Etikett: Hans Zimmer

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

Fredagsfemman #287

5. TV-afasi

Jag har helt glömt bort att det finns en TV. Med TV-kanaler. Där det sänds program. Med riktiga sändningstider. Jag är helt off alltså, missar till och med fotbollsmatcher och annan sport.  Skulle aldrig få för mig att – TILL EXEMPEL – sätta mig i soffan kl 20.00 och medvetet slå på Allsång på Skansen för att sitta still och titta en timme. Vad fort det har gått att bli TV-asocial, min generation är ändå uppväxt med ”riktig TV” i fler år än play-kanaler och internet. Är det NÅN av mina läsare som fortfarande kollar på ”vanlig TV”?

.

.

.

4. Hans Zimmer

Det här är Hans Zimmer. Människor som är tokgrymma på sitt jobb bör få veta det så nu säger jag det högt: HANS ZIMMER. DU ÄR EN HELT JÄVLA FANTASTISK KOMPOSITÖR. DU ÄR SÅ TOKBEGÅVAD PÅ DET DU GÖR ATT VI FILMÄLSKARE BORDE SLICKA DINA BRUNA MOCKASKOR (eller näääävafan…mocka???)….SVARTA SKINNSKOR VARTHELST DU GÅR FÖR DET DU GÖR FÖR FILMKONSTEN BÅDE NU OCH DÅ ÄR HELT FREAKIN EXTRAORDINÄRT. Jag tror jag började förstå din storhet i slutet på 80-talet med Rain Man och Twister men sen då, sen har det bara tickat på med Thelma & Louise, Eldstorm, True Romance, Andarnas hus, Rött hav, The Rock, Fredsmäklaren, Pearl Harbor, Black Hawk Down, The Ring, Madagaskar, Christopher Nolans Batman-filmer, Da Vinci-koden, Kung Fu Panda, Inception, 12 years a slave, Interstellar, Chappie, Man of steel, Freeheld, Batman V Superman, Dolda tillgångar och Dunkirk – för att ta NÅGRA exempel. Du har komponerat musik till 180 filmer (!!!) och förhoppningsvis har du många många kvar. Och EN Oscar på alla år. EN jävla liten Oscar. För Lejonkungen. Typiskt va, alla tror ju att det var Sir Elton som skrev rubbet där. #adlahans

.

.

.

3. Hyr Måste gitt!

Denna lilla pärla till film finns att hyra på Triart. SÅ värd 39 spänn! Den är värd 39 spänn trots att jag betalade två biljetter till fullpris på bio. Ja precis, SÅ värd är den.

.

.

.

.

2. Rick and Morty

Det är sjukt, det är twistat, det är samhällskritiskt, det är animerad icke-pk-vuxenhumor när den är som allra bäst OCH det är superroligt! Två säsonger finns på Netflix och det är bara att börja mumsa nu, avsnitten är alldeles lagom långa för sällskap under en fikapaus.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Så är det dags för en filmspanarträff mitt i sommaren! Vilken film vi ska se? Luc Bessons nya Valerian and the city of a thousand planets såklart. En ”riktig biofilm”. På onsdag kan du läsa våra recensioner. Vi ses imorgon filmspaners!

.

.

