Etikett: Harrison Ford

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

BLADE RUNNER

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

Publicerat

LUCKA #10: STAR WARS – THE HOLIDAY SPECIAL

Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #217

5. Blade Runner på bio!

På tisdag visas ännu en klassiker på utvalda SF-biografer. Denna gång är det Blade Runner som alla nya och gamla fans kan få chans att se ännu en gång på stor duk. Alltså….när man tänker efter…Vilka FILMER Harrison Ford varit med i! Snacka om att ha gjort många bra yrkesmässiga val i livet!

.

.

.

4. Terrence Malick är i gasen igen!

Jahopp, idag har alltså Terrence Malicks nya film biopremiär. Knight of cups heter den och handlingen beskrivs såhär på SF: ”För att fördriva tiden träffar Rick en rad kvinnor: den rebelliska Della, läkaren Nancy som han tidigare var gång gift med, modellen Helen, Elizabeth som han gjort med barn, strippan Karen och Isabel, en ung kvinna som hjälper honom att blicka framåt. Men trots festerna, förhållandena och karriären känner han ingen lycka.” Rick spelas av den iskalle Christian Bale. Dom kvinnliga huvudrollerna spelas av den iskalla Cate Blanchett och den endast marginellt varmare Nathalie Portman. Malick själv är inte ett under av krambjörn han heller direkt. Törs man hoppas på nåt mer än viskande floskler, gräs som vajar sakta i vinden och en enorm längtan efter att ta fram motorsågen efter visningen? Eller borde jag helt enkelt bara hålla mig långt borta?

.

.

.

3. The Night Manager

En TV-mini-serie på sex avsnitt med Tom Hiddleston och Hugh Laurie huvudrollerna, det är nästan så jag går ner i spagat bara av vetskapen att serien finns. Sen tillkommer informationen att manuset är baserat på en bok av John Le Carré och då svalnar kanske intresset en smuuuuuula, men inte en sån stor en. John Le Carré är för mig kalla kriget, beiga män, prat om sånt jag inte förstår, alla ljuger för alla och tillslut blir det ett antiklimax. Nu är det Susanne Bier som regisserar och det känns också som ett plus. Tre avsnitt in i serien vinkar jag dock hejdå och låter den glida vidare ut på havet som en ensam optimistjolle. Jag gav upp. Det funkade inte för mig, inte alls faktiskt. Nån annan som sett serien på C More och som håller med eller kanske till och med gillar den?

.

.

.

2. Det mest förbjudna

Om det är nån som fortfarande ifrågasätter kvalitén i svenska TV-serier, kom igen, här är ännu en serie att bita i! Det mest förbjudna är baserad på Kerstin Thorvalls självbiografiska roman med samma namn och handlar om hennes liv som (otillräcklig) småbarnsmamma, (ständigt otrogen) fru, psykiskt instabil och sexmissbrukare på 70-talet. Scenografin är oklanderlig, regin perfekt (heja Tova Magnusson!) och Cilla Thorell är fantastisk som Kerstin!  Här kan du se avsnitten

 

.

.

1. Helgens poddäventyr!

Det är ännu så länge lite hemligt med vad som ska hända men det ska bli JÄTTEKUL, ett sant nöje att podda med personen som kommer vara vår gäst nästa vecka! Lyssna på Snacka om film på torsdag, det är mitt tips! Det har alla chanser att bli ett episkt avsnitt!

.

.

.

 

Publicerat

STAR WARS: THE FORCE AWAKENS (IMAX 3D)

Ont och gott. Svart och vitt. Kärlek och hat. Darth Vader och Luke Skywalker. Är det inte otroligt vad den här filmserien handlar om ytterligheter egentligen, både filmiska sådana och upplevelsemässiga. Hela jag är som en bubblande gryta av känslor just nu, jag är rubbet kan man säga. Det snurrar i huvudet och jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag kör väl igång med det mest väsentliga i en text som denna: filmen.

