Etikett: Hans Moseson

Publicerat

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

Svensk söndag: S/Y GLÄDJEN

På gymnasiet var Inger Alfvén en stor författarfavorit för mig. Jag släpade runt på hennes böcker – inbundna såklart – på lektioner, bussar och fik och njöt av att läsa om vardagstragedier och livsbeslut som kändes väldigt långt bort från min tonåriga hjärna. Det var som att läsa om en annan värld. Skulle nån erbjuda mig en Inger Alfvénbok idag skulle jag nog hellre be om en Kalle Anka-pocket.

S/Y Glädjen var kanske favoritboken över dom alla då när det begav sig. Två familjer, fyra livsöden, en båt. När jag såg filmen på bio 1989 tyckte jag den var för lättvindig jämfört med boken och nu när jag ser filmen tänker jag fy fan vilket mörker, vilken tragedi, vilken sjutusan till SORG. Aldrig i helvete att jag skulle läsa om boken nu, jag skulle hellre….äta en burk majs med sked och det är bland det sista jag frivilligt någonsin skulle göra.

Annika och Klas (Lena Olin och Stellan Skarsgård) har förlorat ett barn och försöker lappa ihop förhållandet mitt i sorgen. Dom bestämmer sig för att köpa en båt och därmed få nåt annat att fundera på. Båten heter S/Y Glädjen och har förut tillhört familjen Skoog. Mamman Maja-Lena (Viveka Seldahl), pappan Herbert (Hans Mosesson) och deras två barn. Av den familjen finns bara hälften kvar. Två är döda.

Annika blir som besatt av Maja-Lena, hon läser artiklar om vad som hänt och ringer till och med på deras hus. Det blir nån slags självterapi i hennes depression kan jag tro. Klas är sådär macholassigt icke-ledsen och försöker upprätthålla sin fasad men dom bråkar mest. Det är mycket manligt och kvinnligt här, hur det ”ska” vara och hur det ”brukar” vara. Ganska intressant egentligen om nu filmen inte vore så jädra mörk så hjärnan orkade tänka i analyserande banor.

Filmen får samma betyg som den fick 1989, men av en lite annan anledning. Den är välgjord, den är känslomässigt hemsk att se och jag påminns om hur tomt det är utan en Viveka Seldahl i den svenska filmvärlden. Hon fick en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll för den här filmen, en MYCKET välförtjänt sådan.