Etikett: Guillermo del Toro

Publicerat

Fredagsfemman #319

5. Behöver du nåt att bita i?

Imorgon lördag kl 00:20 på TV8 visas To the wonder. Om du tittar på filmen och känner för att skriva några rader om handlingen, om känslorna som bubblar upp, om andra tankar, aggressioner, panikångest eller du helt enkelt gillar filmen – mejla hejaterrence@fiffisfilmtajm.se. Här är mina tankar om den. Hua. Fi fan.

.

.

.

4. Kanon-haj-skräckis finns på Netflix nu!

Missa för allt i världen inte 47 meters down som finns att se på Netflix nu. Med lite tur kanske du hinner förtränga den lite innan det är dags för sommar, sol och salta bad? Klicka här för att läsa min recension om du blir nyfiken.

.

.

.

3. realGDT!

Roligaste profilbilden på hela Twitter har Guillermo del Toro! Man vill ju liksom lära sig spanska när man följer honom. Jag fattar ibland ingenting men märker att jag ofta ler när jag läser det han skriver. Som att jag ser honom framför mig i sina förstoringsglas-glasögon och snälla smajl. Måtte det inte dyka upp något negativt skvaller om den karln, inte nåt som dessutom är sant. Han verkar bara så himla snäll och världen behöver fler som honom.

.

.

.

2. Filmfest med Allison Janney och Margot Robbie

Idag har I, Tonya premiär. Det är en riktigt bra film. Den är bra på det sättet att man blir underhållen från första bildrutan till den sista och samtidigt kan man sitta och fundera på vilka delar av historien som är sanna sådär på riktigt. Att Margot Robbie inte är porträttlik Tonya Harding gör ingenting. Om Allison Janney är utseendemässigt lik mamma Harding vet jag inte men hon är så jävla bra att det inte spelar någon roll. En härlig filmupplevelse oavsett om man gillar konståkning eller ej. (Min recension kan du läsa här)

.

.

.

1. Bergmans aura lever vidare vad man än tycker om den

I år är det Bergman-år pga att han skulle ha fyllt 100 år om han levt. Nu gör han inte det, lever alltså, men hans filmiska aura lever helt klart vidare i oss alla vad vi än tycker om honom som filmskapare. På SVTPlay finns en kortfilmsserie som heter Bergman Revisited och den råkade jag klicka igång av en slump men VILKEN BRA SLUMP! Här får vi se några av våra största skådespelare i mycket kreativa kortfilmer som alla andas Bergman och jag måste säga att jag gillade dom alla. Kanske att Ariel, regisserad av Linus Thunström med Bahar Pars och Jonas Karlsson i huvudrollerna var min favorit men som sagt, alla är verkligen sevärda. Så har du en stund över, klicka här. Och var inte rädd. Bergman är inte ”min kille” men kortfilmerna går jättebra att se ändå. Och är han en snubbe i din bok – SLUTA DREGGLA OCH ENJOY! OBSOBSOBS! Filmerna kan endast ses till 23:59 ikväll! Sen kommer filmerna bege sig ut på turné för att sedan återkomma på SVTPlay i höst!

Publicerat

THE SHAPE OF WATER

Jag älskar Pans labyrint. Jag tycker definitivt att det är Guillermo del Toros hittills bästa film. Hellboy, Pacific Rim, Crimson Peak är inte tokiga filmer dom heller men tyvärr har jag märkt att jag jämför allt del Toro gör med just Pan-filmer. Då är det svårt att nå längre upp än till trädtopparna efter som det är stjärnorna man siktar på.

Mina förväntningar på The shape of water var på förhand relativt låga trots att filmer vunnit två Golden Globes (av sju nomineringar): del Toro vann Bästa regi och Alexandre Desplat vann Bästa original score. Nu med facit i hand känns båda priserna väldigt välförtjänta men i mina ögon är det nog Desplat som sticker ut sådär alldeles otroligt mycket. Att han är en utomordentlig kompositör skriver nog dom flesta filmälskare under på men det han gjort med scoret till dagens film är något alldeles alldeles extra. Det här är mer än bara musik, det här är musik som sätter tonen i filmen på två sekunder och det är musik som kommer få mig att färdas tillbaka till den här filmiska historien direkt jag hör den.

