sett tre filmer till som är skrivna och regisserade av denna begåvade kvinna. Hon har sammanlagt gjort fem, således har jag bara en kvar (Walking and Talking från 1996) och den röda tråden genom alla dessa filmer är skådespelerskan Catherine Keener. Hon har en viktig roll i alla fem.
.
.
LOVELY & AMAZING (2001)
Det handlar om att duga, om att ha en plats, ta en plats och få en plats. Det handlar om att deala med sitt självförtroende när vågen visar för många kilon, när man ser sig som konstnär men ingen vill sälja ens alster, när skådespelarjobben tryter med sin frånvaro trots provspelningar. Det handlar också om en liten adopterad svart flicka som mitt i detta hav av missnöjda kvinnor (mamman och två vuxna systrar) känner sig annorlunda både till färg och form och ingen orkar riktigt bry sig om henne.
Lovely & Amazing är ett typexempel på film där ingen av personerna är riktigt trevlig. Ingen är heller rent igenom ond, galen, toksnål eller vidrig på andra sätt. Alla tjejerna är litegrann som folk är mest, dom befinner sig i gråskalan. Ibland förstår jag dom men oftast inte. Männen är likadana. Dom beter sig egoistiskt, konstigt, vardagstrött och dumt men också lite kärleksfullt ibland.
Catherine Keener, Blenda Blethyn, Emily Mortimer, Dermot Mulroney, Clark Gregg, James Le Gros och Jake Gyllenhaal är en fin samling skådisar i en fin liten film som om jag tog mig tid att fila på ytan är långt mycket smartare än vid första anblicken. En film att se om med andra ord.
RIKA VÄNNER (FRIENDS WITH MONEY, 2006)
Att vara den enda i ett kompisgäng bestående av gifta rikisar och varken ha hög inkomst eller man, hur kul kan det vara? Olivia (Jennifer Aniston) vet. Hon städar hemma hos folk samtidigt som en av vännerna donerar två miljoner dollar till en skola, just for the fun of it.
Det är liksom stora kontraster här. STORA. Till en början känns kontrasterna så icke trovärdiga att det förtar historien men efter ett tag släpper jag ner garden och låter mig svepas med. Karaktärerna är så välskrivna att det vore en skymf att inte ta dom på allvar och om det fanns en typ av A-märkning som faktiskt sa nåt om bra och vettiga kvinnoroller i bra och vettiga filmer så skulle den här filmen – precis som ALLA Nicole Holofceners filmer – få ett stort A rätt över fodralen.
Samtidigt är det här filmer även för män, det är definitivt filmer för män. Dom manliga rollkaraktärerna är inte i fokus men inte desto mindre viktiga. Dessutom är dom lika många som kvinnorna vilket kanske är svårt att förstå när man ser postern. Janes (Frances McDormand) man Aaron (Simon McBurney) till exempel, han är en av dom smartaste och mest komplexa manliga karaktärer jag sett på film och han är bara en av alla biroller. Ingenting är lämnat åt slumpen, ingenting alls.
Vardagsmelankolin som hela tiden står och svajar mellan klump-i-magen och svart humor är jättehärlig. Nicole Holofcener gör filmer som känns. Jag blir glad av det här, glad att hon finns.
PLEASE GIVE (2010)
Kate och Alex (Catherine Keener och Oliver Platt) är gifta och tillsammans har dom en vintagebutik för möbler inköpta av dödsbon. Dom bor i en fin lägenhet tillsammans med tonårsdottern Abby (Sarah Steele) och drömmen är att granntanten, den 90-åriga elaka kärringen Andra (Ann Morgan Guilbert) ska dö så att dom kan köpa även hennes lägenhet, slå ut väggen och göra ett stort master bedroom.
Andra har uppfostrat sina två barnbarn Rebecca (Rebecca Hall) och Mary (Amanda Peet) sen dom var relativt små då deras mamma dog. Rebecca som är en ansvarstagande ung kvinna tar hand om sin mormor trots att hon är allt annat än snäll medans superegot Mary skiter i vilket.
Precis som Enough Said så säger den här filmen kanske inte så mycket på pappret. Det känns inte heller som nån större mening att beskriva mer av handlingen, den ska nämligen inte läsas, den ska ses. För precis som med Enough Said har den här filmen mig i sitt grepp från den första lilla musikaliska strofen i förtexterna, tonerna som ljuder till bilderna av mammografibröst i närbild till den allra sista sekunden.
Jag älskar den här filmen! Jag tycker så mycket om att den inte är tillrättalagd eller svart/vit, att den inte ger några svar eller kanske inte ens ställer frågor. Den får mig att känna mig som en helt vanlig människa mitt i livet precis som jag kände efter att ha sett Enough Said.
Bra saker händer vanliga människor. Dåliga saker händer vanliga människor. Ibland händer det ingenting. Det är okej att känna sig nöjd, det är okej att vara nyfiken, det är okej att känna sig ledsen, att vilja men inte kunna eller att kunna men inte vilja och det är okej att vilja göra gott men att det ibland blir fel.
Jag undrar om det finns nån annan nu levande regissör och manusförfattare som så på pricken kan sätta fingret på vardaglig mysig dramatik som Nicole Holofcener? Woody Allen kanske, fast han gör det på ett mer intellektuellt sätt. Lena Dunham kanske, fast hon gör det inte från flera olika ålderssynvinklar. Noah Baumbach kanske, fast han är mer hipster. Jag kanske låter Nicole sitta där ensam på tronen helt enkelt. Jag tror jag gör det. Det känns fint.
När de sena 80-talisterna och 90-talisterna ska ut på arbetsmarknaden kan man hålla sig för skratt. Det här är kidsen som fick applåder när dom lyckades gå på toa själva, som satts på pidestal och kallats för prinsar och prinsessor och som så fort dom fått mer än godkänt på ett prov vill ha betalt – och får det.