Min pepp för den sjunde Star Wars-filmen gick från iskall till lite puttrig till – efter att ha sett om dom tidigare filmerna – superduper. Jag var alldeles fladdrig i magen när jag åkte till biografen, var så pirrig att jag inte kunde äta lunch, det kändes liksom så…..stort. Det är trots allt inte varje dag en ny Star Wars-film kommer till byn.

När filmen drog igång fick jag ståpäls bara jag såg Lucasfilm-loggan, för att inte tala om musiken och dom sneda gula bokstäverna. Jag läste…. Luke är försvunnen och måste hittas. En tämligen enkel och handfast grundstory som var alldeles tillräcklig hela vägen in i mål. Visst pratades det om politik på olika sätt men inte alls i samma mängd som i vissa av föregångarna. Här hade det tagits fasta på äventyret och det passar mig som handen i handsken. Ett ”oglättigt” äventyr filmat i dova färger som varken hade tuttinuttiga kärleksscener (a la Episod 5) eller onödiga barnsligheter (a la Episod 1).

Regissör J.J Abrams ska ha en stor eloge för att han med respekt för dom äldsta tre filmerna försökt göra oss ”oldies” glada och nöjda. Att han bakat in alla i det äldre gardet i filmen kan man inte göra annan än att applådera. Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Leia och Mark Hamill som Luke, härliga ansikten att se igen! Att han lyckats bra med resten av casten är extra roligt tycker jag.

Daisy Ridley passar som handen i handsken att spela Rey, den unga tjejen som är är både stentuff, känslig och jättecool. Utseendemässigt är hon lik Kiera Knightley men som tur är stannar likheterna där. Oscar Isaac är bra (som alltid) och Gwendoline Christie är magnifik som Kapten Phasma där hon ser ut som en mix av en svartrockande stormtrooper och Judge Dredd. Domhnall Gleeson är filmens svagaste kort vilket inte är särskilt förvånande eftersom han oftast är det i alla filmer han är med i. Han får lite för stora kostymer att fylla helt enkelt.

Men den bästa rollprestationen i hela filmen står Adam Driver för. HELVETE var rätt han är i sin roll! Vem kunde ana detta på förhand, va? Inte jag i alla fall.

Så långt om filmen. Jag är mycket nöjd med den, inget snack om den saken. Men det finns ett men. Självklart finns det ett men. Biobesöket.

Jag såg filmen i onsdags på Filmstaden Scandinavia i Solna, Sveriges enda IMAX-salong. Det är ingen nyhet för dig som följer bloggen att jag älskar att se film på IMAX. Jag gör det med stora bokstäver till och med. Jag ÄLSKAR IMAX och jag har längtat som en tok efter att kunna se film på detta sätt på hemmaplan. Men säg den glädje som varar för evigt… Efter att ha sett Star Wars i denna IMAX-salong känner jag nämligen att det behövs ett tillägg. Jag älskar IMAX – men inte i Solna!

3D:n var så jävla underlig att jag i perioder var tvungen att blunda för att den begynnande huvudvärken skulle ge med sig. Att försöka läsa texten var bara att glömma, den levde sitt eget liv, otydlig, hoppande och suddig. När rollfigurerna var långt fram i bild betedde sig bakgrunden som om den var ditlagd efteråt, den var genomskinlig och konturlös med noll skärpa. Den stämde liksom inte in. Det är ett problem jag aldrig förut sett under en 3D-visning.

För att vara en person som egentligen avskyr 3D så har jag alltid tyckt att IMAX 3D är något extra ordinärt jättehäftigt. Alla filmer jag sett i IMAX 3D utomlands har varit OTROOOOOLIGT bra med knivskarp bild. Jag har liksom ”förstått grejen” med 3D under dessa biobesök. Men nu….nu jävlar är jag så förbannad på detta 3D-helvete att jag vill spy. Jag känner mig jättearg samtidigt som jag är jätteledsen eftersom jag hoppats så mycket på denna IMAX-salong och nu är den bara en…halvmesyr.