Historien förresten. Det är klart det är en historia men det är – precis som Pans labyrint – också en saga. En väldigt mörk saga. Det är den typen av saga jag inte riktigt kan värja mig emot. Den är fantasifull och verklighetstrogen samtidigt, den är romantisk och våldsam, den är tyst och skrikig och allt detta i en mix som (törs jag säga) endast Guillermo del Toro kan hantera.

Filmen handlar om en stum städerska, Elisa Esposito (Sally Hawkins) som är ganska…ensam. Hon är ensam och hon är sexuellt frustrerad, något som del Toro visar redan i filmens första scen då hon ska koka ägg, ställer äggklockan, hoppar ner i det vattenfyllda badkaret och hinner onanera innan äggen är färdigkokta. Elisa städar på ett superhemligt laboratorium och en dag får hon syn på en vattenvarelse, ett monster (?), som finns gömd i en bassäng. Då filmen utspelar sig i början på 1960-talet och med Kalla kriget som en hela tiden närvarande kuliss är det kanske inte så konstigt att amerikanarna vill använda sig av varelsen i sin krigsföring mot ryssarna (jag hängde dock inte riktigt med på exakt hur…) och att ryssarna å sin sida vill lägga vantarna på den.

Elisa får dock en annan typ av relation med vattenvarelsen (sa jag att hon var sexuellt frustrerad?) och med denna relation i centrum berättas denna vuxensaga. Denna knepiga, fina, knasiga vuxensaga.

The shape of water är väldigt speciell och jag tror verkligen inte att det är en film som passar alla men MIG passade den som badmössan på det nytvättade håret. Filmen fick mig att känna samma känsla i magen som Pans labyrint och det är verkligen ett überplus i min bok! Att aldrig riktigt kunna veta vad man ska få se, att inte kunna avläsa berättelsen och förutspå slutet, effekter av toppklass, kanonskådisar (lMichael Shannon, Octavia Spencer och Richard Jenkins!) och Alexandre Desplats magiska musik som en stor hemmastickad filt runt alltihop. Det här är en film jag kommer se om. Många gånger. Antagligen.

Steffo och jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 128 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill. (Avsnittet släpps kl 00:05 torsdagen den 15/2)

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CRONOS (1993)

Till alla er som sitter på händerna i väntan på att det ska bli onsdag och The Shape of Water har premiär, här kommer en annan film av mästaren Guillermo del Toro. För visst ÄR han väl en mästare? Det coola med honom är att han banne mig var en mästare redan när han 1993 gjorde sin allra första film, den som alltså är dagens skräckis: Cronos.

Med endast ett par kortfilmer och några TV-serieavsnitt i regissörsryggsäcken smackar han alltså till och gör Cronos, en film som till det yttre är så snygg att regissörer som varit aktiva ett helt liv inte skulle få ihop det. Manusmässigt finns det kanske en del att slipa på men som helhet är jag väldigt imponerad. Den valdes till och med ut som Mexicos oscarsbidrag det året men kom inte vidare till dom sista utvalda fem som hade chans på en riktig Oscar för Bästa utländska film.

I korta drag handlar filmen om en liten pryl som uppfanns av en alkemisk i mitten på 1500-talet, nåt som ser ut som ett ägg och som ger evigt liv. 1937 kollapsar en byggnad och i detta hus bor – fortfarande – samma alkemist (ja, han levde fram tills nu). Att det hittades mängder med människoblod från lik i källaren tystades ner.

Vi hoppar fram till lite mer nutid och antikhandlaren Jesús Gris (Frederico Luppi) upptäcker ett litet mekaniskt ägg insmuget i hålrummet i en statyett, ett ägg som har en sisådär 450 år på nacken. Han pillar på den och vips ”vaknar den till liv”. Den beter sig som en spindel med ben som vecklas ut och liksom hugger tag i honom, trycker sig ner i skinnet tills det börjar blöda. Han gör inte så stort väsen av detta men märker snart att hans gamla kropp känns yngre. Håret växer och blir tjockare och hans libido ökar. Men det är nåt med blod som plötsligt blir väldigt intressant. Det är som att han behöver det.

del Toros genom åren rätt frekventa samarbete med Ron Perlman började redan i denna film där han spelar Angel de la Guardia, en amerikansk avig…man. Jag tycker det är svårt att tycka om Ron Perlman även om han ofta gör ett bra jobb, han är liksom så jäkla grottmanskantig. Rollen som Hellboy känns som handen i handsken för honom men det mesta annat skaver en smula, i alla fall för mig. Jag tror att jag hade gillat filmen ännu lite mer med någon annan skådis i den rollen.