.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA ORIGINALMUSIK

The Grand Budapest Hotel – Alexandre Desplat
Alexandre Desplat har varit Oscarsnominerad åtta gånger i denna kategori, varav två gånger i år. Han har hittills aldrig vunnit men i år har han alltså 40% chans att ta hem vinsten. Bättre odds än så kan han knappast få.
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
The Imitation Game – Alexandre Desplat
Som sagt, det borde vara en lågoddsare att Desplat kniper en Oscar i år men man kan aldrig vara säker. Han har varit nominerad för originalmusiken i The Queen, The Fantastic Mr Fox, Benjamin Button, The King´s speech, Argo och Philomena men som sagt aldrig vunnit.
Här finns musiken.
.
,
,
.
.
Interstellar – Hans Zimmer
Rain Man, Lejonkungen, The Preacher´s Wife, Livet från den ljusa sidan, Den tunna röda linjen, Prinsen av Egypten, Gladiator, Sherlock Holmes, Inception och Interstellar. Hans Zimmer har varit nominerad nio gånger i denna kategori och vunnit en (Lejonkungen).  Enligt IMDb står han som kompositör till filmmusiken i 167 filmer vilket är så imponerande att man baxnar och i år tycker jag att han överglänst till och med sig själv.
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
Mr. Turner – Gary Yershon
Mr Turner är den tredje filmen av Mike Leigh där Gary Yershon komponerat musiken. Happy-Go-Lucky och Medan åren går är dom andra två. Det är första gången han är Oscarsnominerad.
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
The Theory of Everything – Jóhann Jóhannsson
Det här är Jóhann Jóhannssons första oscarsnominering men jag kan lova att det inte blir den sista. Han gjorde musiken till Denis Villeneuves film Prisoners och kommer göra det till hans nya film Sicario men efter The Theory of Everything kommer han få börja käka Losec, det kommer bli mycket jobb för den här islänningen för han är banne mig magisk. Att lyssna på detta soundtrack i hörlurar är som att springa på en sommaräng i perfekt värme och luftfuktighet utan rädsla för ormar och småkryp. Kanske med en ljus klänning som inte blir smutsig (ser Laura Ingalls framför mig nu i introt till Lilla huset på prärien. DET var inte meningen).
Här finns musiken.
.
.
.
.
.
Den här kategorin är ingen lek i år. Det är nästan skrattretande så stark den är, jag kan inte minnas att jag någonsin känt så för denna kategori förut. Fyra av soundtracken har gått väldigt varma hos mig och anledningen till att den femte inte gjort det beror troligtvis på att jag inte sett filmen.
.
Men även om jag inte sett Mr Turner så hade jag gärna bytt ut Yershon mot Jeff Grace som jag tycker förtjänar en nominering för musiken till Cold in July. Här kan du lyssna på det soundtracket.
.
Men trots att det är ett starkt startfält så har jag en soooooolklar personlig favorit till vinsten: Hans Zimmer för Interstellar. Jag är ledsen Monsieur Desplat, det är inte ditt år i år heller.
.
.
Idag skriver Movies-Noir en sammanfattning av dom nominerade.
.
.
Publicerat

BAD BOYS & BAD BOYS II

Bad boys bad boys whatcha gonna do? Whatcha gonna do when they come for you?

Mitt svar på den frågan är ”ingen aning” men så är jag ingen dålig pojke heller . Mike Lowery (Will Smith) och  Marcus Burnett (Martin Lawrence) däremot, DÄR snackar vi bad boys. Trots att dom är poliser har dom en redig over-the-top-attityd och munlädret är ruggigt välsmort på dom båda. Redan till förtexterna känner jag att öronen skulle behöva nån form av flytande smärtstillande preparat men jag lyckas vänja mig på nåt vänster trots att det bjäbbas oavbrutet i hundranitti.

Jag vet inte hur många gånger Burnett utbrister ”Majk Laaaaaaaoooori” när han låtsas vara sin kollega och ska skydda en vacker kvinna (Téa Leoni) från skurkarna. Det är upplagt för förväxlingar och en del komiska scener eftersom Burnett är flerbarnsfar (vet inte hur många barn han har, det känns bara som att det kyllar av dom) och en fru som inte är helt nöjd med tillvaron och Lowery är supersingel.

Hans Zimmers karakteristiska score pumpar filmen igenom och det är inget jag tänker gnälla om, inte heller att soundtracket ligger i min CD-samling och samlar damm men helt ärligt, Shy guy med Diana King är ingen höjdare – varken då eller nu.

Jag minns Bad Boys som en sevärd actionkomedi med bra drag men jag tycker den känns rätt gammal såhär vid en omtitt. Den är absolut sevärd fortfarande, det finns många filmer i den här genren som är långt mycket sämre, men det är inte med wow-stora ögon och skrattgurgel i svalget jag tittar. Jag tittar för att jag vill se om tvåan med ettan i färskt minne.

Tvåan ja. Åtta år efter Bad Boys kom uppföljaren med den inte helt ologiska titeln Bad Boys II. Det behöver bara gå tio sekunder av förtexterna innan jag fattar varför jag ville se om filmerna och skriva den här kombon. Wähäääääy! Det är som att sitta i en pulka längst upp i Hammarbybacken, se Stockholm i nysnö nedanför sig och sen släppa taget. Satan, det går undan. Klippetiklopp, snabba klipp, snyggt typsnitt, Jerry Bruckheimers namn skymtar förbi och att även denna film är regisserad av Michael Bay går inte att missa.