Jag och min son satt på rad 4 i mitten, lite för långt fram för att vara optimalt i en IMAX-salong (jag vet) MEN om det beror på avståndet till duken att 3D:n är i princip otittbar då får dom fanimej sänka priset på dessa biljetter sådär som dom gör på teatrar när man hamnar på en plats med skymd sikt. Bredvid mig satt ett par som sa att dom hade blundat jättemånga och långa perioder för dom blev illamående av det suddiga och jag hörde ett grabbgäng som satt precis bakom oss klaga på precis samma sak och dom var glada att detta var andra gången dom såg filmen, hade det varit första hade dom varit rasande! Och det är nog precis det jag är – egentligen. Rasande och besviken.

Jag är rasande över detta skrytbygge som inte kan leverera när det gäller. För det är INTE OKEJ att ta 215 spänn för en film som inte går att se. Och kom inte och säg att det beror på mitt synfel, på vilken plats jag hade, på glasögon, linser eller andra fysiska fel. Är biografen inte bättre än såhär så kan jag inte längre hävda att film är bäst på bio. För det är den fanimej inte. Och jag kan heller inte säga att jag älskar IMAX längre för just nu känner jag precis tvärtom. Ytterligheter var det ja, all the way den här gången.

Filmen:

IMAX-visningen på Filmstaden Scandinavia:

Publicerat

STAR WARS: EPISOD VI – JEDINS ÅTERKOMST

Jag skrev om Jedins återkomst redan 2011 här på bloggen. En omtitt som gav upphov till en hel del känslor och tankar. Jag repriserar texten från då och lägger till lite tankar angående 2015-års omtitt på slutet. Den är nämligen lite speciell, Jedins återkomst, i alla fall för mig.

Det blir liksom gärna något alldeles speciellt med filmer man sett som barn. Det är som om nostalgins skimmer gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Sen såg jag filmen 2011 och alldeles nyss (2015). Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan 80-talets början. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 40-plussare på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

Däremot, nu när jag sett alla filmerna i snabb takt efter varandra kan jag verkligen se filmen som en del av något större och jag känner mig mindre krass än 2011. Jedins återkomst ÄR något alldeles speciellt fortfarande och så himla mycket bättre/mer/härligare/charmigare än flera av dom andra delarna i serien att jag faktiskt tänker gå på magkänslan och jacka upp filmen en liten smula.

Och vet du….till skillnad mot för sex veckor sedan när nedräkningen började så är jag faktiskt JÄTTEPEPP på Star Wars Episode VII: The Force Awakens nu. Recensionen av den kommer under julhelgen eftersom jag ska räkna ner till julafton genom att se den på IMAX. Det blir något heeeeelt annat än att se filmerna på ”gammalbio”, knastrig VHS, bra DVD, finfin blu-ray och liten laptop det.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

STAR WARS: EPISOD V – RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA

Det är så mycket jag vill säga, så mycket som vill ut. Filmens början med snön och tystnaden, så fint och en stor skillnad mot dom övriga filmernas mer actionstinna starter. Närbilden på Han Solos bruna ögon när han tittar på Leia. Så ung. Så….kaxig. Och Luke som sitter fast upp och ner i en snögrotta och lyckas nå sitt lasersvärd med hjälp av telekinesi, eller om han bara är magnetisk som person? Han dödar dessutom inte det vitluddiga monstret, han bara kapar armen på den. Och synen av Chewbacca som svetsar – med SKYDDSGLASÖGON! Hjärtskärande!

Rymdimperiet slår tillbaka är den Star Wars-film jag genom tiderna har haft svårast för att ta till mig. Av dom första tre (alltså del 4, 5 och 6) så har jag sett Stjärnornas krig och Jedins återkomst säkert dubbelt så många gånger. Tre gånger fler kanske. Om jag ska jämföra med en annan filmserie så har mina åsikter om dagens film – hittills – varit likvärdiga med Harry Potter och fången från Azkaban: en bra film men för mörk och dyster för min smak. Jag vill ha mer….saga. Mer äventyr.