Cronos har en bra stämning, ett skönt tempo och snygga effekter och även om fyran inte är superstark så är det långt mycket bättre än en medeltrea i denna genre. Se den om du får chansen, om inte annat så för att förstå var Guillermo del Toros filmiska resa började en gång.

Min recension av The Shape of Water kommer på tisdag. Fler skräckfilmer i temat kan du läsa om här.

Publicerat

CRIMSON PEAK

Månadens filmspanarfilm valdes av Jojjenito och det kändes både som ett givet och ett jättebra val. Det finns väl inte en filmintresserad människa som INTE har något att säga och tycka om regissören Guillermo del Toro? Pans labyrint, Hellboy, Hellboy II, Mimic, Blade II, Pacific Rim, det är filmer många har sett – och kanske även TV-serien The Strain? Att han varit med och skrivit manus till Hobbitfilmerna (alla tre faktiskt) förvånar mig dock lite.

I min värld är del Toro en hjälte då Pans labyrint är en av mina favoritfilmer genom alla tider. MEN, precis som jag och filmspanarvännerna pratade om efter filmen, det är dumt att tro att allt han gör kan och ska jämföras med Pans labyrint. Det borde fanimej vara omöjligt att göra nåt som kommer upp i den nivån igen. Och ja, det verkar som att det ÄR omöjligt. Crimson Peak lyckas i alla fall inte komma ens i närheten av labyrintens storhet MEN det gör den å andra sidan inte till en dålig film. Inte alls. Det är Pans labyrint som är otroligt bra!

Med Crimson Peak bjussar del Toro på en redig spöksaga toppad med en kärlekshistoria, ett familjedrama, industriell framåtanda (Tom Hiddlestons Thomas Sharpe har dock en hel del att lära av ”I´m an oiiiiiil man you seeeee”, dvs Daniel Day Lewis karaktär i There will be blood), närgångna skärsårsscener som får mig att korva mig i biofåtöljen på samma sätt som hälsene-scenen i Jurtjyrkogården och lite krälande, blodiga och rykande CGI-spöken.

Det blir helt enkelt lite smått och gott som är både smått och gott men kanske lite…smaklöst?

Visuellt är Crimson Peak en njutning. Satan så snyggt allt är! Varenda bildvinkel, varenda stuckatur, lampa, snöflinga, tekopp, klegg-cistern, allt är magnifikt snyggt scenografiskt ihopsatt, det finns ingenting att klaga på. Tom Hiddleston är självlysande med den där blicken som kan smälta gravstenar om han fokuserar blicken tillräckligt länge, Mia Wasikowska fortsätter att vara Hollywoods största kvinnliga neutrum, Charlie Hunnam har rolig frisyr och Jessica Chastain är obegripligt bra som Lucille Sharpe, Thomas syster.

Jag tror det är genren det faller på. Vad är det för genre egentligen, vad är det jag nyss sett? Knappast en skräckfilm va? En spökfilm, ja, men den var inte det minsta ruggig eller spännande. Ett drama? Javisst. Men jag nöjer mig inte med det.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund, ögonen mådde finemangs med alla fina färger överallt. Men….filmen rockar inte. Den gungar knappt. Den håller sig liksom i båten på grunt vatten utan varken styv kuling eller stora gäddor som flaxar med den där….vad heter den….den där som sitter längst bak på fisken…..? Fenan? Men visst är den godkänd, absolut är den det!

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarkollegor om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

Fredagsfemman #193

5. Martina Haag. Igen.

Det är bara tre veckor sedan Martina Haag var med på Fredagsfemman men jag kan bara inte blunda för henne denna veckan.  Jag fick hem hennes nya bok i måndags, boken med titeln Det är något som inte stämmer. Jag plockade upp den från hallgolvet, satte mig i soffan och började läsa. Två timmar senare hade jag läst klart. Boken var slut och jag hade glömt både ICA-påsarna i hallen och att laga middag. Otroligt bra bok! Wow alltså. Hon tar igenkänning till en HELT ny nivå och jag kommer se Historieätarna med aningens andra ögon efter detta.

