TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

ROSOR, KYSSAR OCH DÖDEN

Kvinnokarlen och polismannen Christer Wijk (Ola Rapace) verkar ha hittat kvinnan i sitt liv och ska förlova sig. Kvinnan, Gabriella (Lisa Henni), bor i Rödbergshyttan och det är där festen ska hållas men Gabriellas farfar hittas död och skrapar man lite på ytan bubblar sexuell frustration under huden på varenda boende i detta lilla samhälle.

Puck och Eje Bure (Tuva Novotny och Linus Wahlgren) är självklara gäster på festen och Pucks knivskarpa intellekt i kombination med en förmåga att alltid befinna sig på rätt (eller fel) plats vid rätt (eller fel) tillfälle gör att hon återigen får (kan) vara med och hjälpa till att lösa detta mysterium.

Just denna film har dock ett mysterium som engagerar mig föga. Det här är första filmen i den här serien som känns lite oinspirerad, nästan tråkig bitvis.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här.
Tredje filmen kan du läsa om här.

IRL

Det är konstigt. När jag söker på Valter Skarsgård på Imdb så står det att han varit med i Skavlan men inte en rad om IRL. Det står också namnen på hans föräldrar och syskon, lite andra saker han gjort samt att han är född 1995.

Söker jag på Happy Jankell står det ingen personlig info alls mer än dom roller hon tidigare gjort och medverkandet i Skavlan – inte ett pip om IRL. Detsamma gäller Alba August, fast självklart står det vad hennes föräldrar heter.

Det går alltså att hitta totalt meningslös info om dom alla tre men inte så mycket som en harkling om deras prestationer i denna film, vilket är helt vansinnigt. IRL är en av dom bästa ungdomsfilmerna på bra länge och att filmen är så pass bra som den är beror helt och hållet på Alba, Happy, Valter och regissören Erik Leijonborg.

Historien handlar om den mobbade Elias (Valter Skarsgård) som rymmer in i onlinedataspelens värld där kan han övervinna alla problem, elakingar och monster med hjälp av tjejen han spelar med, hon med nicket Sc4rlet (Happy Jankell). Han blir nåt så överjävligt trakasserad i skolan av ett gäng med bitchen Agnes (Alba August) i spetsen. Det hela urartar en dag och gänget drar av Elias byxorna, filmar alltihop och lägger upp på Youtube.

Jag var så jävla förbannad när jag satt i biofåtöljen. Jag tittade på min son till vänster och min dotter till höger och dom båda kämpade på samma sätt som jag. Vi slets mellan att försöka ha full fokus på den vidriga och intressanta berättelsen på vita duken och på idiotjävlarna runt om oss i salongen som förde ett sånt förbannat liv att vi ibland inte hörde dialogen. Det här var den värsta visningen jag varit på som inte var Heron City och trots att filmen var bra känns det helt orimligt att betala 300 kronor för 80 minuter film i en salong full med människor som betedde sig som att dom aldrig varit utanför sitt eget vardagsrum förut. Jag borde kanske sluta förvånas över dåligt beteende från människor i offentlig miljö men jag kan inte. Jag vill inte. Jag vill inte tro att det ska behöva vara såhär men jag vill fan SPY när jag tänker på det. När det var som värst under visningen tänkte jag på vilken tur det är att vi har restriktiva vapenlagar i det här landet.

Det var inte bara beteendet hos biopubliken som förvånade mig, utan även medelåldern. Jag trodde jag skulle bli ensam vuxen i ett hav av höstlovslediga trettonåringar men oj så fel jag hade. Det var många pensionärspar, många i min ålder (med eller utan medhavda tonåringar) och jag skulle gissa att medelåldern i den fullsatta salongen var runt 30 år. Det tredje som förvånade mig var att Magnus Krepper (som Elias pappa) inte visade kuken.

IRL är en film som kan göra både ungdomar och vuxna klokare. Unga kan med lätthet sätta sig in i Elias värld, både den verkliga och den i spelet och vuxna kan behöva få sig en uppdatering om hur verkligheten faktiskt ser ut. Filmen bjussar på en viktig historia, ett skönt flow och en trio skådespelande ungdomar som förtjänar att benämnas vid sina egna namn med en punkt därefter. Vilka föräldrarna är är oväsentligt. Det här handlar inte om nepotism, dom är GRYMMA alla tre.

Happy Jankell, Valter Skarsgård och Alba August, när ni i fortsättningen får frågor som bara rör era föräldrar och inte det ni faktiskt uträttat – vägra svara. Strunta i frågorna även om den som ställer dom heter Fredrik Skavlan.

Mitt betyg (41 år)

Sonens betyg (14 år)

Dotterns betyg (16 år)