Jag var kanske tretton-fjorton när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka. Kanske till och med femton? Då hade jag sett Jedins återkomst och Stjärnornas krig ett antal gånger och jag tyckte denna film var långt mycket sämre. Inte för den skull dålig, men sämre. Jag har inte sett om den sedan dess så säg att det var trettio år sedan sist. Typ. Trettio år. Mina minnen av filmen var i princip bara snö, is och stora robotliknande varelser med fyra ben. Tänk vad synd det varit om jag låtit minnet stanna där, om jag bestämt mig för att detta var ”den dåliga Star Wars” och sen gått vidare med mitt liv, tänk, då hade jag missat denna ljuvligt underbara film!

Rymdimperiet slår tillbaka är den perfekta blandningen av rymdaction och drama, spänning och tjofaderittanaction, mys, mörker och riktiga stakes. Beror denna förändring på att George Lucas inte längre är förste styrman på Star Wars-skeppet? Beror det på Irvin Kershner som regisserade och Leigh Brackett och Lawrence Kasdan som skrev manus? Eller beror det bara på att jag är trettio år äldre och i viss mån visare? Har filmen ALLTID varit såhär bra och jag har varit….blind?

Oavsett vilket. Halleluja. Peppen på Star Wars Episod VII steg plötsligt med ziljoner grader! It´s hot down here! Herrejävlar vad bra detta var!

När jag såg filmen ca 1985:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

STAR WARS: EPISOD IV – A NEW HOPE AKA STJÄRNORNAS KRIG

Här blir det klurigt. Vad kallar man den här filmen egentligen?

För mig kommer den alltid att heta Stjärnornas krig, no more no less. Men den heter också Start Wars: Episode IV – A new hope, dock utan (mig veterligen) någon direkt svensk översättning. Så inlägget får helt enkelt heta en hittipåtitel som blir en mix av alltihop.

Den här filmen börjar precis som föregångarna (eller prequelsen eller hur man nu väljer att tänka) med ett anfall, ett slag, bråk, krig. Whatever. Hur mycket jag än gillar ljudet av lasersvärd för är det förjävla tråkigt att se dessa krigsliknande scener så pass tidigt i filmen för det är tämligen omöjligt att gissa sig till vilka som bråkar med vilka – och varför. Men sen kommer Darth Vader och prinsessan Leia och filmen börjar liksom på riktigt.

Det känns hemtrevligt att se Leia med sina kanelbulletofsar på huvudet. Hon är gullig. Darths mask ser mer ut att vara gjord av rejält järn än Haydens i plast från BR Leksaker (från förra filmen).

Jag tycker jättemycket om alla scener med R2-D2 och C-3PO. Dom känns så….rejäla. Skönt att det är så lite CGI-trams över lag. Hela filmen är så himla mycket av fint HANTVERK. Det lyser igenom en vilja och en kärlek till historien från George Lucas som skrivit manus själv och regisserat filmen. Och Mark Hamill som Luke! Hurra! Han är så jättebra! Och en ung Harrison Ford som Han Solo! Och no more Hayden Christensen, bara en sån sak!

Jag minns inte riktigt när och hur jag såg Stjärnornas krig första gången men jag vet att jag såg den EFTER Jedins återkomst. Ingen ordning alls, alltså. Men det jag minns är känslan i magen när jag som liten såg scener med rymdfarkoster, alltså filmade i rymden. Jag tyckte det var något alldeles exceptionellt superhäftigt och storslaget och nu när jag ser om den här filmen känner jag samma sak igen. MEN, jämfört med vad som komma skall är Stjärnornas krig jordnötter på ren svenska.

När jag såg filmen första gången (när det nu var? 84? 85?)

När jag ser filmen 2015

Publicerat

PARANOIA

I jämlikhetens namn, det är rätt skönt att se även manliga skådespelare som får roller på grund av sina fysiska förehavanden och/eller rätt efternamn. Liam Hemsworth cashar in full pott här.

Han ser ut som en Formulär 1A-Ellos-tråktyp-modell och han har en bror som spelar seriehjälte, alltså kan han försörja sig som skådespelare over there. Kanske hjälpte det till en smula att han var ihop med Miley Cyrus och att det tog slut lagom när hon kapade håret, gungade naken på en rivningskula och blev tuffis, I don´t know. Jag förstår inte nånting när det gäller Liam Hemsworth, han är ett sånt satans neutrum!