.

.

.

4. Boys

Serien Boys på SVTPlay är inspirerad av Sex and the city, fast en ”killig” variant. Den handlar om Victor och Leo och deras framfart bland tjejer, musikdrömmar, fester och passionerade nätter med försök till jämlikt sex. Med Adam Pålsson, Armand Mirpour, Nanna Blondell, Nour El-Refai och Matias Varela i dom stora rollerna bjussar Boys på någonting riktigt sevärt trots (eller på grund av?) att serien är det hipstrigaste av allt hipstrigt man kan hitta. Och ja, jag har sett ALLA avsnitten så för en gångs skull vet jag vad jag pratar om (till skillnad mot Ängelby som jag efter tredje avsnittet kommer släppa helt).

.

.

.

3. JAG SÅG BENEDICT CUMBERBATCH IGÅR!

ALLTSÅ MÅSTE BARA SÄGA DET. MED STORA BOKSTÄVER. HÖGT. FÖR DET ÄR FANIMEJ OTROLIGT! FYRA TIMMAR HAMLET MED DENNA FANTASTISKE MAN PÅ SCEN. OKEJ ATT SCENGOLVET VAR I LONDON OCH JAG SATT PÅ BIO RIO MEN…..MEEEEEEN….DET VAR LIVE! LIVESÄND TEATERFÖRESTÄLLNING. FY FAN VAD JAG ÄLSKAR TEKNOLOGI! OCH HERR CUMBERBATCH!

.

.

.

2. Det stora på! På bio!!

Under många veckor senvåren 2014 använde jag minst en timme om dagen till att mejla/ringa runt till allehanda filmdistributörer/filmbolag/producenter/biografer för att dels försöka få reda på vem som har visningsrättigheterna till Det stora blå och dels få till en offentlig biovisning av nämnda film. Till slut gav jag upp. Det blev ett Moment 22 av alltihop, det gick helt enkelt inte att få reda på vem som satt på rättigheterna till filmen. Men nu, NUUUU, verkar det som att drömmen gått uppfyllelse! Torsdagen den 5:e november visas Det stora blå – Director´s Cut på Cinemateket! Har du inte sett filmen eller har du inte sett den på stor duk – passa på! Det här är en film som SKA ses på stor duk OCH det är dessutom den enda film jag någonsin sett som fått betyget 6/5 av mig. Här köper du biljett och du kan inte investera 70 ynka spänn och en torsdagkväll på ett bättre sätt, JAG LOVAR!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det Jojjenito som väljer film, det kommer bli bra. Bio är bra, filmspanarna är bra, gå ut och käka är bra, träffa vänner och gå på bio är alltid bra. Och Tom Hiddleston är också bra. Och Guillermo del Toro. Och Jessica Chastain. Kan bli en bra lördag!

.

.

.

Publicerat

PACIFIC RIM

Det var länge sedan jag såg så många bleka datanördar med hoodies i en biosalong. Det doftade energidryck, snus och trivsam billig deo och det var en mysig stämning. Det låg liksom en förväntan i luften som gick att skära i med smörkniv. Fler än jag har sett fram emot den här filmen väldigt länge och det gjorde mig glad, nästan så filmen förtjänade en spontanapplåd redan innan den började.

Guillermo Del Toros namn förpliktigar såklart och i kombination med stora monster som lever under havets botten OCH gigantiska robotar så är det faktiskt på gränsen att jag gör en headspin. ”Det är som Transformers mot Godzillor där båda sidor knaprat ryssfemmor och Belgian blue-hormoner i tiotusenår”. Jag försökte förklara för min dotter vad jag sett för film men hon skakade mest på huvudet. Det gjorde å andra sidan jag med men inte av samma anledning.

Som sagt, mina förväntningar på den här filmen slog i taket, sådär som Starke-man-maskinen gjorde som fanns (eller finns?) på Grönan, den man slår på med en slägga för att få lampor att blinka på höjden och med jävligt mycket tur och styrka få höra ett PLING och vara starkast av dom alla. SÅ höga var mina förväntningar, det sa PLING PLING PLING hela dagen igår. Kan en sådan film nånsin bli så bra som man hoppas? Jag är en tänkande och oftast ganska logisk människa, jag fattar hur det ligger till. Jag inser att sannorlikheten för att jag ska gå och muttra och sparka på småsten under min promenad från biografen är ganska stor men samtidigt, tänk om. Tänk om filmen ÄR sådär over-the-top-bra?

