Etikett: Halle Berry

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST

Eftersom min sneaky-deaky-plan att se X-men: Days of future past på en IMAX-biograf gick i stöpet var det bara att knalla iväg till en helt vanlig salong och se glad ut ändå.

Jag gick på en skönt gles tidig-eftermiddagsvisning (ett par medelålders män som inte kunde sluta facebooka var dom enda irritationsmomenten), jag valde en mysig och alldeles otippad plats i salongen (för att vara jag), mitt enda sällskap var en latte och en (visserligen stenhård men ändå efter lite våld ätbar) kanelbulle och jag hade vettiga förväntningar på filmen. Det fanns ingenting att klaga på gällande sammanhanget, inte ens det faktum att biobesöket var spontant och att jag därmed inte hade mina värsting-3D-glajjor med mig (och inte hade preppat ögonen med linser) var ett problem. Textningen var icke-hoppig, filmen var inte suddig och jag fick ingen huvudvärk. Top notch alltså. Ja, det skulle man ju lätt kunna tro…

Jag tyckte väldigt mycket om förra X-men-filmen, First Class. Jag gillade att man fick in James McAvoy och Michael Fassbender i historien och att blanda in verkliga händelser i Marvel-världen kändes fräscht. I den här filmen time-hoppas det mellan den gamle professor X (Patrick Stewart) och den unge Erik (McAvoy) och den gamle Magneto (Ian McKellen) och den unge Erik (Fassbender) och i båda tidsperioderna ser vi Wolverine (Hugh Jackman) som är sig själv hela tiden, bara med liiite coolare kläder när han befinner sig i 1973.

Under hela filmen hade jag Sandmannen på ena axeln som med stor spade skyfflade in sömngrus i mina ögon. SOM han ville att jag skulle sova. Jag slet som ett djur för att inte ge efter, försökte gripa tag i filmiska halmstrån som gav mig liiite pepp att orka stå emot men filmen var ingen bra polare direkt, jag fick noll hjälp den vägen.

Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP.

På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså.

På minussidan hamnar typ allting annat. Jag gillar inte Jennifer Lawrence som Raven/Mystique. I förra filmen tyckte jag hon funkade, kanske för att hon inte var med så mycket. Här har hon många – lååånga – scener och jag retade upp mig på henne, jag tror inte på henne. Halle Berry bjussar på lite överspel dom få gånger Storm är i bild och Ellen Page spelar Kitty Pryde, nån form av medium, hon som sköter tidsförflyttningen och nä, jag gillar inte Ellen heller här. Nicholas Hoult som Hank/The Beast (Jennifer Lawrence pojkvän i verkliga livet) är inte heller nån jag gör vågen för. Faaan vad gnällig jag känner mig nu men vad ska jag gööööööra då? Låtsas tycka nåt annat?

Nej, jag låtsas ingenting, jag gillade helt enkelt inte den här filmen så värst mycket. Jag gillade inte heller det svintråkiga (dåligt 3D-animerade) klippet som det bjussades på efter de sjutton minuter och hundrafemtiotusen namn långa eftertexterna. Men Wolverine var fin, latten var god och ikväll ska jag se en annan film på IMAX. Ibland får man helt enkelt byta till plan B och det är inte alltid det blir till det sämre.

Jojjenito, Har du inte sett den-Johan, Henke, Sofia, Cecilia, Joel och Filmitch har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till deras tankar, funderingar och eventuella kanelbullar.

Publicerat

Veckans Cruz: GOTHIKA

En bra spelad biroll kan ibland göra ett mer minnesvärt intryck en en medioker spelad huvudroll. Penelope Cruz insats som Chloe i Gothika är ett sådant exempel.

Jag minns Gothika som om det vore igår jag såg den första gången. Den var hyrd på videoaffären och jag skulle se den med en kompis. Vi tyckte båda den var bra, spännande, kanske till och med väldigt spännande men med tjugo minuter kvar av filmen ville den inte mer. Den la helt enkelt av.