Paranoia är en film som på pappret har allt, ja allt utom en begåvad ung man i huvudrollen, men annars faktiskt allt. Den känns som en lyxig och tät thriller i elektronikmiljö. Det är konspirationer och massor med pengar i potten och män med makt som utnyttjar alla. Filmen håller sig flytande med Harrison Ford och Gary Oldman som pontoner men det är med nöd och näppe, det är knappt man ser dessa högdjurs grå näshår över vattenlinjen.

Filmen bjussar på härliga vyer över New York och den känns som sagt rätt påkostad över lag men högre betyg än en svag tvåa kan jag verkligen inte ge. Nån måtta på givmildheten får det vara.

Publicerat

EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

Publicerat

Fredagsfemman #131 – The Expendable Boys

5. Max Drummer

På onsdag smäller det, då är det biopremiär för Expendables 3 och jag kommer sitta nånstans i mitten med haklapp och kippa efter andan när filmen drar igång. Jag undrar om Harrison Ford också gör det, kippar efter andan alltså. Han är inte pinfärsk längre, det kan man inte säga, snarare blir jag lite orolig när jag ser honom i nyare filmer. Ska han minnas sina repliker? Ska han orka hela scenen utan att trilla ihop? Det ser ut på bilden som om hans Max Drummer är mer av en mekaniker än en slugger. Han fick komma med i gänget på ett bananskal när Bruce Willis blev petad och ja, han ser ju glad ut, det gör han.

.

.

.

4. Conrad Stonebanks

Det var Eric Roberts som var bad guy i första filmen, det var Jean-Claude van Damme i tvåan, nu är det Mel Gibson. Har han lite lite dålig-pojke-vibb på affischen här ovan eller är det bara den allmäna uppfattning om snubben som lyser igenom? Jag tror inte ”Stenbankar-Conrad” är en trevlig kille, det namnet klingar inte blombuketter och doftljus direkt.

.

.

.

3. Galgo

Kolla, Glader! Nyskild och en del av detta anabolstinna vuxendagis i monstertrailers, det är klart Antonio Banderas skrattar hela vägen både till och från jobbet. Hänga med kompisarna från förr, vilken ynnest det måste vara. Det är skitisamma om manuset går att hänga i julgranen eller användas som muggpapper, det är en ynnest även för oss filmnördar att se alla dessa actionhjältar på en och samma gång. Och tänk att vara Banderas och se dom LIVE på jobbet VARJE DAG.  Skratta på du Antonio, du ser dessutom svincool ut. Fortfarande.

.

.

.

2. Doc

Åh gode Gud, Wesley Snipes är tillbaka i stan! Schluffs sa det bara och där gled jag ur stolen. Höll jag på att skriva. Eller gjorde jag det, skrev jag det? Jag trodde bara jag tänkte högt. Nu håller jag tummen att denna undervärderade skådespelare inte är så sönderopererad som han ser ut på affischen för det är knappt jag känner igen honom. Det är inte lika makabert som Mickey Rourkes ansikte men ändå, var tog personligheten vägen? Nåja, jag hoppas det beror på en blind fotograf för det känns som ett hallelujah moment att få se honom på stor duk igen. Det var ett tag sen.

.

.

 

1. Barney Ross

Hej där Sylvester. Vilka jävla armar du har. Alltså vilka JÄVLA armar du har. Du har burit många färgburkar i dina dagar, det ser jag det. Jag vet att många tycker jag är fånig som tycker så väldigt mycket om dig men det spelar ingen roll, dom får prata. Dom får ju tycka vad dom vill och jag får tycka vad jag vill. Varje ny biofilm med dig i rollistan känns som julafton för mig och ju äldre du blir desto mer medveten blir jag om att varje film kan vara din sista (så har jag i och för sig känt med Clint Eastwood ända sen Broarna i Madison County 1995).