Jag droppar bomben på en gång. Jag tycker att Pacific Rim ÄR en bra film. Jag tycker om den och jag blev väldigt underhållen. Men det finns ett par men som jag inte kan blunda för, som är både är stora, små, larviga och onödiga men som kan förklara varför betyget blir som det blir. Det som hamnar på minuskontot är:

1. Charlie Day som spelar smarthuvvet/forskaren Newt. Han får Joe Pesci att kännas försynt och lågmäld samt att han har en behaglig röst.

2. Utan att spoila för mycket – Slutet. Sneglingar åt Armageddon gör att jag mår lite dåligt en stund men sen går det över.

3. Monstren. Dom är helt enkelt inte skräckinjagande. Jag har sett alldeles för många CGI-monster för att få ens den minsta pulshöjningen även av big-ass-varianter som dom här. Tjejerna till vänster om mig höll inte med.

4. Dessa evighetslånga actionscener. Scenerna i sig är superhäftiga, jättesnygga, kalas på alla sätt och vis – MEN – när minutrarna läggs till kvartar och ögonen febrilt försöker hitta nåt att fokusera på genom 3D-glasögonen så gäspar jag faktiskt lite. För mycket av det goda är inte alltid underbart.

5. Jag saknar en hurv. Jag saknar en tår i ögonvrån. Jag saknar ståpäls på armarna. Jag fick inget av det, konstigt nog.

Fem punkter på minuskontot, några fler på plusditot.

1. Jägarna – The jaegers – är så SVINCOOLA. Robotar är bland det bästa jag vet och nu har jag fått några nya favoriter, tyvärr i en storlek som är svårt att ställa i bokhyllan.

2. Stämningen. Guillermo Del Toro har återigen lyckats få till en helt egen värld. EN mörk men ändå färgglad, en hightech-framtid med retrokänsla.

3. Galet snygg 3D! När 3D är såhär ger det verkligen en extra dimension till filmen. Jag fick svindel flera gånger och under vissa av vattenscenerna fick jag nästan svårt att andas. Tyvärr är det fortfarande problem med texten, den hoppar, skuttar och är suddig. Jag valde att inte läsa den alls.

4. Det Brad Pitt gjorde i Thelma & Louise (vilket inte var så mycket mer än att visa överkroppen) gav honom tillräcklig uppmärksamhet för ett vidare lukrativt liv inom filmbranschen. Charlie Hunnam (i huvudrollen som jaegerpiloten Raleigh Becket) gjorde samma sak i den här filmen och han kommer göra samma resa som Brad. Han är dessutom väldigt lik en ung Herr Pitt. Channing Tatum , Sam Worthington och Chris Hemsworth och får se upp. Dags att vara aningens mer nervös inför provfilmningarna framöver, there´s a new musklig boy in town.

5. Musiken. Maffig, mustig, fungerande.

6. Rinko Kikuchi som Mako Mori, den tuffa tjejen som står upp för vad hon vill även om hon inte direkt gör det med hög röst och genom att slå näven i bordet. Men hon är tuff i kängor.

7. Idris Elba, mannen som med den Stacker Pentecost-outfit han gör entré med i en speciell scen (har du sett filmen vet du exakt vilken jag menar) skulle dominera på varenda synthklubb i hela Europa! Snyggare snubbe i svarta kläder har jag inte sett sen Wesley Snipes hade skinnkappa i Blade.

Pacific Rim är som ett barnkalas för vuxna med extra allt i fiskdammen så det är klart jag är nöjd! Betyget jag ger känns helt givet. 130 minuter sprang iväg och jag känner mig tacksam att jag med sån lätthet kan försvinna in i andra världar på det här viset, att jag kan känna genuin glädje över ljudeffekter som *sploink* *schwooosh* *plonk* och *squiiiiiiik* Härligt, storvulet och tokigt är vad det är, precis lika tokigt som att jag nu ser både jaegers och kaiju-monster när jag tittar ut genom fönstret. Jag hade föredragit Idris.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 78

5. Skräckfilmssällskap på bio

Vad märkbart många det är som tackar nej till att se skräckfilm på bio. Hur kommer det sig? Blir det FÖR läskigt, FÖR nära, FÖR stort? Är det inte bara supermegahäftigt att bli skrämd framför en stor duk? Sitta och tjoa, hoppa till, börja skratta åt bristen på sina egna nerver? Nehej? Inte det? Hmmmmm.

 

 

 

4. Malik Bendjellouls sommarprogram

Han gjorde Searching for sugar man och han fick en Oscar för den filmen men frågan är om inte även hans sommarprogram förtjänar ett pris av något slag. Engagerat berättat, intressant, personligt. Han har nåt att säga till skillnad från väldigt många av årets sommarvärdar.

 

 

3. Frozen-trailern

Jag såg en trailer på bio häromdagen. Det var strax innan Monsters University skulle börja och salongen var fullsmockad med små människor, såna som helt hämningslöst skrattar högt åt sånt som är roligt. Det var härligt att skåda, härligt att höra och härligt att vara en av dom som skrattade. I vinter kommer filmen Frozen. Här är den fantastiska trailern, den som får mig att faktiskt längta liiiite efter sköna vinterdagar.

 

 

 

2. Torka aldrig tårar utan handskar på DVD

Det var HIV-och-AIDS-utbildning i vardagsrummet häromkvällen när jag köpt Torka aldrig tårar utan handskar på DVD och jag och barnen kröp ner i soffan för en tre-timmars-lektion i kärlek, (o)mänsklighet, orättvisa och okunskap. Det var fina timmar med många intressanta pauser i filmen för att reda ut frågetecken som ”Har dom inte skrivit fel, det är väl ändå 1800-talet det här, inte 80-talet?”, ”Vad gör Björn Kjellman mitt i alltihop?” och ”Hur kan man vara förälder och bete sig sådär jävla illa?”  Men den skönaste kommentaren kom när filmen var slut. ”Alltså, han är ju SÅ lik killen i Känn ingen sorg!” Mmmm. Kan bero på att det ÄR samma person? ”Nääää, lägg av. SÅ lika är dom inte!”

 

 

1. Ä N T L I G E N!

SOM jag väntat, längtat, trånat, dregglat och på sista tiden banne mig räknat dagarna. Men ikväll är det dags, på med 3D-glasögonen utan minsta gnäll och *skvutt* rätt in i Guillermo Del Toros magiska värld bland monster och jätterobotar. Nånting säger mig att just den här gången ska jag lita på magkänslan. Pacific Rim kommer bli The Blockbuster of MY Summer 2013.

Publicerat

Fredagsfemman # 47: Filmer jag ser fram emot under 2013

2013 ser ut att bli ett väldigt intressant filmår. Det finns massor – och jag menar MASSOR – med filmer jag ser fram emot sådär så det pirrar i magen. Idag har jag valt ut fem som sticker ut lite extra och som inte är dom självklaraste valen (Iron Man 3, Monsters University, Man of steel, This is 40, Zero Dark Thirty, Oblivion och Pacific Rim finns till exempel inte med på listan). Klickar du på filmens titel kommer du till trailern.

5. I´m so excited

När Pedro Almodovar gör nåt nytt så stannar jag upp en smula, tittar, lyssnar och tänker ”vad äääär det här?”. Så tänker jag nu med när jag ser trailern med dom homosexuella flygvärdinnorna (stewarts?) som mimar till Pointed Sister´s gamla hemska slagdänga I´m so excited. Och ja, jag ÄR excited. Efter The skin I live in är Almodovar mer intressant än någonsin tycker jag.

 

4. Side Effects

Det är nåt med Steven Soderbergh som gör att jag liksom aldrig riktigt ger upp hoppet om honom hur menlös och tråkig han än är som regissör. Det blixtrar ju till ibland och stundtals kan det bli riktigt bra. Med Rooney Mara, Jude Law, Channing tatum och Catherine Zeta-Jones i rollistan känns Side Effects riktigt intressant. Ett medicinskt överdosdrama.

 

3. Dark skies

Insidious och Sinister (och i viss mån Paranormal Activity, fast jag har inte sett alla delarna för mina nerver la typ av efter tvåan) har gett mig mersmak på lite mer lågmälda skräckfilmer, såna som får huden att frysa till is och som liksom inte släpper i tanken även om man försöker tvinga bort dom när man ska sova och släcka lampan men tycker hux flux att det är heeeeelt okej att sova med lampan tänd trots att det blir svinvarmt i pannan och jätteljust under ögonlocken. Dark Skies verkar vara en sån film. I alla fall på pappret.

 

2. Now you see me

Ojoj! Mark Ruffalo, Mélanie Laurent, Jesse Eisenberg, Isla Fisher, Morgan Freeman, Michael Caine och Woody Harrelson i en trolleri-och-bankrånar-thriller. Jag tycker det här bådar gott!

 

 

1. Mama

Hade jag gjort en längre lista och enbart gått efter kärlekskänslor och hjärtfrekvens så hade Pacific Rim legat på första plats. Nu valde jag bort dom största blockbustrarma men jag valde för den skull inte bort Guillermo del Toro. Denna fantastiske man är visserligen bara filmen Mama´s producent men trailern ger mig en del Toro-känsla som jag inte kan bortse ifrån. Mörk, snygg och jävligt läskig, lite som Javier Bardem i No country for old men.

Publicerat

Skräckvecka: THE DEVIL´S BACKBONE

The Devil´s backbone eller El espinazo del diablo? Den spanska titeln låter sjukt mycket läskigare även om man som jag inte kan spanska.

Diablo, smaka på ordet. Tungan anar lite Omen, lite djävulsutdrivare, lite grönt kaskadkräk, lite övernaturligt läbbans sådär. Det låter helt enkelt väldigt mycket otäckare med diablo än devil eller djävulen för den delen.

Älskade Guillermo Del Toro, du färgglada oljekrita i blyertspennelådan, jag högaktar dig, jag tycker du är så vansinnigt bra och jag vill så gärna få samma WOW-känsla i magen av alla dina filmer som jag fick av Pans labyrint. The Devil´s backbone har alla förutsättningar att vara en riktig kanon men nåt stämmer inte, den funkar inte, filmen klickar inte. Jag kan inte säga att jag är jättebesviken för filmen är fortfarande helt okej men jag sitter här och frågar mig själv varför. Varför är den så spretig? Varför lyckas du inte få den att  hålla hela vägen? Varför litar du inte på att det är en rysare/skräckfilm du vill göra, varför måste filmen tangera varenda genre någonsin påhittad?

Precis som Pans labyrint så kretsar handlingen i den här filmen kring spanska inbördeskriget. 12-årige Carlos (Fernando Tielve) hamnar på barnhem där det idkas fysisk och psykisk misshandel, mobbning, tjafs och bråk och som grädde på moset ser Carlos ett pojkspöke som visar sig heta Santi.

Santi är en ganska otäck filur dom första tjugofem gångerna han är i bild. Sen bleknar han i takt med att filmen mer och mer blir nån form av thriller/drama. Det är synd tycker jag. Om jag fick bestämma skulle Del Toro ha spelat på stora bongotrumman och gjort filmen apläskig istället. Men nu är det inte jag som bestämmer annat än om betyget och det blir okej, knappt godkänt, inte mer än så.

Jag längtar efter att det ska bli 2013 och att filmen Pacific Rim får premiär. Jag tror på den, jag tror på Guillermo Del Toro och jag tror jag kommer få uppleva WOW-grejen igen, om inte förr så den 19 juli 2013.

Filmitch har också sett filmen men skriver idag om en helt annan typ av skräckfilm. Klicka här får du se.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HELLBOY

Guillermo del Toro är en riktigt fascinerande regissör tycker jag. Jag tror till och med att jag är lite småkär i honom. Få regissörer lyckas med konststycket att skapa fiktiva världar som är så intagande,  så indragande och så fascinerande – även om man inte tycker att den berättade historien i sig är superintressant.

Med Pans labyrint lyckades han få mig totalnitad och den behåller sitt grepp om en av platserna på min all-time-high-top-10-lista. Hellboy når inte alls till dom höjderna men det är en otroligt underhållande film som får ögonen att säga mums även om inte hjärtat gör det.

Hellboy som karaktär dök upp för första gången 1993 i San Diego Comic-Con Comics #2 utgiven av det relativt unga amerikanska serieförlaget Dark Horse Comics. ”Pappan” till Hellboy heter Mike Mignola och han började sin bana på DC Comics där han bland annat tecknade Batman. Dark Horse Comics är lite av en underdog i dessa sammanhang då dom skapar serieversioner av kända filmer (som Alien och Star Wars) men dom har även gett ut Frank Millers serier 300 och Sin City.

