”Ett människoliv mäts i år men styrs av ögonblick” står det på filmaffischen. Det är så på pricken sant.
När jag såg Tic Tac på bio 1997 gick jag från visningen med en speciell känsla i hela kroppen, en känsla av att ha fått uppleva nåt extraordinärt, att jag faktiskt hade sett ett svenskt….mästerverk.
Med Tic Tac tog Daniel Alfredson svensk film till en helt ny nivå. Hans Renhälls mörka Short cuts-liknande manus, Ernst Billgrens scenografi och den suggestiva men ändå mysiga musiken signerad Fläskkvartetten plus en handfull, nej två, nej tre, magnifika skådespelarprestationer gör tillsammans denna film till något alldeles magiskt.
Det är som att kliva in i en annan värld men en värld jag ändå känner igen, en svennig vardag med vanliga människor i centrum. En skrikande surjävla medelålders man, hans tillbakadragna sambo, två skinnskallar, några invandrare som driver en krog, en mobbad tonårstjej, en arg tonårskille, en polis som drömmer om en större lägenhet och en gravid flickvän. För att motverka syftningsfel, nej, polisen drömmer inte om en gravid flickvän, det är han som har en.
Filmen belönades med tre Guldbaggar, varav en gick till Emil Forselius för hans roll som skinnskallen Lasse. Emil Forselius, denna fina skådespelare som så tragiskt tog sitt liv i mars 2010. Han hade även en av dom större rollerna i S:t Mikael, en sjukhusserie som gick på SVT 1998-1999 som jag följde slaviskt.
Tic Tac är en film som tjänar på att så lite av handlingen som möjligt beskrivs. Så jag tänker inte skriva mer än jag redan gjort. Jag tänker istället uppmana alla som inte sett filmen till att göra just det. Se filmen! Den är nålsöganära ett toppbetyg. Hade den varit liiiite längre än 96 minuter hade den nått hela vägen fram. Jag vill helt enkelt se mer för det här är mumsfilibaba både för ögat och själen.