Vad säger du? Kan jag se fram emot Expendables 15 2034? Du kanske får skippa Harrison då men det finns andra oldies du kan ta med. Ben Affleck, Sam Worthington, Matt Damon, The Rock, Marky Mark, Chris Pratt. Håll dig vid liv bara, det blir inget Expendables alls utan dig.

.

.

Publicerat

ANCHORMAN 2 – THE LEGEND CONTINUES

Jag vet att det finns dom som tycker jag är en vråltöntig idiot med pinsamt dålig smak eftersom gillar komedier som fokuserar på kiss-och bajshumor. Det är helt okej, det är upp till var och en både att döma min (eventuella) filmsmak och att samtidigt vara stolt över sin egen.

Humor är svårt. Humor är kanske den genre som är svårast av dom alla för hur blidkar man en biopublik, hur får man så många som möjligt att skratta? Och är en komedi kul även om man inte skrattar?

Den där sista meningen har fastnat hos mig ända sen jag var på pressvisningen och läste Davids tweet när filmen var slut. Han skrev ”Anchorman 2: Skrattfest!”. Jag läste tweetet och jag läste det igen och igen. Vi satt i samma salong och det han upplevde som skrattfest upplevde jag som likgiltighet och gäspningar. Jag svarade: ”För att vara skrattfest var det väldigt tyst. Eller skrattar recensenter ljudlöst? 😉” och fick till svar ”Där jag satt (inkl mig själv) var det skratt var och varannan minut. Jag skrattar sällan (högt utåt) så för mig var det värt.”

Jag klurade på detta hela vägen hem från bion. Antingen skrattades det i salongen eller så gjorde det inte. Jag hörde inga skratt men det gjorde David. Min upplevelse är min, hans är hans. Han tyckte filmen var kul, jag tyckte det inte. Jag drog på munnen EN enda gång och det var när Brick (Steve Carell) säger I like wind och det var inte ens kul.

Jag må sakna smak och jag må vara pinsam när jag skrattar så jag gråter åt annat flams och trams men jag kan inte för mitt liv förstå det roliga med Anchorman del 2 – heller. Ron Burgundy (Will Ferrell) är fortfarande en skrikande ocharmig och smått rasistisk manschauvinist men här erkänner han i alla fall varför han vrålar som han gör: han är nervös. Halledudane mig.

Han beter sig som ett as men tjejerna blir svinkåta i hans närhet. Denna gång är det hans jättesnygga chef som faller som en fura trots att kvinnornas man Ron behandlar henne som skit. Men hallåååå…. Om det är nån heterosexuell tjej/kvinna/dam – NÅN? – som kan förklara för mig hur i hela friden Will Ferrell kan förföra någon överhuvudtaget så skulle jag vara tacksam för ett svar i kommentarsfältet. Det här med att jag inte tycker han är det minsta rolig  – heller – är liksom en annan problematik.

Nej GUD vad den här filmen retar mig. Jag höjer helt enkelt rösten a la Ron Burgundy himself och skriker sanningen precis som jag ser den:

FILMEN ÄR BARA SÅÅÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIG!

[Ur ren konsumentupplysningssynpunkt: gillar du första Anchorman kommer du antagligen se kvalitéer i den här filmen som jag är helt oförmögen att se men jag är helt övertygad om att du kommer tycka tvåan är sämre än ettan.]

Publicerat

42

1947 blev Jackie Robinson den förste svarte spelaren någonsin i Major League Baseboll (MLB). Han spelade då för Brooklyn Dodgers och hade nummer 42 på ryggen. Tio säsonger senare slutade han spela, fortfarande i Brooklyn Dodgers och med nummer 42 på ryggen. Filmens titel är således helt logisk och har ingenting med Liftarens guide till galaxen att göra (halloj ni unga killar på tunnelbanan som slog era kloka huvuden ihop och försökte diskutera er fram till varför denna film heter just 42 – hört talas om Google?).

