Etikett: Hank Azaria

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.

Publicerat

GODZILLA

Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.

Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.

Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.

Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.

Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.

I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.

Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.

Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.