Som film är Hellboy…..lång. Väldigt lång. Mycket lång. Det känns som att det hade kunnat gå att göra två filmer enbart av detta manus och rumpan håller med. Trots allt det balla, allt det snygga, allt det överdådiga säger träsmaken till slut ifrån. 122 minuter är 122 fullsmockade minuter och som sagt, det känns. Vad gäller skådespelarna så har jag inga som helst invändningar. Jag tror Ron Perlman är född till att spela Hellboy. Jag tror det här är hans livsuppgift, hans arv till framtida generationer. Han ÄR Hellboy. Jag tror inte ens han behövde sminka sig om mornarna. Möjligtvis att hornen i pannan inte är hans men samtidigt, det vetefan, ingenting är omöjligt. Selma Blair som hans kärleksintresse Liz Sherman är precis perfekt. Hon är toppen i det mesta hon gör.

Vad är det då som gör att Hellboy inte når in i mitt filmhjärta? Kanske är det hopkoket av allt (lite demoner, lite skräck, lite slafsmonster, lite kärlek, lite humor, lite nazi, lite sorgligt,  lite hitan och ditan). Det blir som en thairestaurang som har plankstek och Sjötunga Walewska på menyn. Det blir krockar som inte behövs, ofta räcker det alldeles utmärkt med bara det ena och den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Filmen är också väldigt mörk, inte alls så färgglad och lättillgänglig som många av serietidningsfilmerna är. Antingen gillar man det eller så gillar man det lite mindre och jag drar åt det sistnämnda i den frågan (Sin City lider av samma problem, den är VRÅLSNYGG men tråkig så klockorna stannar men det hör å andra sidan inte hit).

Det absolut bästa med Hellboy är Guillermo del Toros fantasi och kreativitet. Han äger! Att han är med och skriver manus och producerar den nya TV-serien The incredible Hulk som kommer 2014 gör att all min misstänksamhet glider av mig som vatten på ett inoljat lår. Vilken grej det kan bli. Wow-wow-wooooow liksom!

 

Här finns filmen.

Publicerat

PANS LABYRINT

När jag var liten tyckte jag att det värsta med att bli vuxen var att man inte fick läsa sagor längre.

Nu när jag är vuxen vet jag att man aldrig blir för gammal för det. Jag vet också att det finns många som frivilligt, eller ofrivilligt, slutar läsa sagor för att man ska och många som fortsätter läsa just för att dom kan. Ingen har rätt att säga att man är för gammal för att göra vad man vill och regissören Guillermo del Toro är ett lysande exempel på en sådan vuxen.

Jag såg trailern till Pans labyrint av en slump och det tog inte mer än ett par sekunder att transformeras till den där tonårstjejen som precis upptäckt Steven Spielberg-hyllan i videoaffären. Indiana Jones, Goonies, Star Wars, Gremlins, sagor för större barn, ja, sagor för vuxna.

Pans labyrint är en film som utspelar sig i mitten på 40-talet i Francos Spanien. Den handlar om tioåriga Ofelia som flyttar med sin gravida mamma till mammans nya man, den elaka kaptenen Vidal. Vidal bekämpar motståndsrörelsen på synnerligen brutala vis och jag förstår inte hur nån kan sära på benen för det där avskummet till man men jag förstår att det är en del av manus så jag släpper det.

Mamman är som sagt gravid och svag (eller en jävla tönt om nån frågar mig) och har varken ork eller tid för Ofelia som beger sig ut på strövtåg i skogen och där hittar ingången till en labyrint. Hon träffar på labyrintens vakt, en faun, som får henne att utsätta sig för tre farliga uppdrag och därmed ska det bevisas att hon är den underjordiska kungens dotter.

Det blir en härlig mix av fantasieggande sagovärld och historia packeterad i världens snyggaste cinematologiska förpackning. Filmen har även begåvats med ett osannorlikt perfekt ljud och ska alltså inte ses med mesvolym.

Dra på ordentligt, låt det skallra i golv och tak, släck alla lampor som stör, håll i hatten, dra till dig soffkudden, bunkra upp med popcorn och polkagrisar för nu åker vi direkt in i filmens magiska värld! En värld som omöjligt kan bli bättre än såhär.