Det här var 2004, långt före nedladdningspiraternas tid men på nåt sätt lyckades kompisen hitta slutet, hackigt och med svagt ljud och vi kunde se klart filmen. Jag har inte sett filmen sen dess men under dessa tio år har Penelope Cruz till och från hemsökt mig. Filmens början, den första scenen, när hon med lugg, ganska otvättat hår, sjaviga läppar och en till synes inkurant blick tittar in i kameran och berättar att hon har djävulen i sig, att den fyller upp henne inifrån. Hua. Jag får kalla kårar på insidan av underarmarna! Hon är otroligt intensiv.

När jag ser om filmen undrar jag vad det var jag tyckte var SÅ spännande sist. Jag mindes inte upplösningen alls men jag mindes många scener för övrigt och av den där suggestiva stämningen jag gillade så mycket känner jag inte mycket nu.

Jag tycker helt enkelt att filmens manusförfattare Sebastian Gutierrez (som även ligger bakom storfilmer som Women in trouble, Girl walks into the bar, Hotel Noir och min favvis Snakes on a plane) har sjabblat bort andra halvan av filmen. Det var ju öppet mål, det hade kunnat bli ett slut med en härlig twist a la Basic Instinct eller nåt riktigt skitläskigt men istället känns det som att filmen är just två delar där första halvan är toppen och andra halvan inte är det.

Penelope Cruz är däremot fortfarande förstklassig.

Publicerat

THE CALL

Att vara telefonist på en larmcentral är ett yrke väldigt få SYO-konsulenter informerar om. Efter att ha sett The Call kanske det kan bli lite ändring på det. Visserligen förstår vi som tittar att det är ett psykiskt påfrestande jobb men det känns också…mysigt…på nåt sätt. Familjär stämning, snyggt kontor, sköna människor, ett spännande och viktigt jobb. Sånt som lockar folk till arbetsplatser. Hur det ser ut i verkligheten vet jag såklart inte, jag förstår bara att dom måste ha ett jäkligt pressat schema.

Jordan Turner (Halle Berry) är duktig på sitt jobb men när en flicka blir dödad av en inbrottstjuv när Jordan har henne på tråden ser hon det som ett personligt misslyckande och får svårt att sköta sitt jobb. Hon drömmer mardrömmar, ser syner och vill inte svara i telefon. Hon blir omplacerad så hon kommer bort från ”golvet” och får istället utbilda nya larmtelefonister men när en rookie får in ett samtal från en kidnappad och mycket uppriven flicka får Jordan ta över.

Halle Berrys frisyr vittnar om att historien inte utspelar sig i nutid och till en början inser jag att det bara en känsla, jag har inget faktiskt att ”gå på”. Men sen kommer scenen med en man i en bil som lyssnar på Puttin´on a ritz med Taco och jag vet att jag var tio år när jag lyssnade sönder den skivan så förslagsvis ska filmen kännas som 1982-ish, eller nåt. Men sen pratas det om en favoritfilm och att det är Bridesmaids och då är jag borta igen men det kanske är skit samma egentligen. En petitess i sammanhanget. Dock kan petitesser vara avgörande för om en film upplevs helgjuten eller slarvigt genomförd och The Call är lite både och tycker jag.

Stora delar av filmen är väldigt spännande, snyggt iscensatt med musik och kameravinklar och Abigail Breslin är jättebra som den kidnappade flickan. Sen finns det svagare moment som man antingen köper eller retar sig på. Jag köper dom. Jag gillar filmen. Jag bet på naglarna och jag retade mig inte ett dugg på Halle Berry. Halleluja.

Vill du veta mer om The Call? I somras pratade filmpodden Har du inte sett den om filmen. Lyssna vettja. Det är kul.