42 handlar alltså om Jackie Robinson och hans liv, fenomenalt porträttlikt spelad av Chadwick Boseman. Han känns så rätt igenom hygglig. En trevlig snubbe helt enkelt. Filmen genomsyras av samma anda, Harrison Ford som den modige visionären Branch Rickey och Nicole Beharie som Jackis genomgoa fru Rachel. Självklart är historien viktig att berätta, 1947 är trots allt inte såååå länge sen och rasfrågor är tyvärr ständigt aktuella.

Den 15 april varje år har samtliga spelare tröjnummer 42 för att hedra Jackie Robinsons minne. Det är bra tycker jag. Men i Jackie Robinsons fall var det lika mycket Branch Rickeys förtjänst som hans egen att han blev så stor som han blev, alla behöver vi någon som tror på oss, som peppar och ger oss välbehövliga chanser. Därför kan man få sig en tankeställare av den här filmen även om man inte gillar baseball. Fast gillar man baseball funkar den såklart ännu bättre.

En mysipysig snällistrea. Så får det bli.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 80

5. Det här eländet Windows 8…

Alla dom här streamingtjänsterna, Viaplay, Voddler och allt vad dom heter är ju jättebra MEN jag har inte fått någon av dom att funka på Windows 8. Nu är Windows 8 ett påhitt från nån tämligen masochistiskt lagd programmerare och ett system så fullkomligt ologiskt att jag sliter mitt hår för att lära mig skiten en minismula varenda dag men det jag skulle vilja veta innan jag ansluter mig till Netflix-världen är om det funkar på Windows 8. Nån som vet?

 

4. Nå? Går ni och ser Vittra nu? Seså. App-app-app.

 

 

 

 

 

3. Anna Paquin

Det har fallit sig så att jag den sista tiden sett en hel del filmer med Anna Paquin i rollistan. Helt random alltså, inte nån endaste baktanke med det. Men ju fler filmer jag ser med henne ju mindre bra tycker jag att hon är. I Pianot är hon underbar men då är hon ett litet barn. Bara för att ett litet barn är en bra skådespelare blir hen inte per automatik en toppenskådis när hen blir äldre. Vi är nog många som har utvecklats en hel del sen vi var tio – åt alla möjliga och omöjliga håll. Kanske har även Anna Paquin det? Kanske inte alltid åt det yrkesmässiga toppenhållet? Eller? Är jag helt ute och cyklar nu?

 

2. Heja film-twitter-info!

Bruce Willis skulle ha varit med i Expendables 3. Nu ska han inte det, han är kickad då han enligt Sylvester Stallone själv är ”GREEDY AND LAZY. A SURE FORMULA FOR CAREER FAILURE”. Stallone menar allvar, hey det är STORA bokstäver vi snackar om här. Han tar i från tårna precis som han gjorde i tweetet innan detta: ”WILLIS OUT…HARRISON FORD IN!!!! GREAT NEWS !!!!! Been waiting years for this!!!!” Ordagrant citerat. Det är SÅ ballt att få denna info i realtid av källan själv. Det behövs inga felciterade skvallertidningar, inga paparazzis, inga ”journalister” med löpsedelsfantasier. Twitter är da shit när det kommer till information.

 

 

1. Filmspanarsemestern är över. Yihaaa!

Efter en somrig paus i filmspaneriet är det dags för Filmspanarna att ses igen imorgon. Elysium på bio, middag efteråt, massor med filmprat och jättekul att se alla igen. Som vanligt gäller det att OM du har en filmblogg och OM du vill vara med i Filmspanarna men inte fått någon inbjudan till träffen – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se).

 

Publicerat

KRÖNIKA: När livet är som på film

För femton veckor sedan åkte jag på semester till Grekland. Det var det enda jag önskade mig i 40-årspresent. Två veckor av sol, sovmornar, god mat, blått hav, paradisboende och sällskap av min stora kärlek. Jag kände mig lika hoppetossglad som Meryl Streep gjorde på den där grekiska ön i Mamma Mia.  Okej, nu klär jag inte i snickarbyxor sådär som hon, men om jag hade gjort det hade jag lätt kunnat ta på mig såna, hoppa upp och ner i sängen och sjunga sådär charmigt småfalskt till Abba-låtar för den här semestern hade jag verkligen längtat efter i åratal.

