Etikett: hämnd

Publicerat

I SAW THE DEVIL

Jag gillar det här med att öppna en liten dörr och komma in i ett rum jag inte visste fanns.

För ett tag sedan såg jag den nya actionfilmen med Arnold Schwarzenegger, The last stand.  Filmen var regisserad av Kim Jee-woon, en sydkoreansk man som gjort bland annat A bittersweet life. När jag läste på lite om honom dök en titel upp som lät intressant, I saw the devil och av en slump ”sprang” jag på den på Lovefilms streamingstjänst. Sagt och gjort, en solig dag tog jag med mig datorn ut på balkongen, satte hörlurarna där dom hör hemma och begav mig in i sydkoreansk kolsvart hämndfilm när den är som allra allra bäst.

Fyra minuter in i filmen måste jag byta byxor. Jag blev så jävla rädd, jag hoppade en halvmeter av skräckfilmsljuden rätt in i öronen och trodde på riktigt att jag hade kissat ner mig. Jag såg sen att det var mitt fulla vattenglas som hade flugit upp i luften, jag måste ha fått en riktig hailarryckning på högerarmen och hjärtat slog som på en liten kanin. Det gjorde det flera gånger under filmens gång kan jag säga. Det här är ett spännande as till film, det är våldsamt på gränsen till vad som är vettigt, det är närgångna grafiska och väldigt snyggt gjorda sadistscener och det testosteronhämnas åt alla håll och kanter precis som det ofta gör på film när någons gravida fru blir brutalt mördad.

Kim Soo-hyeon (Byung-hun Lee) vet hur det känns att leva med smärtan och saknaden efter en älskad fru och sorgen efter det barn som aldrig blev. Han ger sig fan på att leta upp den som mördat frun och jakten på seriemördaren Kyung-chul (Min-sik Choi) blir både lång och jävligt blodig.

Min-sik Choi är banne mig ett unikum. Vilken skådespelare! Jag som trodde att jag sett hela hans mimik-repertoar redan i Oldboy misstog mig rejält. Han är vidrig den där karln och jag tvivlar inte på att han ÄR psykopat på riktigt i den här filmen. Självklart hjälper det till att jag inte känner till nåt om hans privatliv, jag har inte sett hemma-hos-bilder från hans hus i Seoul (eller vad han nu bor), jag vet inte vad hans barn heter. Jag vet bara att han är bland det mest uttrycksfulla som kan visas på film oavsett vem han spelar.

I saw the devil är ingen film för kräsmagade, ingen film för blodfobiker, ingen film för folk som redan innan tvivlar på människans godhet. Det här är tufft att se, jobbigt, vidrigt, hemskt men det är samtidigt väldigt väldigt bra. På gränsen till lysande faktiskt.

Publicerat

BAISE-MOI

Kvinnor som hämnas på män på mäns vis finns det ganska många exempel på i filmvärlden. Det går att göra det på det tänkvärda hollywoodsättet som i Thelma & Louise, det går att göra det a la skräckfilm som i I spit on your grave och det går att göra på det grafiskt våldsamma porrfilmssättet a la Baise-moi för att visa på tre väldigt olika varianter på samma tema.

Själva kärnan i denna typ av film är kvinnor som blir utsatta för dåliga mäns allra sämsta sidor, för fysiska, psykiska och sexuella övergrepp och att all skit till slut står dom upp i halsen, dom får nog och utkräver hämnd.

I Baise-moi är det Manu (RaffaëLa Anderson) och Nadine (Karen Bach) som fått så jävla nog på män som grupp, på deras aggressiva humör och att dom vägrar sluta använda sina erigerade penisar som vapen. Jag skriver dom för här handlar det verkligen inte om en eller två specifika män som gjort dom illa, här handlar det om män i flock. Alla män i filmen är grisar och då menar jag verkligen a l l a. När dom väl drar igång sin sexuellt våldsamma hämndbärsärkargång så går ingen säker.

