OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

A MOST WANTED MAN

Har du sett Tinker Tailor Soldier Spy?

Om ja, förstod du filmen?

Om ja – lyllo dig.

Om nej – du är inte ensam.

Gillar du normalt sett böcker av John le Carré som sen blir filmatiserade, typ Tinker Tailor Soldier Spy? Torra, grå-beige-bruna men ändå snygga politiska filmer där alla på ett eller annat sätt är förlorare på slutet?

Om ja – A most wanted man är nåt för dig.

Om nej – saknar du Philip Seymour Hoffman?

Om ja – filmen är nåt för dig oavsett om du avskyr genren.

Om nej – se nåt annat.

Med A most wanted man tar regissören Anton Corbijn med oss till den tyska staden Hamburg där några fina amerikanska skådespelare (Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe) spelar tyskar som pratar engelska med påhittad tysk brytning, den tyska skådespelaren Nina Hoss gör likadant fast med genuin tysk brytning liksom den spansk-tyska skådespelaren Daniel Brühl. Det tar ett tag innan man accepterar alla accenter i hjärnan. Robin Wright dyker dock upp efter ett tag och spelar en amerikanska som pratar sitt eget språk. Skönt. Det la sig ett lugn över accentskaoset för en stund där.

Filmen handlar till stor del om terrorrädslan efter 9/11 och som av en händelse är det just detta datum idag. Är det samma typ av konstigt öde som ninjasköldpaddorna råkade ut för med sin omtalade bioaffisch måntro? Det är ett otäckt datum det här, mycket elände som hänt.

Så vad tyckte jag då om filmen? Eftersom jag inte riktigt förstod Tinker Tailor Soldier Spy säger jag hurra åt A most wanted man. Min hjärna hängde med, jag fattade historien! Och eftersom jag saknar Philip Seymour Hoffman som F A N hade jag ibland svårt att svälja den ledsna klumpen i halsen när jag såg honom. Han var i dåligt skick, flåsig, orakad, psykiskt effektiv men knappast fysiskt dito – men GOSSE, I love him!

Det var en del surr kring filmen när jag såg den på Malmö Filmdagar. Vi var många som såg fram emot att se Philip Seymour Hoffman igen på vita duken och det kändes som att många reagerade som jag, att det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt tungt. Vad mina filmbloggarkompisar tyckte om filmen kan du läsa här:

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

The Velvet Café

Har du inte sett den? (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord