Etikett: Gustaf Skarsgård

Publicerat

Svensk söndag: FÖRORTSUNGAR

Jag gnäller tämligen ofta på det jag tycker är mest undermåligt i svensk film: dialogen.

Den där styltiga, läsa-innantill-i-manus-känslan, dramaaaatenuttalet, att det inte känns som om personerna i filmen pratar som folk gör i verkligheten. Jag tror helt enkelt inte på historien när människorna som framför den känns som rädda teaterstuderanden.

Förortsungar kom 2006. Det var en stor filmupplevelse för mina barn (märkte jag) när dom nåt år senare såg den i skolan. Dom kom hem, sjöng och försökte rappa och pratade i veckor om musikalen FOU. Jag såg den inte då heller och i ärlighetens namn vet jag inte varför. Jag brukar inte rädas filmer av någon sort men denna rann igenom durkslaget – tills nu.

Filmen handlar om Amina (Beylula Kidane Adgoy), en liten flicka som utan uppehållstillstånd bor i Sverige tillsammans med sin gamla morfar. Dom får hjälp med en tillfällig bostad hos Johan (Gustaf Skarsgård), en diskare/rockerskille utan direkta framtidsutsikter.

Sen händer det ofattbara. Aminas morfar dör och hon har helt plötsligt ingen, alltså INGEN. Hon har sin säng hos Johan, den enda tryggheten som finns kvar och Johan får försöka stå för det sista han lovade Aminas morfar innan han försvann på båren genom dörrarna på akuten. ”Lova mig att du tar hand om Amina”. Johan svarade ja.

Förortsungar kan kanske bäst beskrivas som tonsatt socialt patos eller en empatimusikal. Låter kanske svintrist men det är det verkligen inte. Filmen svänger, filmen berör, barnskådespelarna är precis så skönt teatraliskt o-skolade att jag inte behöver dra till med nåt dialoggnäll över huvud taget. Det är heller ingen all-in-musikal när det sjungs hela tiden, det dyker bara ner musikaliska inslag i historien som små energibadbomber och det svänger, det gör det.

Gustaf Skarsgård, Jennifer Brown (som socialsekreteraren), Sanna Ekman (som bitter grannkärring) och Dogge Doggelito (som närbutiksinnehavare) är superbra alla fyra, precis som småtjejerna Beylula Kidane Adgoy (Amina) och Embla Hjulström (Mirre). Jag önskar att dom allihop funnits på riktigt och att verkligheten nånstans såg ut såhär. Jag hoppas att det finns socialsekreterare med hjärta och sunt förnuft, att det finns vuxna som tänker längre än näsan räcker och knattar som släpper in nya kompisar på samma fina sätt som Mirre gör.

Hela filmen Förortsungar andas optimism och livsglädje och jävlar vad det behövs ibland. Jag kan i alla fall inte värja mig mot det. Jag ler, rappar och mår helt enkelt jättebra, det här är definitivt en film jag kommer se om. Och varför ser man inte Jennifer Brown i fler filmer?

Publicerat

VI

Dom allra flesta vuxna människor kan säkert känna igen ett destruktivt förhållande när dom ser ett. Även om det kan vara svårt att se det när man är mitt inne i det själv så är det desto lättare att se det hos andra.

Tankar som ”vad ser dom hos varandra egentligen, dom bråkar ju hela tiden” och ”hen ser inte alls ut att må bra fast hen säger att livet är toppen” är vi nog många som tänkt om andra precis som att det går att hitta jobbiga scener ur sitt eget liv när man tittar i backspegeln. Det är den här igenkänningsfaktorn som jag tror är filmen Vi´s största tillgång.

Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är lärare och jobbar på samma skola. Utåt sett är dom som vilken man och kvinna som helst, det finns inget speciellt med nån utav dom, inget som sticker ut, inga direkta intressanta personligheter, inga extravaganta kläder eller hobbys, dom är helt enkelt som folk är mest eller som Sigge Eklund skulle ha sagt: fölk.

En okej man och en okej kvinna träffas, blir kära och flyttar ihop. Inget konstigt med det, sånt händer tusentals gånger dagligen. Det som också händer oftare än man kanske tror är att en helt okej man och en helt okej kvinna var för sig inte per automatik blir ett helt okej par. Många älskande par tar fram det bästa hos varandra men det finns också dom som tar fram det sämsta, som får den lilla otäcka Gollumen i hjärnan att väckas till liv och man vet inte varför.

På förhandsvisningen presenterade regissören Mani Maserrat själv filmen. Han beskrev den som ”en skräckfilm om relationer”. Jag håller med till viss del även om jag tycker det är ett lite klantigt epitet att lägga på en film då jag tror att det borgar för besvikelse snarare än att man bara tittar på filmen med öppna ögon. Ordet skräckfilm ger (i alla fall mig) associationer till blod, klafs och ond bråd the-Hollywood-way-död och Vi är ingen sådan film. Vi är en film som med små och enkla medel visar hur ord och enkla handlingar kan vara helt förödande för en relation.

Men vad gäller Mani Maserrat så tror att han får kolla att passet är aktuellt och preppa en necessär för det kan bli åka av nu. Jag tror nämligen att Maserrat, Skarsgård, Åström och Vi kommer att göra uppmärksammade nedslag på många filmfestivaler världen över och jag tror att Vi blir för 2013 vad Äta sova dö var för 2012: en brutalt naken skildring av en verklighet många känner igen sig i. Att jag själv känslomässigt inte överrumplades av varken Äta sova dö eller Vi är en annan femma.

