Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

Svensk söndag: FLICKORNA

Men förstår du inte, om vi bara håller ihop skulle vi kunna ändra på det mesta här i världen.

För en vecka sedan gjorde Feministiskt Initiativ ett bra försök att ta sig in i Sveriges riksdag men det snubblades på mållinjen. Citatet här ovan är inte hämtat från deras valkampanj utan från filmen Flickorna från 1967 som jag just sett. Det känns som att mycket av det som händer och sägs i filmen är otroligt aktuellt fortfarande och det får mig att undra om det verkligen hänt så mycket på jämställdhetsfronten under dessa 45 år? Frågan är om Flickorna var före sin tid eller Fi efter?

Mai Zetterlings film handlar en hel del om ”kriget” mellan män och kvinnor, vad kvinnor behöver göra för att det ska bli ”fred”,  det vill säga jämställdhet. ”Om det är fred det gäller så skulle jag mer än gärna offra min figur och platta till mig som en spätta” säger en av filmens tre huvudpersoner Liz (Bibi Andersson), Marianne (Harriet Andersson) och Gunilla (Gunnel Lindblom) och hela filmen kryllar av citatvänliga meningar som skulle fungera mer än väl på tryckta oblekta tygpåsar.

Men att säga att filmen enbart fokuserar på kvinnofrågor är att förminska filmen en hel del, snarare känns den som ett smörgåsbord av helt vanliga mänskliga funderingar som både män och kvinnor kan ha. Tankar om barn och familj, om jobb, om otrohet och andra förbjudna tankar, om invandring, om det här med att som förälder få egen tid (måste ha varit en MYCKET modern tanke 1967!).

I Stockholm gick filmen bara tre och en halv vecka på bio sen försvann den från repertoaren. Den fick en hel del skit kan man säga. Expressens Bo Strömstedt (som då var chef för kulturredaktionen) klämde i med “Vilka förstockade menstruationer!” och säga vad man vill om detta, en liknande mening i en filmrecension skulle man nog inte kunna skriva idag, inte ens som chef på Expressen.

Mai Zetterling dog för exakt tjugo år sedan. Jag hoppas hon förstod vilken enormt intressant film hon gjort, vilken tidlös film hon gjort, vilken klurig film hon gjort. Och varför pratar inte fler om Flickorna? Eller pratas det om den, är det bara JAG som missat det?

Det här är faktiskt saker som angår oss allihop. Kan man över huvud taget förändra varann och världen vi lever i? Kan vi det? Kan vi ändra på oss? – – –  Ni sitter ju där som om ni är uppstoppade. Säg nånting då! Förstår ni inte att vi måste tala med varann? Människor måste kunna prata med varann! FATTAR NI INTE ATT VÄRLDEN BLIR VAD VI GÖR DEN TILL? ”

DOGVILLE

När jag var kanske fyra år gammal byggde min morfar ett dockhus till mig. Han tyckte det var humbug med dom där skåpen i tunn masonit eller dom svindyra av plast, han ville att jag skulle ha ett riktigt hus, ett hus som såg ut som ett hus, betedde sig som ett hus, luktade som ett hus men var en illusion.

Så han sågade, spikade, tapetserade, la en bit av sin egen orangemönstrade toalett-heltäckningsmatta i dockhusets lilla badrum, tapetserade väggarna med samma textiltapeter som han själv satt upp i sitt och mormors hus när det byggdes, fixade till gardinstänger med ornamenterade knoppar och drog el. Varje rum hade en egen taklampa som han designade efter färgade minimala glödlampor som han säkert hittat i nån gammal teknisk pryl på jobbet och vardagsrummet fick en golvlampa med knypplad skärm. Det var riktigt porslin i badkar, handfat och toalettstol, det var snirklad metall som trappräcke och hela huset luktade…morfar. Det luktade som det gjorde i deras hus och när jag stängde dom perfekt gjorda dörrarna som skyddade huset från damm och andra barns inkräktande fingrar så låste jag in även lukten men ändå satt den fast i min näsa och nu såhär 37 år senare sitter den fortfarande kvar.

Jag märker lukten läskigt tydligt när jag tittar på Dogville. Redan första scenen gör att jag minns både dockskåpet och morfar ohyggligt tydligt trots att det enda jag ser är tejpade vägar och hus utan gavlar. Lars von Trier har skapat Dogville, en hittipåstad som med enkla, få eller inga kulisser gör att jag tvingas till att koppla på fantasin för att kunna ta till mig filmen. Det är som att se riktig teater fast på film, något jag vet retar många. Mig kan det reta ibland, just för att jag inte är beredd, kanske inte orkar få igång ”teatertänket”, kanske önskade mig en verklighetsflykt jag inte fick. Dogville ger mig en redig flykt på många sätt men kanske inte på det sättet jag trodde. Att morfar och Lars von Trier skulle ha nåt gemensamt som smälte samman i min filmhjärna hade jag nämligen aldrig kunnat tro och jag inbillar mig att det är den fascinationen som gör att Dogville verkligen appellerar till mig.

