Etikett: hajar

Publicerat

Fredagsfemman #195 : Mina favoritmonster

Det här är femte året med skräckfilmsvecka här på bloggen och det är tredje gången fredagsfemman ska handla om något som passar in i temat.

Det är även tredje året som Filmitch hänger på och gör en alldeles egen lista dagen till ära. 2014 fokuserade vi på fem superläskiga ögonblick, 2013 tipsade vi om skräckfilmsrelaterade utstyrslar till Halloweenmaskerader och 2012 handlade listan om fem filmer som nästan fått oss att grädda i byxan (och i vissa fall inte bara nästan).

I år gör vi en annan take på temat, vi listar kort och gott våra filmiska favoritmonster! Vad definitionen av ett monster är kan man dock diskutera. Håll till godo och hoppa sedan in till Filmitch OCH Sofia som dagen till ära gjort varsin lista!

 

 

5. Drakar

Okej…drakar kanske inte ses som monster i egentlig mening men visst är dom ganska skräckinjagande i alla fall? Jag tycker det i alla fall. Stora, eldsprutande, påminner om dinosaurier fast vassare på nåt vis.

.

.

.

4. Onda andar och spöken (sånt man inte ser)

Kan monster vara osynliga? Kan man vara rädd för sånt man inte ser? Klart man kan! Man kan vara betydligt MER rädd för sånt än för psykopatmördare i Armanikostym eller dreggliga jättemonster med sjutusen tentakler å prylar som står mitt framför näsan på en. Kolla bara filmer som Paranormal activity, The Others, Insidious, The Conjuring. Det man inte ser ÄR otäckt och det KAN vara monster. Det kan också bara vara vinden som blåser eller nåt annat lättförklarligt, men det är dock inte så troligt.

.

.

.

3. Japanska småflickor med långt svart hår och tomma ögon

Fy. Fucking. Fan. Vidriga är vad dom är. Pajar nattsömn och skrämmer slag på en. Hjärtat stannar och man förbannar sig själv för att filmer som The Grudge och The Ring finns i filmhyllan.

.

.

.

2. Maskförsedda män

Mordiska maskförsedda män, finns det nåt läbbigare? Jason, Michael Myers, Hannibal Lecter, Leatherface, den som gömmer sig bakom Scream-masken… Det finns så många. Och är masken vit är den allra läskigast. Undrar varför det känns så?

.

.

.

1. Undervattensodjur

Hajar, vanliga fiskar, maneter, sjöodjur, pirayor, bläckfiskar. krokodiler, ålar, andra ormar som simmar i vatten, alligatorer… Alla djur som lever under vatten och som innebär att skräcken finns i det blöta skrämmer skiten ur mig. Det är en slags hatkärlek jag känner, en fascination jag inte kan förklara. Jag har väldig respekt för vatten och jag tycker inte om slemmiga djur av någon sort, därför är mina undervattensmonster ohotade som etta på listan. Svinäckliga är dom – och pulshöjande!

.

.

 

Publicerat

SAND SHARKS

Nåt så överjävla knasigt har jag sällan skådat. Hajar som simmar och lever i sand! Haha. Fenomenalt korkat men ändå ack så charmigt på nåt vis.

Det vankas strandparty i den lilla insomnade byn White Sands, årets stora fest och det som ska väcka byn till liv igen. Att stänga av badstranden på grund av en hajattack finns inte på världskartan och att stänga av själva sandstranden på grund av en hajattack finns inte heller på världskartan – FÖR DET FINNS JU INGA HAJAR PÅ LAND, DET VET JU EN BEBIS! Men jo, sandhajar finns och dom är många och hungriga och rätt kreativa i sin jakt på ungdomar med eller utan bikini.

Det här är en film som i all sin fläpphet faktiskt funkar. Även om den inte på något plan når upp till godkänt så går det att se filmen, att skratta lite, att hålla upp skämskudden för ett gäng usla effekter och nicka lite gött åt ett par som har gjorts med en smula finess.

Sand Sharks utger sig inte för att vara det minsta mer än den är: en underhållande och helt fläng film. Jag köper det. Jag gör en liten tumme upp för försöket och hoppas vid gud att det inte kommer en uppföljare.

Filmen går att hyra som Video On Demand hos CDON. Sugen på att se trailern? Här är den.

Publicerat

Shark Night 3D

En av anledningarna till att jag tycker Hajen (Jaws) är så himla läskig är att det visas väldigt lite haj. Det mesta av det otäcka fantiseras ihop i våra egna hjärnor och därför fungerar den där plastiga hajen som glider fram på en tågskena genom vattnet huuuuur bra som helst.

Men om Hajen hade haft premiär idag hade kidsen somnat som ett gäng narkoleptiker i biofåtöljerna, så är det. Dagens ”moderna” människa behöver fullt-ös-medvetslös från start till mål annars tappas intresset och speciellt tydligt är det i denna typ av skräckfilmer som oftast är mer effekter än ren skräck.

När den före detta stuntmannen David R. Ellis ställer sig bakom regissörsklappan igen (senast med Final Destination 3D och innan dess med Snakes on a plane) känns det som att han varit på lyckad prao i en niondeklass. Han fattar precis hur det funkar, han har hittat tempot, stämningen och han tjongar på med ett smörgåsbord av hajar redan under förtexterna. Såklart. Kidsen kan ju inte vänta. Allt nu är en devis som tagit sin in även i filmkonsten och visst är det härligt på sätt och vis, det är det, jag är inte enbart neggo till det samtidigt som jag ibland kan sucka och känna att va fan, måste det vara så jävla bråttom med allt, måste det gå så fort, vara så ballt, så hajpat  (häpp!) hela tiden?

Nu är kanske inte Shark Night en film som är gjord för att främja dom djupa och analyserande tankarna direkt och jag tänker heller inte göra om den till något liknande. Shark Night är helt enkelt en skräckfilm som har alla ingredisenser som filmbolaget tror krävs och behövs för att få ungdomar att betala en överdrivet dyr biobiljett, därav 3D. Det är bikinibrudar, blod och klafs och hajar en masse .

Visst sitter jag och hummar och visst sitter jag och suckar men det jag också gör är ler. Jag gillar ju sånt här. Todiloo liksom.