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 41

5. Fredagsmysbulimi med kattkvinnan

Det är lätt att det blir lite för mycket gott i magen på fredagkvällarna. God mat bråkar med fint vin eller fulöl som i sin tur tjafsar med godsaker som glassbomber, chipspåsar och nötter som man inbillar sig är nyttigt fast det är typ tre nötter som är det och inte en hel jävla påse. Men ikväll finns det lite hjälp att få framför TV:n. Catwoman visas på TV6 kl 23.00. Precis i den tiden då man antingen somnar i soffan eller börjar må illa. Hjälp till självhjälp kallas det. En sån sjukt dålig film kommer garanterat att ge dig hulkningar. Ta vara på dom.

 

4. Johan Falk-filmerna

Sex nya filmer i Johan Falk-serien är på g. Några har redan kommit ut och självklart har jag sett dom. Jag gillar ju Johan Falk. Jag tycker det är välgjorda och trovärdiga filmer som även i sina sämsta stunder är bättre än vilken Wallanderfilmatisering som helst. Orkar inte ens dra Beck-parallellen. Det blir som att sparka in öppna dörrar.


3. Tävla med födelsedagsbarnet!

Tidigare i veckan fyllde den här lilla bloggen hela tre år och drog igång en tävling. Vill du ha chans att vinna tre av mina superfavoritfilmer? Klicka här så kommer du till tävlingen.

 

 

 

2. Inte alls fel med Wrong.

Imorgon är det äntligen dags, imorgon ska jag få se Wrong. Filmaffischen med den uppånedvända SAAB:en. Filmen gjord av han som gjorde knasbollefilmen Rubber, den som handlade om ett bildäck som blir seriemördare. Det här är filmen jag ser/såg fram emot mest på hela Stockholms filmfestival. Även om jag blir besviken så är jag glad att jag får se den på stor duk.

 

1. Biomaratonmys

I onsdags var det dags för mitt filmfestivalmaraton, tre filmer på raken på en och samma biograf. Så otroligt mysigt! Det ultimata är att det är en längre paus mellan film två och tre så man hinner äta middag men det gick ju fint ändå. Att beta av filmer som om det vore en arbetsdag är höjden av lyx. Fan vad kul det är OCH mysigt! Tack Henke för sällskapet! I eftermiddag kommer recensioner av dom tre filmerna vi såg.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: CATWOMAN

Det finns dom som förvaltar en räkmacka på genomtänkta och smarta sätt. Halle Berry är inte en av dom.

Efter sin Oscarsvinst med filmen Monster´s Ball (som kom 2001) drog hon en högvinst som Bondbrud mot Pierce Brosnan i CGI-katastrofen Die another day (hallå, surfscenen!) och bortsett från lite X-men-agerande ur den högre skolan är Catwoman hennes yrkesmässiga peak sedan dess. Något att vara stolt över? Skulle inte tro det.

Halle Berry är som jag ser det den kvinnliga skådespelarmotsatsen till artisten Robbie Williams. Alla kvinnor vill ha Robbie, alla män vill vara Robbie och om det kniper vill männen ha honom också, dingalingen till trots. Vad gäller Halle Berry så finns det ingen kvinna som inte skulle byta ut sin kropp mot hennes i en handvändning, ingen man som inte slickar sig om munnen när hon kommer upp ur havet iklädd vit bikini och ingen kvinna som skulle säga nej tack om Halle kom fram och åmande bjöd på en svettig bortamatch.

Hjälper detta det allra minsta när jag tittar på Catwoman? Hjälper det att hon är urläcker i latex när filmen i sig är så infernaliskt fånig? Kan jag bortse från kostymen, från manus, från sunkig filmning, från dåliga skådespelarinsatser över lag? Nej, nej och nej. Jag kan inte det.