If you see the wonder of the fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels, something good in everything I see
I believe in angels, when I know the time is right for me
I’ll cross the stream, I have a dream

Fem dagar efter att vi kom hem från Grekland brakade mitt liv ihop. Min stora kärlek, han jag levt tillsammans med i över sex år visade sig vara värsta sortens lögnare. Hela det lyckliga, trygga, kärleksfulla liv jag levde visade sig vara en illusion. Jag kunde titta på mig själv och på mitt liv som genom en filmkamera, med den lilla skillnaden att hade mitt liv varit en film hade jag skrattat åt det illa skrivna och våldsamt överdrivna manuset. Jag hade sagt ”äh lägg av, sånt där händer aldrig, det där är bara på film” och inte ens Harrison Ford i Random hearts hade trott på den fakta som jag tvingades hantera.

Jag har sett mitt liv fladdra förbi i många filmer den här hösten och vintern. Många är dom gånger jag har fått bita mig i kinderna och kladda stopp-å-väx på fingrarna för att inte hänga ut mig och mitt privatliv i recensionerna. Jag har försökt se filmerna så objektivt jag har kunnat och jobbat hårt på att inte väva in min egen skit i betygssättningen. Det har inte varit lätt och det har inte alltid gått bra men det jag kan säga är att min blogg har varit en livboj dom här månaderna. Jag har tvingat mig själv att fungera som innan, att avsätta fritid till att göra sånt jag vet att jag tycker är det roligaste som finns och jag har gjort det även när det stramat som satan.

Jag har svårt att acceptera att det finns människor som kan låtsas älska och vara snälla enbart för sin egen vinnings skull, att det finns vanliga människor som skulle kunna vinna en Oscar för Bästa skådespelare bara genom sitt vardagsagerande och jag har svårt att förstå vad som driver människor till valet att bete sig genuint elakt. Samtidigt har jag sett tillräckligt mycket film för att veta att världen inte är vare sig rättvis eller god. Många kvinnor i världen kan inte skriva sitt eget filmmanus, dom kan inte bestämma hur deras egen film ska sluta, om dom ska spela offer eller hjälte. Det kan jag.

Jag har bestämt mig. Jag är min egen superhjälte. Jag kan leka Meryl Streep hur mycket jag vill, med eller utan jeans. Jag kan dansa på gatorna i spöregn, jag kan köra motorcykel i knallgult skinnställ, jag kan flyga till månen, jag kan baka en amerikansk paj, jag kan fulspringa som Phoebe i Vänner, jag kan rulla köttbullar, jag kan tapetsera taket, jag kan titta på House utan text och jag kan köpa att jag bara fattar hälften. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv och mina tankar och nu såhär på årets sista dag sätter jag kanske inte punkt för mitt liv men väl ett redigt semikolon efter det helvete jag gått igenom den senaste tiden.

Ett semikolon är blinket i den glada smileyn men jag var ett semikolon även när smileyn var ledsen och j-ä-v-l-a-r, jag var ledsen. Men det går att välja, det går att lösa problem, det går att gå vidare och det går att skratta åt elände.

Tonight the
Super Trouper lights are gonna find me
Shinin’ like the sun
(Su-p-per Trou-p-per)
Smilin’, havin’ fun
(Su-p-per Trou-p-per)
Feeling like a number one

Imorgon är det 2013, ett nytt år, ett år fritt från gammalt bagage. Jag kliver över till 2013 med en tom väska och jag ser framåt, mot horisonten, mot Sherwoodskogen, mot stjärnfallen, biopremiärerna, rymdskeppen, glassbåtarna, passkontrollerna, mötena och det där som är så spännande, det som kan dyka upp bakom nästa gathörn, det man inte kan förutspå. Det som kan vara både bajs, majs och kastanjetter. Det är ju det som är meningen med allt liksom, det är ju det som är livet – både i den verkliga filmen och den filmiska verkligheten.

G o t t N y t t Å r !