”Arthouse porn movie shocks even the French”, det är ett citat om filmen från en engelsk journalist och det är dagens sanning. Den här filmen chockade Frankrike rätt hårt när den kom och även övriga delar av världen ska tilläggas. Med riktiga porrskådisar i många av rollerna, autentiska sexscener, närbilder som hade platsat i vilken dyngrulle som helst är Baise-moi ingen enkel film att se med objektiva ögon. Det är lätt att vifta bort den som hyperprovocerande trams eller smutsig konstporr men jag ser den inte så. Jag tror jag förstår vad Virginie Despentes vill påvisa med sitt manus och tillsammans med Coralie Trinh Thi har dom regisserat något som skulle kunna vara en feministisk maktfantasi. Kan dom kan vi, liksom.

Baise-moi är ingen vacker film. Det är en film som luktar runkbulle, blodplättar och återanvända kondomer. Jag fattar från sekund ett att det här är ingen film som bjussar på lullilull och lyckliga slut, det här är rullskridskor rätt ner i rännstenen och sen fortsätter det käpprätt åt helvete. Jag vet inte om det här är en film gjord som tändvätska för redan manshatande kvinnor eller om det är en film som ska locka män att titta och sen kanske få sig en tankeställare. Kanske är det både och? Som sagt, jag vet inte.

Jag personligen brukar gå igång på alla cylindrar åt orättvisor och kvinnor i underläge men här gör jag inte det och jag tror det beror på att tjejerna inte beter sig som uppenbara offer. Jag kan lugna ner mig, jag vet att dom klarar sig, att dom har en grundstyrka och en jävlar-anamma som man inte alltid ser kvinnor ha. Detta anti-offer-tänk gör att kvinnorna känns ganska trovärdiga om än inte speciellt vanliga. Filmens sista minutrar är riktigt bra, alltså RIKTIGT BRA och det är dom scenerna som sitter kvar i min skalle såhär några dagar efteråt. Däremot är det ingen film jag kommer se igen, av många anledningar.

Publicerat

TRUST

Trust. Förtroende. Tillit. Ett viktigt litet ord oavsett om man är fjorton, tjugofem, trettioåtta, femtionånting eller gammal som gatan.

Den där naiva tilliten man kunde känna till andra människor när man var liten, tilliten som sedan naggas i kanten när livet kör igång och man lär sig att alla människor inte är så goda. När man blir äldre upplever i alla fall jag  tillit som en lyxvara. Det är ingenting jag tar för givet men det är en desto härligare känsla när den är närvarande.

Allie (Liana Liberato) är fjorton år och har precis tassat in i vuxenvärldens jaktmarker. Hon är rädd att inte passa in, osäker på sitt utseende och nyfiken på killar och sex och hon har fått kontakt med en jämnårig kille som heter Charlie på en tonårschatt. Dom kommer varandra mycket nära och när Allie skickar sin första bild till honom bjussar han på sin första lögn: han är inte femton år, han är tjugo.

Men lögnerna fortsätter. Charlie är inte tjugo, inte tjugofem heller, han är närmare fyrtio och en sofistikerad pedofil och trots att han våldtar Allie på deras första dejt så håller hon honom bakom ryggen för han sa ju att han älskade henne, han sa ju att hon var söt.

Att vara förälder i det läget är ingen enkel match. Pappa Will (Clive Owen) vill inte riktigt inse att hans lilla dotter inte är så liten längre och mamma Lynn (Catherine Keener) har så fullt sjå att hantera familjens känslor att hon glömmer bort sina egna.

Första halvan av filmen känns lite som internetdejting-skrämselpropaganda från Utbildningsradion men ju längre filmen går hittar den sin egen stil och den visar på ett bra sätt att verkligheten inte är så enkel och att alla människor har sidor som är rätt otvättade och fula. Det är inte tal om moralpredikning och det är skönt. Jag tillåts tänka själv.

Har man som David Schwimmer spelat Ross Geller i Vänner i en massa år så är det kanske inte helt lätt att byta yrkesinriktning. Han har skådespelat i en del filmer efter Vänner-tiden – och då främst komedier – och resultatet har väl inte varit jättekul direkt. Trust är hans första riktigt intressanta film som regissör och vem kunde väl ana att han hade en sån begåvning i bakfickan? Trust är nämligen en bra film och är det någonting Schwimmer har lyckats med så är det att ta fram skådespelarnas naturlighet. Hela den traumatiserade familjen har en trovärdighet på hundra procent, till och med Clive Owen fungerar.

Att följa David Schwimmers resa som regissör ska bli spännande, liksom att se vad det blir av Liana Liberato. Det kan mycket väl bli något riktigt stort av dom båda.