Vi är en osedvanligt närgången och naken film som kommer att kännas ”genuint svensk” i mångas ögon. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Jag är nyfiken gul från 1967 med en naken Lena Nyman och en naken Börje Ahlstedt i huvurollerna. Här är det en naken – och modig – Gustaf Skarsgård och en naken – och modig – Anna Åström som visar varenda millimeter av sina kroppar på bioduken och jag tror precis som Maserrat att publiken kommer delas i två läger, dom som verkligen gillar filmen och dom som verkligen inte gör det. Den är inte helt enkel att ta till sig och att dialogen bitvis haltar förvånar nog ingen som är van att se svensk film men det är ett fint hantverk och utomordentligt skådespeleri. Med beröm godkänt!

Jag såg filmen med Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den-Johan. Klicka på namnen för att läsa deras tankar om filmen. Vill du se en intervju med Gustaf Skarsgård där han pratar om filmen så kan du klicka här (intervjun startar 4.46 in i programmet).

Publicerat

KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.

Publicerat

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

Publicerat

ONDSKAN

Jag undrar om någon film någonsin varit mer aktuell inom mina fyra väggar än just Ondskan just nu.

På nyheterna pratas det dagligen om dysfunktionella internatskolor, det skrivs om samma skolor i tidningen, historier från verkligheten förs fram och samtidigt har min dotter läst boken på svenskan och min son har haft den som bänkbok alldeles frivilligt. Självklart dukar vi upp söndagfrukost framför Erik Ponti med ”vänner” på Stjärnsberg, internatskolan från helvetet.

16-årige Erik lever med sin ”goda mor” och sin styvfar i ett rikt hem i Stockholm. Det är rikt på prylar men föga på ömhet och empati. Styvfars bäste vän är bältet han pryglar Erik med var gång han inte förstår honom och modern väljer var gång att vända ryggen till, att blunda och/eller spela piano under tiden detta pågår.

Misshandeln skapar ett monster i Erik, en slagskämpe som aldrig slutar slå och Erik sätter sig till slut i en omöjlig situation och blir relegerad från skolan. Mammans lösning är då Stjärnsberg, den fina internatskolan som ska ge Erik slutbetygen han så väl behöver för att kunna ta sig vidare in på gymnasiet.

För Erik blir nya skolan inget annat än same-same-but-different. På skolan råder kamratuppfostran, pennalism är kung och Erik är på tok för ifrågasättande och uppkäftig för att bara smälta in i systemet. Rumskamraten Pierre blir hans enda vän och årskurs nio en lång svart sträcka mot ljuset på andra sidan.

Som alltid när jag tittar på ”svåra” filmer med mina barn blir det en diskussion på nån timme eller två efteråt. Frågorna strilar som spön i backen och jag blir så glad över det. Varför gör inte lärarna nåt? Varför ringde Erik inte Bris? Hur kan såna här skolor få finnas? Vem köpte ut cigaretterna? Barnen ställde alla dom rätta frågorna men tänkte inte på den som stör mig allra mest: Vad är det för jävla morsa som blundar när ens barn blir slaget? Hur fan är hon funtad? När vi pratade om det hade dom ganska krassa men ändå vettiga tankar. Det var ju männen som bestämde då, mamman var beroende av honom, det var inte alls då som nu, nu har mammor egna jobb och pengar och behöver inte vara beroende på samma sätt.

Ser man det genom barnens ögon så har kvinnans roll verkligen förändrats och stärkts dom senaste årtiondena. Det är ju bra. Ser man det genom mina ögon så hade jag hellre bott i tält och bara ägt kläderna jag hade på kroppen än att genom tyst medgivande säga ja till att mitt barn får stryk.

Ondskan var det ja. Vad är det onda i filmen, vem är den onde? Intressanta frågeställningar i en välgjord film baserad på Jan Guillous självupplevda roman med samma namn. Andreas Wilson spelar Erik Ponti med trovärdig James Dean-look, i alla fall så länge han inte pratar. Han svarar liksom en millisekund för sent hela tiden så att dialogen blir precis sådär styltig som den ofta blir i svensk film. Men bortsett från det så tycker jag hela ensemblen sköter sig fint. Gustaf Skarsgård som den gänglige Otto Silverhielm är otäckt trovärdig och Henrik Lundström som Pierre Tanguy är precis sådär mysig som han var redan i Tillsammans (och sedan i Kocken).

Jag hade inte sett filmen sen premiären 2003 och mina tankar om den var i det närmaste identiska nu som då – en helt okej film men läs hellre boken.

 

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: THE WAY BACK

–Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.

Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.

The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är.  Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.

För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.

Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).

Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.

Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om: Människor helt utan betydelse, snart i en TV nära dig

För ett tag sedan skrev jag en recension av boken Människor helt utan betydelse, skriven av filmregissören Johan Kling. Jag skrev också att den skulle bli film i regi av Gustaf Skarsgård.

Nu är filmen klar och tisdagen den 12:e juli kl 21.30 visas den i SVT2.

Filmen är en del i Svenska Filminstitutets och Sveriges Televisions novellfilmsatsning och som jag ser det är detta ett perfekt sätt både för nya regissörer att komma fram i rampljuset OCH för mig och alla andra filmintresserade att få valuta för licenspengarna. Det är dessutom inte ett enda reklamavbrott så långt ögat når.

Så skriv in datumet i kalendern så hoppas vi på lite regn just den kvällen.

Min recension av boken går att läsa här, Bilder och ord-Sofia har också skrivit om den och hennes text finns här och här kan du läsa om dom andra novellfilmerna som visas på SVT i sommar.