Jag brukar lura mina barn på julafton med att slå in en väldigt liten pryl i en extremt stor kartong. Nu när det gått en sisådär 15 jular sen jag gjorde det första gången har dom lärt sig grejen och blir sällan besviken på sin ”roliga” mamma men jag kan förstå att det möjligtvis upplevdes som ett antiklimax dom första åren när leksaker var på tapeten. Nu kan man ju kompensera storleken på kartongen med ett lite fräsigare mini-innehåll och dom skulle nog aldrig få för sig att gnälla.
För att beskriva The Meg i julklappstermer skulle jag säga att det är som ett par handvirkade lila ullstrumpor i storlek 22 som en 17-årig kille som just sprängt sina 46:or får – och detta i det mest välinslagna paket han någonsin sett. Det Perfekta Pappret. Dyrt snöre. Ett påkostat kort. För ingen kan säga att teamet bakom det grafiska gällande The Meg är annat än proffs. Likaså gänget som klippte ihop och paketerade trailern. Alla posters är underbara, sådär på-gränsen-läskiga som gör att hajfilmsälskare som jag blir lite pirriga i magen och småblöta i byxan. När det gäller förväntningar så fanns det liksom ingenting som tydde på annat än succé för The Meg och absolut, visst är det en hit rent inkomstmässigt men ser man till kvalitén blir man smått förbannad, i alla fall om denne ”man” är jag.
Jag har sett många många hajfilmer som lätt kan placeras i B, C, ja varför inte D-facket. Det är inte ofta jag blivit besviken då ingen av dessa filmer utger sig för att vara större, ballare och läbbigare än slutresultatet visar. The Meg däremot, den säljs in som en A-film men når knappt upp till ett B skulle jag säga. Knappt. Den har ett manus som är nåt så urbota jävla dumt att jag tuggar knogar i biosalongen.
Grundpremissen är inte dum. Ett gäng forskare har kommit på att botten i Marianergraven, världens djupaste plats, kanske inte är en botten utan ett ”lock” mot det som finns under. Forskarna håller till på en station uppbyggd i Stilla Havet, finansierad av en excentrisk rikis (Rainn Wilson) och dykningar i liten specialbyggd farkost skall göras för att se om denna uträkning stämmer, om dom ska hitta något som ingen annan människa funnit före dom. Vän av fler hjärnceller än en fattar att det är därnere The Meg, megalodon-jättefisken, håller till. Det antas ha levt för 25 till 1,5 miljoner år sedan men är alltså inte utdöd, nejdå, inte alls. Man kan väl säga att DÄR och DÅ slutar allt av värde skrivas in i manus.
Den här filmen är alltså så DUM att dom skriver in tre personer, tre intelligenta, tekniskt kunniga personer som ska få plats i den pyttelilla ubåtsfarkosten. En blond kvinna (givetvis filmens machoman Jonas Taylors – aka Jason Statham – exfru), en asiatisk man och en tjock amerikan med glasögon. Visst är det härligt med en varierad cast men det är ungefär lika troligt att den storvuxne mannen The Wall (Ólafur Darri Ólafsson) hade funnits med på den där expeditionen som att man skulle skicka Edward Blom i en spaceshuttle till Mars.
Överlag är det ingen karaktär i filmen som känns det minsta trovärdig, annat än just Jonas (Jason Statham). Han trycker till med allt han har gällande alfahanneaura och charm och det ska filmen vara jävligt glad för. Utan Statham hade The Meg nämligen varit nere i C-D-gyttjan och harvat. Det är nästan så jag tror på den styltiga kärlekshistorien mellan honom och Suyin (Li Bingbing) och i sann #metoo-anda är det ingen onödigt tafsande här, det bjuds endast på lite naken-hud-fluktande, givetvis genuskorrekt då det är HON som smygtittar och HAN som endast är iklädd handduk.
Det är helt enkelt så JÄVLA många fel med den här filmen och jag undrar om inte alla kan härröras till åldersgränsproblemet. Filmen är PG-13, dvs 11-årsgräns i Sverige, och det säger sig självt att det blir problematiskt. 7-åringar får alltså lagligt se filmen, en film som genrebestäms som ”action, skräck, sci-fi” på SF:s hemsida. Det som är otäckt för en 7-åring kan omöjligt vara otäckt för en vuxen. Nej, precis, så är det. Så The Meg är en film som (tror jag) är FÖR läbbig för dom minsta, för fånig för unga tonåringar och alldeles för barnslig för oss vuxna.
Om man tjongar på med en best som The Meg så vill man se blod, klafs, kroppsdelar och annat otyg, man vill inte se vuxna människor som i perfekt formation simmar med badringar, eller djuphavsforskare i klunga på en båt där en vräker ur sig ”en människa i vattnet spelar ingen roll, det är ofarligt”. Dom gör så osmarta val att jag tuggar fradga. Vissa scener är rent farsartade och får mig att tänka på sydkoreansk film – vilket med facit i hand faktiskt – kanske – är en korrekt iakttagelse OCH en smart baktanke från filmmakarnas sida. Att denna film (precis som Skyscraper) tveklöst är gjord med den asiatiska marknaden i åtanke (plus resten av västvärlden förstås) förstår alla och valet av skådespelare samt inspelningsplatser gör att ingen kan missa att det är en samproduktion mellan USA och Kina.
Effekterna är det inget fel på, Statham är stabil som alltid och Sophia Cai (som Meiying) är filmens kanske största behållning. En mini-flicka gör alltså större intryck än en megalodonmonster. Då kan det inte bli godkänt, det kan bara inte bli det.
Idag skriver även mina filmbloggarkollegor Sofia, Johan och Steffo om den här filmen. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna. Och kan du inte få nog, lyssna på avsnitt 153 av Snacka om film!
