Etikett: Griffin Dunne

Publicerat

Veckans varulv: EN AMERIKANSK VARULV I LONDON

Två unga amerikanska män är på semester nånstans på den engelska landsbygden. Det är mörkt och kallt och när dom kommer fram till puben med det smått omysiga namnet ”The slaughtered lamb” bestämmer dom sig för att gå in. Trots den osedvanligt ogästvänliga pöbeln är det i alla fall varmt därinne och dom sätter sig ner vid ett bord. Snart ser dom en femuddig stjärna målad på väggen och ljus vars vekar står tända och fladdrar. Nånting skumt är det härinne.

David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) känner sig inte direkt välkomna därinne när dom droppar frågan om stjärnan och ljusen så dom klär på sig och går ut i mörkret och regnet igen med pöbelns förmanande ord ringandes i öronen: håll er på vägen, håll er borta från heden och håll er verkligen borta från månen.

Lättare sagt än gjort att lyssna på råden. Det är kolmörkt ute och månen är full och överallt. Heden är snabbaste vägen till nästa by och vips är dom vilse. Och häpp, nåt otäckt dyker upp i mörkret. Nåt stort, hårigt och blodtörstigt.

En amerikansk varulv i London är en skräck-komedi av allra bästa märke tycker jag. Filmen har glimten i ögat från början till slut och Rick Bakers effekter, varulvsförvandlingen, tål att ses i sakta mak, ruta för ruta för det är ett hantverk av guds nåde. Inga datorgjorda effekter här inte, fan, det fanns ju knappt datorer 1981. Ja nu tog jag i lite men bara lite för effekterna är, hur man än vrider och vänder på dom, makalöst snyggt gjorda.

Det här är en film som dryper 80-tal i allt från färger till kläder till möbler och musik, det är trots allt 80-tals ikonen John Landis som både skrivit och regisserat filmen. Det var fint att höra Bobby Vintons lugna version av ”Blue Moon” till förtexterna, Sam Cookes balladversion av samma låt under varulvstransformeringen och sen en upptempoversion av låten till eftertexterna. Där emellan får vi givetvis höra ”Bad moon rising” med Creedence Clearwater Revival.

Jag tycker det här är en BRA film alldeles oavsett hur man genrebestämmer den.

Nästa tisdag kommer det en ny varulvsfilm här på bloggen. Hurra!

Publicerat

DALLAS BUYERS CLUB

Ingen filmintresserad människa på jorden har kunnat undgå att se (eller prata om) Matthew McConaugheys förvandling från snygg sixpackkille med stomatolleende till fulländad karaktärsskådespelare som aldrig slutar att förvåna.

För att kunna spela den AIDS-sjuke Ron Woodruff i Dallas Buyers Club gick han ner sjutton kilo och när man ser honom i filmen känns det som ett under att han ens kan stå på benen. Jag har inte sett ett levande skelett på det här viset sen jag såg Christian Bale i The Machinist, det känns som att han behöver vara fastkedjad vid en droppställning mellan tagningarna för att få i sig tillräckligt med näring.

McConaughey var undernärd även i The Wolf of Wall street och alla som sett båda dessa filmer kan nog hänga med i mina tankegångar när jag säger att Ron Woodruff skulle kunna vara samma person som Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ron är vad som blev av Hanna när Wall Street kraschade totalt 19 oktober 1987 och Hanna försvann ut ut filmen. Han fortsatte droga och ligga med horor men la börsmäkleriet på hyllan och blev rodeojockey i Dallas, fick HIV och började deala med bromsmediciner istället för aktiefonder.

Jag vet att det inte stämmer, jag vet att Mark Hanna är en verklig figur precis som Ron Woodruff, jag vet att dom inte har fler beröringspunkter än att samma skådespelare gestaltat dom båda men ändå, jag tycker om min tanke.

Att Dallas Buyers Club är en sån jävla bra film beror framförallt på Matthew McConaugheys ögon. Han ÄR Ron Woodruff, inget snack om den saken. Jag tror inte för en sekund på att när filmarbetarna skrek ”CUT!” så remmade McConaughey till den flådiga åttarumstrailern med jakarandainredning och bubbelpool och glassade sig fram till nästa scen. Jag tror han satt på en sjavig pall, drack ljummet kranvatten, skrapade bort koskit från nagelbanden och kliade sig på armbågen tills det började blöda. Jag tror inte det går att spela som han gör om man inte håller rollkaraktären levande dygnet runt. Han har en sjuk mans blick, en panikslagen mans blick, en jävlaranammablick. Jag ryser, jag kan inte fatta att det går att agera så utomjordiskt bra som han gör här.

Jared Leto gör även han en otrolig skådespelarinsats, nedbantad intill oigenkännlighet som transvestiten Rayon och Jennifer Garner känns behagligt vardaglig som läkaren Eve Saks. Regissören Jean-Marc Vallée är ingen jättekändis  – än – men efter den här filmen lär han få skaffa en Ulla-Bella-min-sekreterare som svarar i telefon. Han kommer ha att göra, hoppas bara han tackar ja till rätt grejer.

Personligen tror jag att Matthew McConaughey kommer stå med en guldstatyett i ena handen på morgonkvisten den tredje mars, jag tror han kommer få stående ovationer och jag tror jag kommer gråta en skvätt. Det är få skådespelare som är och har varit värda en oscarsstatyett lika mycket som Matthew McConaughey även om man bortser från den här rollen – vilket man inte kan.

Jojjenito, Christian och Henke har också skrivit om filmen.

Publicerat

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]