Halle Berry spelar alltså Patience Phillips, kvinnan som blir antastad av en bonnkatt, förvandlas till Catwoman och sen ska rädda sin lilla del av världen (alltså inte samma Catwoman som Anne Hathaway spelar i The Dark Knight Rises, där heter hon Selina Kyle). Filmen är regisserad av mannen med artistnamnet Pitof, en snubbe som innan Catwoman endast gjort Vidocq (med Gérard Dépardieu) och efter Catwoman ingenting, inte en enda långfilm. Jag förstår varför.

Halle Berry kan på många sätt jämföras med Ben Affleck och detta inte bara för att dom båda lyckats göra rätt tuffa seriehjältar till avskrädeshögar på film. Jag tycker sällan Halle Berry är bra alls. Hon är vacker som en dag men skådespeleri vete tusan om hon behärskar. Nu säger jag inte att jag tycker Ben Affleck är vacker eller ens snygg för det tycker jag inte men precis som att snyggingar med utstrålning kan mima till förinspelade Nana Hedin-refränger så kan människor få skådisjobb på grund av utseende allena. Det håller en gång, kanske två men det håller inte en livslång karriär. Halle Berry borde definitivt stanna upp och tänka efter, kanske byta bana, göra nåt annat. Sälja muffins eller nåt. Vad som helst.

Publicerat

Fredagsfemman # 13

5. Yorgos Lanthimos

Idag har den grekiska regissören Yorgos Lanthimos nya film Alper premiär. Efter Dogtooth-spektaklet och all skit jag fick efter min sågning av denna är jag kanske inte superpepp på Alper men samtidigt vet jag att jag kommer att se den så småningom och att mina förväntningar är inställda på ännu mer pretentiös dynga, vilket är bra. Såna lågt ställda förväntningar gör att jag sällan känner mig besviken efteråt. Men vad jag än tycker om Lanthimos så har han satt grekisk film på kartan och för det ska han ha en applåd eller två – och en plats på min lista!

 

4. Scarlett Johansson

Jag erkänner villigt att jag inte alltid haft så värst höga tankar om Scarlett Johansson from time to time men jag är inte sämre än att jag kan erkänna mina fel. I The Avengers visar hon upp en tuffissida som jag gillar till max, noll procent våp, hundra procent action och visst är hon snygg men det slås inte på stora trumman enbart på grund av det. Jämför Scarletts Black Widow med Halle Berrys Catwoman och du kommer slå dig på benen och skratta dig hes.

 

 

3. Channing Tatum

Han syns på bio i både Älska mig igen och 21 Jump Street, jag har precis sett honom i Haywire (recension kommer så småningom) och senare i år syns han i nya G.I Joe-filmen samt som strippa i Magic Mike. Det är mycket Channing Tatum nu och det gör mig iiiiingenting.

 

 

2. Hockey-VM

Det var många år sedan jag såg fram emot Hockey-VM lika mycket som jag gör nu och idag kör hela faderuttan igång! Kanske kommer det resultera i lite mindre filmtittande framöver, kanske bara i aningens mindre sömn men det jag vet är att Tre kronor vann VM 1991 samma dag som Carola vann Eurovision Song Contest med Fångad av en stormvind och jag skulle ha hoppat fallskärm om inte vädrets makter sagt nej och att jag firade vinsterna och mitt inställda hopp med att köpa en sjukt ful brun och svindyr mockajacka för fallskärmspengarna. Tre Kronor på pappret är sjukt bra i år, Loreen likaså, det kan alltså sluta var som helst det här. Det kanske blir en skinnväst i år?

 

 

1. Ballesäsongen har börjat!

Jag har en minimal balkong men jag gillar den nästan mest av allt. Det bästa med den är att jag från maj till september i princip flyttar ut på den. Två kvadratmeter är allt jag behöver för att läsa, vila, äta middag, umgås, spela yatzy, dricka grogg, odla växter som alltid dör (antingen av överbevattning via regn eller underbevattning via glömska) och speciellt eftersom den är piffad med eluttag, TV-hörna och infravärme så behöver jag aldrig vara inomhus för att blogga, se på film eller kolla sportsändningar på TV. Ballesäsongen har börjat och det är långt till hösten. En solklar etta på listan! Wihiii!

