Jag sitter vid köksbordet, det svarta stora med min laptop framför mig och röda Skullcandys över öronen. Hela lägenheten är full med barn, eller barn och barn förresten, dom är inte barn längre, snarare små ungdomar. Hallgolvet syns inte för alla skor där mina kängor i storlek 41 snart är dom minsta. Det låter som det är fest i vardagsrummet. Mina barn och några andras spelar Buzz, dom skrattar, busar, låter, hoppar och är glada. Helt enkelt, det är ett JÄVLA liv härhemma.
Här sitter jag i köket med min dator och tänkte försöka titta på en film. Jag har kokat mig starkt kaffe, dricker det ur min guilty-pleasure-pappmugg med lock och massor med ekologisk rödmjölk och jag kan nästan tro att det är finkaffe för 40 spänn muggen från nåt fik på stan. Det är det inte. Det är hemmabryggt fulkaffe från förorten men det är fint nog för mig. Dessutom är det gott och jag får huuur många refills jag vill. Bara en sån sak!
Filmen börjar. Den franska jag har velat se länge. Ensemble, c´est tout, Tillsammans är man mindre ensam. Audrey Tautous vackra ansikte redan till förtexterna vittnar om att det här kan bli bra. Jag tycker om Audrey Tautou. Hon känns sådär fördomsfullt kvinnligt fransk med naturligt mörka ögonbryn och hår som slarvigt uppsatt ser alldeles perfekt ut. Anar jag ljudet av ett musettdragspel i bakgrunden eller är det önsketänkande? Kan det vara ett bi-ljud från TV-spelet i rummet bakom mig? Tror inte det. Jag är i Frankrike nu, dom högljudda glada barnen är redan mentalt en bra bit bort.
En gammal kvinna vid namn Paulette har segnat ner på köksgolvet. Är hon död? Nej hon andas. Hon har stickad kofta på sig, en brunbeige grovstickad, en sån som den gamla kvinnan hade, hon som jag hjälpte när jag jobbade på hemtjänsten, kvinnan som jag hittade sittandes död i sin älskade och charmigt nedsuttna fåtölj en höstdag som denna för många år sedan. Jag kan känna i händerna hur koftan kändes, hur ullen liksom kliade fast på ett hemtrevligt sätt. Konstigt det där hur minnet minns.
Filmpianot klinkar på. Väckarklockor piper. Vardagssysslor pysslas med. Jobb jobbas. Det luktar utomhus, höstjacka, katter, rosa basker och liv. Audrey har en tjock röd halsduk som ser extremskön ut. Jag har också en sån men vet inte var. Jag har inte använt den på flera år. Audrey spelar en lokalvårdare som ser väldigt glad ut. Hon bor i en liten vindsvåning, jag förstår att hon är glad. Men är hon glad, sådär på riktigt? Det är mycket snack om att hon är smal. För smal. Sjukt smal? Mamman kallar henne benrangel. Fy bubblan för mammor som ger sina barn skuldkänslor. Jag avskyr sånt.
Nu är dom TV-spelsspelande ungdomarna i en helt annan värld – och jag i min. Det gick fort. Jag är varm i magen, nästan lycklig och det har bara gått en stund av filmen. Pulsen har gått ner, axlarna sänkts, mungiporna höjts en smula, i alla fall på sidorna och jag känner redan nu att jag inte vill att filmen ska ta slut. Men det gör den. Nittio minuter går ibland alldeles för fort. Jag sitter kvar en stund i påhittad tystnad med höronlurarna på, barnens stoj går självklart igenom men vad gör det?
Jag går ut till vardagsrummet.
”Mamma, vill du va me? Snälla, kom, va me!”
Ensam är inte stark, ensam är själv.
Tillsammans är man mindre ensam.
Det är så sant att det nästan gör ont.
Jag känner mig lite förvånad över att hitta en film som Blood ties på Viaplay. Alltså, det är inte förvånande att den finns där men det är förvånande att jag inte hört talas om den. Med namn som Billy Crudup, Marion Cotillard, James Caan , Matthias Schoenaerts och Mila Kunis i rollistan är det än mer intressant att filmen gått mig spårlöst förbi men jag kanske kan skylla på Clive Owen som är det första namn som dyker upp när man läser om filmen.