Dogville har en IMPONERANDE rollista och jag kan förstå det. Många skådespelarveteraner borde (?) tycka att det här är ett enormt häftigt experiment att få vara med om och jag kan tänka mig att von Trier inte hade svårt att få sina favoriter att tacka ja. Det här är liksom inte roller som görs med vänsterhanden i väntan på en stor påse pengar, det här är ACTING THE REAL WAY. Inga bluescreens, inga greenscreens, nga pålagda effekter alls eller ens uns av försköning. Det är precis som att sitta på första parkett på nån av världens stora teatrar och beskåda ett SKÅDESPEL.

Jag vet att det fortfarande finns många som ifrågasätter Nicole Kidmans talang (hur man nu kan göra det efter allt hon gjort) men hennes roll som Grace borde kunna bevisa för den mest grumpiga anti-Kidman-proklameraren att hon är tokvass på det hon gör. Alla skådespelarna briljerar visserligen men att Stellan Skarsgård gör det förvånar mig inte eftersom jag sett honom många gånger på ”riktig” teaterscen men att Paul Bettany, pappa till en egen Stellan, lyckas få mig så pass imponerad är imponerande. Sen gör John Hurt ett jättejobb med att som berättarröst rama in hela historien på ett sätt som gör det närmast myspysigt.

Min kompis fick en fribiljett till förhandsvisningen av Dogville och jag hör hennes dom i öronen som om det var igår. ”Jag gick efter halva. Det fanns ju inga grejer, det var ju ingen film, dom spelade mot…ingenting. Vilken skit!” Det här är första gången jag ser Dogville och jag kan inte hålla med henne. Dogville ÄR en film men det är en mycket annorlunda sådan och det är inte sista gången jag besöker den påhittade staden. Jag vill dit igen, jag vill känna lukten, jag vill utmana min fantasi och jag vill minnas morfar.

Läs gärna Rebeccas ingående text om filmen och  Jojjenito har sett den men var kanske inte lika betuttad som jag.

 

 

Hobert-helg: ÅLDER OKÄND

Oj oj oj vilken RARITET jag grävt fram nu!

I oktober förra året recenserade jag i stort sett hela högen av Richard Hoberts samlade verk med två undantag: filmen Harrys döttrar och TV-serien Ålder Okänd. Nu har jag alltså hittat den sistnämnda på DVD, tre delar som tillsammans landar på en speltid på 148 minuter och hade jag haft löständer hade dom klapprat i takt med hjärtslagen och det hade låtit som värsta flamencon kan jag lova. Därför kommer återigen en helg att vigas åt Richard Hobert här på bloggen. Filmen Gänget från 1978 är kvar att se men den är stört omöjlig att få tag på så jag blundar lite för den och ser mitt hobertska grävande som komplett i och med morgondagens recension.

Händerna, den första filmen i Hoberts filmserie De sju dödssynderna, gjordes 1993 och Ålder okänd visades på TV två år tidigare men det mysiga i kråksången är att flera skådespelare som jag känner igen så väl från Hoberts filmer är med redan här – med Sven-Bertil Taube i spetsen.

Denna Sven-Bertil Taube! Hade jag varit tolv år gammal hade jag varit utåtagerande och skrivit  ÅÅÅÅÅ SVENNE-B, KJAAAAAAMIZ med nåt gulrosa blinkande typsnitt med små blommor och fjärilar som en krans runt orden men nu är jag trettionio och svårt imponerad, då blir det liksom andra grejer. Det blir lite mer av en tyst hyllning, det blir ett torrt konstaterande att jag under många av filmens 148 minuter hade somnat och snarkat både högt, hårt och gott om det inte varit för just Sven-Bertil Taubes och hans fenomenala närvaro. Han glider runt på det där skumma sjukhemmet där en läkare vid namn Kurt Retke tror sig ha hittat lösningen på åldrande (det finns i vattensköldpaddornas hjärnor) och han har injicerat detta i sig själv OCH i en grupp av samhällets högdjur som betalat grova pengar för en chans till evig ungdom. Men nåt har gått fel och åldrandet skenar – fast åt fel håll – och Retkes gamle vän läkaren Peter Wall (Taube) infiltreras i detta genetiska mayham.

Glider var det ja. Doktor Peter Wall glider fram i festkostym med en look som hade fått Sean Connerys James Bond att titta avundsjukt med en tår i ögonvrån, han glider ner i vattnet efter bastun alldeles naken och han gör detta med imponerande självklarhet och han glider in i varenda scen som att han ÄR denne Wall. Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: Sven-Bertil Taube är en av dom mest begåvade skådespelarna detta land någonsin sett och det är själva FAAN att han inte spelat med i fler filmer. Bra på engelska är han också, ingen pinsamt uttalad svänggelska här inte.

Den här serien/filmen pendlar mellan att kännas klurig, lite äcklig och spännande och att vara något i total avsaknad av budget. Den där ruggiga Babels hus-känslan jag får under den första timmen försvinner ganska fort in i den andra och när dom där 148 minutrarna gått blev det en rätt vattnig soppa av det hela. På ett sätt är det synd, på ett sätt helt okej. Hobert kan bättre, alla är vi barn i början (utom möjligtvis Svenne-Berra) och trots att det blev lite blaj av det hela så är jag på ett personligt plan mer än nöjd att äntligen ha fått sett detta och stillat min nyfikenhet.