 

Publicerat

Things we lost in the fire

Precis som Elling fick mig att vilja se Mozart and the whale så fick Hämnden mig att bli nyfiken på Things we lost in the fire. Susanne Bier goes Hollywood, klarar hon det bättre än Petter Næss måntro? Förutsättningarna är inte direkt superlätta.  Hon ska alltså  försöka få Halle Berry att agera naturligt i ett medmänskligt drama. Jag säger LYCKA TILL med den ironiska rösten och trycker på play.

Vackra Audrey (Berry) är gift med snällisen Brian (David Duchovny). Han är en man rik på både pengar och känslor och är otroligt lojal och snäll mot sina närmaste. Den äldsta vännen han har heter Jerry Sunborne (vilket är ett otroligt opassande namn på någon som Benicio Del Toro ska spela) och livet har inte varit honom nådig. Han jobbade som advokat men snortade kokain ett par gånger får mycket och hamnade snabbt i det tunga drogträsket. Men Brian fanns där för honom, han fanns kvar och om Brian är begåvad med en stor samling nära vänner så har Jerry en och ja, precis, det är Brian.

På väg mot glasskiosken bevittnar Brian en misshandel, en man slår sin fru blodig och han kan inte blunda utan går emellan. Tragiskt nog blir det hans död. Mannen skjuter honom och familjens liv blir sig aldrig mer likt.

Både Elling och Hämnden är fullpoängarfilmer för mig både skådespelarmässigt och dramaturgiskt.  Things we lost in the fire har väldigt långt upp till Hämndens nivå även om den är långt ifrån genomdålig. Benicio Del Toro är som alltid bra och här är han mer än lovligt lik Torsten Flink i både rörelsemönster och tal. Att han och Halle Berry inte direkt ”klickar” är kanske inte någons fel, snarare känns castingen lite konstig. Det är inget större fel på Berrys agerande, hon visar hela sitt känsloregister och ser faktiskt ärlig ut både när hon sörjer sin man och i scenerna när han fortfarande lever.

Det är som sagt scenerna med Del Toro och Berry tillsammans som får mig att känna lukten av malpåse och gammal jord i näsan. Jag vet inte vem av dom som skulle ha bytts ut för att filmen skulle gå lite mer som på räls, kanske båda?

Alexis Llewellyn och Micah Berry (nej, han är inte släkt med Halle) är jättebra som barnen Harper och Dory, John Carroll Lynch är den svenniga birollens beiga mästare även här och Alison Lohman spelar den före detta knarkaren Kelly med trovärdighet. Det finns inte så många självklara ”fel” att trycka på, att jag inte blir det minsta berörd kan jag inte skylla någon annan på. Likväl är det sant.

 

Här finns filmen.

Publicerat

JUNGLE FEVER

Jaaaaa, Jungle fever känns lite mossig, så är det. Men även om bäst-före-datumet på själva filmen kanske gått ut är det en underhållande film som tar upp ett tema som aldrig verkar bli omodernt: rasöverskridande förhållanden.

Flipper (Wesley Snipes) är en svart, gift snubbe som är otrogen med nya arbetskamraten, italienskan Angie (Annabella Sciorra). Flippers fru hystar ut honom och han inleder en ”riktig relation” med Angie, vilket inte ses med blida ögon från varken hennes eller hans omgivning. Det är DÄR det intressanta kommer in. Det är nämligen rasism åt alla håll och kanter.

Det är ett skönt gäng skådisar som tillsammans gör den här filmen till ett sevärt litet spektakel. Spike Lee har inte bara regisserat, han spelar även Flippers kompis Cyrus. Samuel L Jackson är alltid bra, John Turturro funkar, Halle Berry gör sin skådespelardebut och Stevie Wonder sjunger i bakgrunden.

Bra hantverk av alla inblandade.