Lowery och Burnett har blivit åtta år äldre, gått i terapi, funderat över livet, dom är fortfarande kaxiga och stora i käften med med aningens mer eftertänksamhet och humor vilket gör hela filmen betydligt mer behaglig både att titta och lyssna på. Den här gången är det Alexei, en rysk knarkmogul spelad av Peter Stormare, som ska sättas bakom lås och bom och det tjallas och spanas och skjuts och trixas.

Kanske är filmen i längsta laget med sina 147 minuter, jag har inte direkt tråkigt nån gång men nedklippt med en kvart hade den blivit en i det närmaste perfekt actionkomedi. Både Will Smith och Martin Lawrence har filat på sina komiska ådror sen förra filmen och känns supersofta när dom levererar oneliners i hundranitti och diskuterar erektionsproblem.

Jag är lite svag för det här. På fel humör kan en Bad Boys II vara precis vad jag behöver för att känna mig lite gladare och på rätt humör är det bara en actionstänkare som får mig att inte fundera på folkmord, bröstcancer och ungarnas träningstider för en stund.

Bad Boys (1995)

Bad Boys II (2003)

Publicerat

Fredagsfemman # 26

5. Wanderlusts mystiska försvinnande från Voddler

Jag hade liksom eldat upp mig. Jag hade laddat för att se Wanderlust när den hade premiär på Voddler. Två dagar kvar stod det på Voddlers hemsida, två dagar. Jag väntade två dagar. Jag såg fram emot en kväll med Jennifer Aniston och Paul Rudd efter en mastodontdag på jobbet men så kommer jag hem bara för att mötas av….ett försvinnande. Filmen är nämligen borta – helt – från Voddler. Den är inte framskjuten, den är inte ens sökbar, den är bara raderad. Borta från jordens yta. Vanished. Poff liksom. Jag fattar ingenting men ser fortfarande fram emot filmen.

4. Hugh Laurie

Med en rollista som innehåller Gary Oldman, Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Samuel L Jackson och Hugh Laurie känns det som att nya RoboCop kan bli en väldans spännande filmupplevelse. Jag gillar ju Hugh Laurie, ganska så  mycket gillar jag honom. House är en av dom få TV-serierna som jag försöker se emellan alla filmer och trots att jag försöker stå fast vid att grumpiga män är det värsta jag vet så rimmar det rätt illa med min beundran för Dr House.

 

4. Remakes som gör mig lite ledsen

När jag tänker på filmkaraktären Douglas Quaid så kommer Arnold Schwarzeneggers fejs alltid upp. Han ÄR Douglas Quaid för mig hur många remakes som än görs på Total Recall. Jag säger inte att remaken av Total Recall kommer att vara usel, jag säger inte att Colin Farrell är dålig som nya Quaid eller att Kate Beckinsale inte kommer kunna göra Sharon Stones roll rättvisa men det är nåt som gör mig ledsen med det hela. Total Recall-originalet är en härlig film och jag hoppas att alla som ser nya Total Recall på bio och som ser filmen för första gången även kommer ge den gamla filmen en chans. Den kanske inte har dom mest felfria effekterna men den har charm så det dryper om det.

 

2. Hans Zimmer

När jag var liten och lyssnade på Video killed the radio star med The Buggles kunde jag väl aldrig ana att en av killarna i bandet skulle ge mig flera av mitt livs största upplevelser – på film. Hans Zimmer är en fenomenal kompisitör. Jag tycker att han behärskar filmmusikgenren bättre än ALLA andra. Kolla bara på den här CV:n, lägg till den senaste filmen (The Dark Knight Rises) och tänk på framtiden, på Ron Howard´s Rush och Stålmannenfilmen Man of steel som kommer 2013. Hans Zimmers musikaliska hand ligger som en energisk och galet blöt handduk över dom nybakade filmkakorna och jag, jag bara leeeeer.

 

1. Terminator-Therese

Simmerskan Therese Alshammar är inte bara grym i bassängen,  hon är dessutom den enda svenska kvinnan som skulle platsa som huvudrollsinnehavare i nästa Terminator. Hon är bara så jävla cool och idag börjar OS på riktigt för hennes del. Jag håller tummarna för välförtjänta medaljer och hoppas att castingfolket i Hollywood tittar.